Socialdemokraternas passivitet inför antisemitismen innanför den egna organisationen är oacceptabel, det gäller också den tystnad som präglar Januariöverenskommelsens försvarare

Publicerat av Gunnar Hökmark den

I onsdags besökte jag Malmö och där bland annat den judiska församlingen. Den är beläggen bakom en utbyggd barrikad, med pansrade dörrar i två linjer, skottsäkra fönster, säkerhetsvakt men består av personer med mod, bestämdhet och engagemang.

Det är svårt att förstå hur den politiska ledningen i Malmö har kunnat låta det gå så här. SSU i Malmö och i Skåne har tagits över under flera år av antisemitiska aktivister. De antisemitiska sångerna under Första Maj var ingen tillfällighet. Som SSU själva hävdar är det sånger man sjungit i många år. Och så är det. Antisemitismen i socialdemokratins Malmö finns tydlig och skadlig i staden, och den finns tydlig inom Malmös socialdemokrati.

Det är inte unikt. Även i andra delar av vänsterrörelsen finns ett antisemitiskt element som ger ett ständigt återkommande hat mot Israel och som ger anledning till att ständigt kritisera Israel och bara Israel när man hotas av terrorism och utplåning av regimer och rörelser som inte tillåter vare sig demokrati, frihet eller individuella rättigheter. Så starkt är hatet mot Israel att diktaturens krafter, sharialagstiftning, korruption och just antisemitism inte påverkar bilden. Det är Israel man hatar. Men det är i Iran, Syrien, under Hamas och Hizbollah-styre samt Saudiarabien som man avrättar och mördar i samma handlingar människor som är oppositionella, homosexuella, där kvinnor överhuvudtaget inte har rättigheter som individer och mycket små sådana som grupp, där tanken på att man söka sig ett eget liv kan leda till död.

Det är en antisemitism ur denna miljö som har kommit till Malmö. Den kan man inte lägga till socialdemokraternas ansvar. Men att man tillåter den i det egna partiet, att man uppenbarligen inte märkt och inte noterat den antisemitism man har haft rakt framför ögonen förrän media skrivit om den är ett stort ansvar. Att man därefter nöjer sig med att ta avstånd i politisk korrekthet men inte gör något är ett än större ansvar. Att kommunledningen återkommande gånger har gett uttryck för att förföljelserna beror på judarna själva, att det är beklagligt att judarna känner sig kränkta av de antisemitiska sångerna, att man i fullmäktige har dem som odlar antisemitiska konspirationsteorier och att man tillåtit SSU Malmö att bli antisemitiskt är ett betydande ansvar och en oacceptabel oförmåga att dra gränsen mot det som inte får tillåtas. Att den socialdemokratiska partiledningen nöjer sig med att ta avstånd från antisemitism – hur skulle den kunna göra något annat – gör att ansvaret faller även på den. Att man befordrade kommunalrådet som hävdade att det var judarnas fel understryker detta. Och fortfarande efter flera års uppmärksammad antisemitism i Malmö och i Skåne inom socialdemokraternas egna organisationer har man inte gjort något. Det är förfärligt.

Det är Sveriges regeringsparti. Sveriges tredje största stad. Socialdemokraterna regerar, även där, med hjälp C och L.

Det slående är hur liberala debattörer som bundits upp av att försvara både Decemberöverenskommelsen och Januariöverenskommelsen tiger inför detta. Pliktskyldiga avståndstaganden mot antisemitism – som sagt hur skulle man kunna göra annat – men inte mer. Men i gengäld en intensiv agenda av brunmålning av moderater och kristdemokrater som anklagas för att öppna dörren för fascism och i längden antisemitism. Befängda anklagelser i sig men helt vilset i en tid då antisemitismen finns i regeringspartiet på ett sätt som är unikt för svensk politik. Debattörer som Per T Ohlsson, Per Svensson och Peter Wolodarski tycks se det som ett acceptabelt normaltillstånd att socialdemokraterna huserar antisemitism i det egna partiet.

Stefan Löfven ägnade Första Maj inte åt att klargöra att det inte längre får finnas antisemitism i hans parti utan åt hjärnspöken om att Sverige står på randen till fascism. Han brunmålar Sverige men ser inte det han bör göra i sitt eget parti. Och många liberala debattörer vill försvara Januariöverenskommelsen känner sig uppenbarligen bakbundna från att kritisera socialdemokraternas tolerans av antisemitism i regeringspartiet. Det är ett slags Stockholmssyndrom där försvaret av Januariöverenskommelsen, som man hävdar är för att försvara Sverige mot extremism och antisemitism, gör att man inte kan reagera mot extremism och antisemitism framför ögonen på dem själva.

Tre saker om detta. För det första så står Sverige inte på gränsen till vare sig fascism, nazism eller diktatur. Sverige är ett stabilt demokratiskt land med en opposition som kan regera landet i varje tillfälle. Svenska folket är med mycket små undantag djupt demokratiskt förankrade. Det är något vi har anledning att vara stolta över, inte att ifrågasätta eller misstänkliggöra.

För det andra gör man sig medskyldig i sin tystnad när man låter antisemitism bli en normal del av vårt land. Då hjälper det inte med fina ord om antisemitism i andra delar av Europa eller på 1930-talet. Då brister man där man borde stå stark.

För det tredje urholkar man begreppens betydelse om man hävdar att Sverige står på gränsen till fascism och extremism. Då blir vi svagare i försvaret mot de extrema. Det som är sant är däremot, tyvärr, att antisemitismen finns innanför gränsen till Socialdemokraterna. Det är oförlåtligt, har skadat Malmö och skadar vårt land.

 

 

Kategorier: Blogg

1 kommentar

Eva · 10 maj 2019 kl. 15:00

Så väldigt bra analyserat och skrivet. Tack för det

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.