När en tidning tar på sig att avgöra vad som är sant och inte sant vad gäller fakta är det inte bara förmätet utan farligt. Makten över sanningen finns i ett demokratiskt samhälle inte i en enskild institution hur bra man än anser sig veta och förstå saker I ett öppet samhälle är frågan om vad som är rätt och fel en ständig fråga om olika perspektiv, uppfattningar, antaganden och prioriteringar. När DN nu https://www.dn.se/nyheter/sverige/fakta-i-fragan-minskar-hardare-straff-brottsligheten/ säger sig komma med fakta i målet om hårdare straff är det ett uttryck för en tro att man genom sina egna antaganden och värderingar kan avgöra vilka fakta som är avgörande för vad som är rätt eller fel.
Det är få som hävdar att hårdare straff i sig minskar brottslighet men det är å andra sidan få som menar att brott inte ska ha något straff. Om det är så att hårdare straff inte ger resultat så skulle det ju innebära att inget straff alls heller inte har någon påverkan. Då skulle vi kunna göra mord, våldtäkter och terroristdåd liksom bedrägerier straffria eftersom straffet inte påverkar brottsligheten. Det är självfallet trams eftersom vi då ser att straffet spelar roll, inte bara intuitivt utan också logiskt. Det är självfallet så att straffets omfattning spelar roll.
Dels ger det en bild av hur vi uppfattar brottet. Ett brott utan straff, som att gå över gatan mot rött ljus, betraktas inte av någon som ett allvarligt brott. Vi kan också göra det lättvindigt i förvissningen om att något straff inte blir följden. Skulle däremot straffet vara ett år i fängelse skulle vi sannolikt se människor hänga framför övergångsställena i ordning.
En fördubbling av straffet på våldtäkt skulle förmodligen vara en varningens signal till dem som är beredda att begå brottet men det är också ett sätt att signalera hur allvarligt vi ser på brottet. I de kulturer där inget straff utgår på grund av att man anser det vara kvinnans fel, eller om man genom att gifta sig med henne, är kvinnor uppenbart mer utsatta för risken av våldtäkt. Dels eftersom man där klargjort att man inte ser allvarligt på brottet men också för att man inte bestraffar den skyldige på ett sätt som är relevant.
Nu är det meningslöst att diskutera straffets omfattning utan att relatera den till upptäcktsrisken och rättsprocessen. Ett brott som aldrig blir upptäckt kan ha hur höga straff som helst men där kommer vi se att straffets omfattning spelar mindre roll. Även om man dubblar straffet på ett brott som aldrig upptäcks kommer straffet inte hjälpa.
Å andra sidan, om brott alltid upptäcks och bestraffas spelar straffet en både större och mindre roll. Ett strängt straff signalerar synen på brottet och har en avskräckande effekt på den som kalkylerar brottets nytta för brottslingen och straffets omfattning. Ett mord i berusning eller ursinne kanske inte påverkas men väl ett mord för att undanröja en motståndare i brottssamhället eller i rättssamhället. Upptäcktsrisken i sig blir däremot väl så avskräckande som straffet, förutsatt att man inte tror att straffets omfattning inte spelar någon roll.
Det vill säga om upptäcktsrisken är 100% men straffet noll spelar det ringa roll hur många mördare, gangsterledare och våldtäktsmän som rättssystemet upptäcker och dömer.
Den som döms för ett grovt brott bör självfallet ha ett straff som svarar mot hur vi ser på det brottet. Straffet har tillsammans med upptäcktsrisken för brottslingen en avskräckande effekt. Upptäcktsrisken har tillsammans med straffet detta. När den brottslige sitter i fängelse kan denne inte begå brott. Om han eller hon blir återfallsbrottsling beror på straffets utförande, fängelsets miljö, brottslingens förståelse av att brottets natur och risken för upptäckt och straff vid nya brott.
Någon vetenskap av allt detta kan inte dömas ut av någon, vare sig journalist eller statlig faktakontrollant. I svåra frågor måste vi leva med att fakta kräver omdöme för att föra oss närmare sanning och rätt. Det kräver en mångfald av perspektiv och till slut förnuft. Våra val av fakta för oss nämligen allt för lätt dit vi ville komma.