Socialdemokratin en politikens Bridesheads revisited

Publicerat av Gunnar Hökmark den

En söndag med förberedelser inför en vecka som för min del kommer att handla om hur EU ska hantera nya kris- och stödpaket. När det nu blivit klart att den irländska regeringen kommer att begära hjälp för att säkra förtroendet för sin långsiktiga budgetpolitik kommer än en gång frågan om europeiska stödmekanismer upp. Men det kommer också att utlösa en ytterligare diskussion om tillståndet i de länder som sedan tidigare har djupt kända upplåningsproblem, de kommer inte få det lättare med den irländska utvecklingen och vill det sig illa kommer vi få en ny våg av misstro mot ett antal länder.

Samtidigt kommer jag att ägna en betydande del av tiden åt vår grannskaps- och utvidgningspolitik som inte får glömmas bort i skuggan av den irländska krisen och de som nu kan följa.

Lika viktigt är det att vi också tar stegen för att finna nya vägar till tillväxt. Jag kommer under veckan nu börja diskutera med de stora partigrupperna om grunderna för en förnyelse av den europeiska telekom- och spektrumpolitiken som kan ge Europa ett ledarskap när det gäller inte bara trådlösa bredband utan än mer de tjänster och den utveckling av den inre marknaden detta kan ge.

Och så kommer nog en del krut läggas både mot oss svenskar och tillbaka när det gäller konflikten om EU:s egen budget. Jag tänker inte acceptera att man med retorik om europeiskt ansvarstagande driver EU in i en djupare budgetkris. I och med att det finns en enighet om budgeten för 2011 som sådan finns det ingen anledning att driva in EU i ytterligare en kris som kan blockera vår förmåga att hantera de kriser vi redan har.

Men på den svenska agendan är det socialdemokratins inre kris som dominerar. Den socialdemokratiska vilsenheten efter valet är förvånande. Just nu finns detta parti inte i svensk politik utan svävar i sin egen vilsenhet omkring moln av frågor som om man ska vara ett skattehöjarparti eller ett skattesänkarparti.

Det är som om man plötsligt vaknat upp och noterat att man inte har någon politik. Vad som riktigt döljer sig inom socialdemokratin just nu vet ingen, och förmodligen heller inte socialdemokratin. Men det känns som om s under de senaste 20 åren har skjutit upp en debatt som borde ha handlat om hur man ska förhålla sig till en värld där socialismen förkastats och marknadsekonomin besegrat fattigdomen i land efter land, hur man ska förhålla sig till ett europeiskt samarbete som är en del av svensk politik och hur man ska förhålla sig till ekonomins behov av tillväxt och den offentliga sektorns behov av förnyelse.

Intressant att notera att de som nu hävdar att man ska värna om tillväxtens krafter och företagandets betydelse anses radikala och lite vid sidan om medan de som företräder bidragslinjen och vill debattera skatter som man gjorde på 1980-talet anses företräda organisationen och dess gräsrötter. Under ett nästan två årtionden har socialdemokratin letts med en politik som byggt på att man hyllat sig själv snarare än de vägval som man borde göra.

Och nu söker man i sin vilsenhet finna sin framtid genom att blicka tillbaka på den tid som var. Lena Sommestad citerar på DN Debatt i dag med en nästan imponerande troskyldighet Olof Palme från 1972 för att visa att i de magiska orden finns framtiden: ”När det gäller vår miljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller för nationer. Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.”

Så radikalt känns det inte i dag och var det inte då heller. Utom om man trodde att det var unikt för socialdemokratin att vilja tro på en framtid där man samarbetar. Men på den tiden var det socialdemokratin och Olof Palme som sa nej till detta samarbete. Och det är framförallt inget stöd för att säga nej till skattesänkningar och konkurrenskraft i en värld som ser helt annorlunda ut än för 40 år sedan.

Möjligtvis kan man i citatet från Palme finna ett argument för ett svenskt medlemskap i det europeiska samarbete som just Olof Palme det året sa nej till, med konsekvensen att vi ställde oss utanför både den gemensamma framtiden och det gemensamma ansvaret. Den gemenskap han istället kom att förorda var i form av en gemensam säkerhet med diktaturerna i Central- och Östeuropa och stöd till den tredje världens diktaturer.

Men kanske är därför Sommestads artikel ett bra uttryck för socialdemokratins vilsenhet i dag. Deras drömmar om framtiden är en politikens Brideshead revisited. En längtan om en svunnen tid då välståndet bara fanns där för att andra var fattiga och att vi därmed kunde vara de goda gåvornas givare med ord utan ansvar i en värld som vi stod utanför.

Att göra Palmes anföranden från 1970-talet till bibelläsning innebär snarare en återgång till en världsfrånvändhet än en öppenhet för den nya tid som inträdde när muren föll, när globaliseringen skapade välstånd och gränserna kom att betyda allt mindre. Den tidens socialdemokrati levde på att Sverige och andra länder tillhörde den första världen, att människor levde i förtryck i den andra världen och i än djupare fattigdom i den tredje. Den tiden är inget att längta tillbaka till, än mindre att formulera sin politik kring.

Det är som om socialdemokratin måste börja sin framtids- och förnyelsedebatt från 1970-talet för att komma ikapp politiken.

Bloggare: Bjurström, Jernbeck, Jonsson, Hallén, Kent Persson, Johansson, Böhlmark, Harald i Uppsala, World of Simon.


5 kommentarer

Stefan Lundin · 21 november 2010 kl. 20:07

Om sossarna inte har socialismen, nu dödförklarad, vad har man då?

Ingvar · 21 november 2010 kl. 21:08

Socialdemokraternas parti försvann, för mig 1975, då Olof Palme föreslog att Sverige skulle bliva ett mångkulturellt land. Jag, som gammal gråsosse blev förtvivlad då Sverige skulle öppna portarna för folket från Mellanöstern och Afrika och låta dessa människor strömma in, med sin religion med sig i sina bagage.
Jag kommer så väl ihåg då Tage Erlander på skarpen varnade. ”Att för tusan släpp, för guds skull inte in denna islams religion hit” ty det betyder inget annat än en stor katastrof, för hela det svenska folket, detta varnade han för i flera omgångar det sista året, då han var aktiv 1969.
Själv har jag egna erfarnheter, både ifrån Libanon och Biafra. Islamisk och kristen religion, kan absolut inte leva i fred och harmoni i ett och samma bland. Det är bara så!
Sedan dess har flera sortes människotyper styrt kommuner, landsting, riksdag och regering och dessa har haft egenskaper med sig, som gjort dem samhällsfarliga för de svenska medborgarna, med en Nordisk kristen kultur. Vem som, helst, som är normalbegåvad kan konstatera detta genom att beakta vad dessa har ställt till med de sista 35 åren. Eller hur???

väljare · 21 november 2010 kl. 21:35

Varför skall vi alltid få konfronteras med gråtfärdiga feministers åskiter när en oduglig kvinna lämnar sin tjänst? Jag tror att det är en befrielse för socialdemokratin när Sahlin lämnar in. Nu gäller det att de få en duglig partiledare och inte kröner en ny partidrottning. Väljer de en medial feminist kommer de snart att vara mindre än SD, och detta är något jag inte hoppas på.
Att det saknas kvinnliga statsministrar i Sverige kan närmast förklaras av att de flesta av socialdemokratins ledare under andra hälften på 1900-talet skolades in under 1930- och 50-talen. Då var de flesta kvinnor hemmafruar och de engagerade sig inte aktivt i politik. Detta verkar var något som man försöker kompensera med att utse odugliga kvinnor till ledare, istället för att skola de som är dugliga och låta tiden leda dem mot toppen. Tänk efter hur länge Ingvar Karlsson tillhörde den innersta kretsen innan han blev partiledare. Det finns naturligtvis dugliga kvinnor som haft kvalificerade politiska befattningar Thatcher och Palin är två exempel. Men ingen svensk feminist klagade på att Palin inte blev vice-president. Är det så att när svanska media klagar på bristen på kvinnliga ledare så menar de bristen på kvinnliga vänsterledare?
En annan intressant fråga är om det är till vänster man skall titta. Det var väl knappast vänsterväljarna som uteblev i det senaste valet. Om man skall hitta en kandidat som kan vinna val då måste man hitta en löedare som kan samarbeta med alliansen.

LeoB · 22 november 2010 kl. 0:40

Jag tror du missar det helt väsentliga i Palmes ord. Själva tyngdpunkten är att fördelningen är central.

Den är nämligen helt central för styrningen av produktionen. Med väldigt stor ojämnlikhet (som idag) producerar vi saker som belastar miljön, men som bara marginellt hjälper oss i våra liv. Detta eftersom produktionen inte styrs av den så hyllade efterfrågan utan av hur mycket pengar olika produktionsalternativ ger.

Inget företag kan i längden ignorera detta – hur stor vilja företaget än har att vara miljövänligt. Det måste till politisk vilja. Och jag kan inte se någon annan framkomlighet i längden än en annan fördelning. Kan du?

Johnny · 22 november 2010 kl. 1:14

S måste erbjuda lägre skatter och bättre välfärd än Alliansen för att vinna och då gäller det att prioritera stenhårt i statsbudgeten. Feminism, hbt, invandring, skattehöjningar är totalt fel väg.

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *