Europas banker och investerare ska veta vilka regler som kommer att gälla när en bank råkar i djupa problem. Kraven på banken ska vara höga, men staten måste i vissa fall kunna gå in och staga upp banken i fråga. Inte för att hjälpa dess ägare, utan för att garantera den finansiella stabiliteten. Att utesluta varje sådan insats skulle innebära risker för långt större förluster och skada, skriver Gunnar Hökmark (M).
Nyligen antog Europaparlamentets ekonomiska utskott med bred majoritet mitt förslag till ny europeisk bankkrislagstiftning. På fredag samlas EU:s finansministrar för att komma överens om sin position i denna fråga och om så sker kan vi därefter inleda gemensamma förhandlingar om det som slutligen blir den nya lagtexten.
Det är viktigt att vi får en överenskommelse på plats så snart som möjligt för att Europas banker och investerare ska veta vilka regler som kommer att gälla när en bank råkar i djupa problem.
Den nya bankkrislagstiftningens syfte är nämligen att det ska vara bankers ägare och långivare som tvingas ta ansvar och får bära förlusterna i händelse av en banks fallissemang. Inte att de kan lita till eller hoppas på att regeringar och skattebetalare kommer till undsättning på grund av bankens systembetydelse. Därmed ges varje ägare och varje långivare starka incitament att övervaka den enskilda bankens agerande.
Det är en grundläggande marknadsekonomisk spelregel att ägare bär förluster såväl som får vinsten. I Sverige har vi varit relativt konsekventa i att upprätthålla den principen såtillvida att när staten gått in för att staga upp en krisande bank – Nordbanken 1992 och Carnegie 2008 exempelvis – har det skett i utbyte mot aktierna, d v s de tidigare ägarna har förlorat sin bank eller fått sitt ägande utspätt i betydande grad. På andra håll, exempelvis i fallen med brittiska Royal Bank of Scotland och tyska Commerzbank, har de befintliga ägarna inte påförts förluster i samma utsträckning.
Den typen av bail-outs kostar skattebetalarna stora pengar men ger inte något värde tillbaka samtidigt som de urholkar de offentliga finanserna, vilket blivit uppenbart i bland annat Irland och Spanien, och riskerar att leda till för svaga marknadskrav på bankers ledningar och ägare.
Särskilt EU-kommissionen har varit ihärdig i sin inställning att det nya ramverket ska säkerställa att ”skattebetalarna aldrig mer behöver betala för banker”. I det förslag som de presenterade för ett år sedan uteslöts också varje möjlighet för staten att med offentliga medel gå in och ta över en krisande bank. Många EU-regeringar har varit inne på samma linje.
Lika fel som det är att förutsätta att skattepengar ska användas för att rädda banker, lika fel är det att utesluta att det offentliga kan behöva gripa in vid händelse av en systemkris som hotar hela den samhällsekonomiska stabiliteten. Det kan ge en djupare kris som skadar skattebetalare än mer genom att ekonomin som sådan drabbas när betalningssystemet och finansmarknaden faller samman.
Är det något som de senaste åren visat oss är det nämligen hur tätt sammanlänkat det finansiella systemet är och hur snabbt problem även i en liten bank kan få återverkningar på hela systemet.
Nu höjs kapitalkraven i Europa – och Sverige går ännu längre. Det är bra och nödvändigt. Det gör bankerna mer motståndskraftiga och minskar riskerna. Men oavsett vilka lagar och regler vi sätter upp kommer vi aldrig att kunna utesluta att en systemkris uppstår. Då måste staten kunna gå in och staga upp banken i fråga. Inte för att hjälpa dess ägare, utan för att garantera den finansiella stabiliteten. Att utesluta varje sådan insats skulle innebära risker för långt större förluster och skada.
Därför har jag i förhandlingarna i Europaparlamentet drivit linjen att staten som en yttersta åtgärd måste vara tillåten att gå in och ta över systemviktiga banker om inget annat hjälper. Så ska få ske efter att befintliga aktieägare förlorat sitt ägande och långivare påförts förluster så långt det är möjligt utan att den finansiella stabiliteten urholkas ytterligare.
Denna linje har fått brett stöd i parlamentet och när vi inleder förhandlingar med medlemsstaterna i rådet kommer detta vara min främsta prioritering. Vill rådet ha en snabb uppgörelse för att lägga grunden för ett stabilt europeiskt banksystem måste de acceptera att varje medlemsland ska kunna pröva sina resurser fullt ut för att säkra den finansiella stabiliteten.
GUNNAR HÖKMARK
Europaparlamentets rapportör i frågan om bankkrislagstiftning och vice ordförande i parlamentets största partigrupp EPP