En söndag med förberedelser inför en vecka som för min del kommer att handla om hur EU ska hantera nya kris- och stödpaket. När det nu blivit klart att den irländska regeringen kommer att begära hjälp för att säkra förtroendet för sin långsiktiga budgetpolitik kommer än en gång frågan om europeiska stödmekanismer upp. Men det kommer också att utlösa en ytterligare diskussion om tillståndet i de länder som sedan tidigare har djupt kända upplåningsproblem, de kommer inte få det lättare med den irländska utvecklingen och vill det sig illa kommer vi få en ny våg av misstro mot ett antal länder.
Samtidigt kommer jag att ägna en betydande del av tiden åt vår grannskaps- och utvidgningspolitik som inte får glömmas bort i skuggan av den irländska krisen och de som nu kan följa.
Lika viktigt är det att vi också tar stegen för att finna nya vägar till tillväxt. Jag kommer under veckan nu börja diskutera med de stora partigrupperna om grunderna för en förnyelse av den europeiska telekom- och spektrumpolitiken som kan ge Europa ett ledarskap när det gäller inte bara trådlösa bredband utan än mer de tjänster och den utveckling av den inre marknaden detta kan ge.
Och så kommer nog en del krut läggas både mot oss svenskar och tillbaka när det gäller konflikten om EU:s egen budget. Jag tänker inte acceptera att man med retorik om europeiskt ansvarstagande driver EU in i en djupare budgetkris. I och med att det finns en enighet om budgeten för 2011 som sådan finns det ingen anledning att driva in EU i ytterligare en kris som kan blockera vår förmåga att hantera de kriser vi redan har.
Men på den svenska agendan är det socialdemokratins inre kris som dominerar. Den socialdemokratiska vilsenheten efter valet är förvånande. Just nu finns detta parti inte i svensk politik utan svävar i sin egen vilsenhet omkring moln av frågor som om man ska vara ett skattehöjarparti eller ett skattesänkarparti.
Det är som om man plötsligt vaknat upp och noterat att man inte har någon politik. Vad som riktigt döljer sig inom socialdemokratin just nu vet ingen, och förmodligen heller inte socialdemokratin. Men det känns som om s under de senaste 20 åren har skjutit upp en debatt som borde ha handlat om hur man ska förhålla sig till en värld där socialismen förkastats och marknadsekonomin besegrat fattigdomen i land efter land, hur man ska förhålla sig till ett europeiskt samarbete som är en del av svensk politik och hur man ska förhålla sig till ekonomins behov av tillväxt och den offentliga sektorns behov av förnyelse.
Intressant att notera att de som nu hävdar att man ska värna om tillväxtens krafter och företagandets betydelse anses radikala och lite vid sidan om medan de som företräder bidragslinjen och vill debattera skatter som man gjorde på 1980-talet anses företräda organisationen och dess gräsrötter. Under ett nästan två årtionden har socialdemokratin letts med en politik som byggt på att man hyllat sig själv snarare än de vägval som man borde göra.
Och nu söker man i sin vilsenhet finna sin framtid genom att blicka tillbaka på den tid som var. Lena Sommestad citerar på DN Debatt i dag med en nästan imponerande troskyldighet Olof Palme från 1972 för att visa att i de magiska orden finns framtiden: ”När det gäller vår miljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller för nationer. Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.”
Så radikalt känns det inte i dag och var det inte då heller. Utom om man trodde att det var unikt för socialdemokratin att vilja tro på en framtid där man samarbetar. Men på den tiden var det socialdemokratin och Olof Palme som sa nej till detta samarbete. Och det är framförallt inget stöd för att säga nej till skattesänkningar och konkurrenskraft i en värld som ser helt annorlunda ut än för 40 år sedan.
Möjligtvis kan man i citatet från Palme finna ett argument för ett svenskt medlemskap i det europeiska samarbete som just Olof Palme det året sa nej till, med konsekvensen att vi ställde oss utanför både den gemensamma framtiden och det gemensamma ansvaret. Den gemenskap han istället kom att förorda var i form av en gemensam säkerhet med diktaturerna i Central- och Östeuropa och stöd till den tredje världens diktaturer.
Men kanske är därför Sommestads artikel ett bra uttryck för socialdemokratins vilsenhet i dag. Deras drömmar om framtiden är en politikens Brideshead revisited. En längtan om en svunnen tid då välståndet bara fanns där för att andra var fattiga och att vi därmed kunde vara de goda gåvornas givare med ord utan ansvar i en värld som vi stod utanför.
Att göra Palmes anföranden från 1970-talet till bibelläsning innebär snarare en återgång till en världsfrånvändhet än en öppenhet för den nya tid som inträdde när muren föll, när globaliseringen skapade välstånd och gränserna kom att betyda allt mindre. Den tidens socialdemokrati levde på att Sverige och andra länder tillhörde den första världen, att människor levde i förtryck i den andra världen och i än djupare fattigdom i den tredje. Den tiden är inget att längta tillbaka till, än mindre att formulera sin politik kring.
Det är som om socialdemokratin måste börja sin framtids- och förnyelsedebatt från 1970-talet för att komma ikapp politiken.
Bloggare: Bjurström, Jernbeck, Jonsson, Hallén, Kent Persson, Johansson, Böhlmark, Harald i Uppsala, World of Simon.