Det faktum att elever i Sverige fritt kan välja skola oavsett föräldrarnas inkomster – i andra länder är valfriheten som bekant förbehållen de som kan betala privatskolornas höga terminsavgifter – innebär enligt Andersson att eleverna missgynnas.
Det är en attityd som belyser ett av den svenska skolans problem. Med det synsättet är det inte elevernas sökande efter bästa möjliga utbildning som är viktigast. Istället anlägger Andersson ett systemperspektiv – nämligen att en anonym kader kommunala tjänstemän skulle veta bättre vad som är bra för eleven.
Eleven är i det perspektivet till för skolan och systemet, inte tvärtom. Till yttermera visso skriver Andersson uttryckligen att vi bör ”värna det offentligas makt”. Det anser inte jag. Vi ska värna elevernas och föräldrarnas makt – makten att få välja.
Andersson hävdar också att det är fel att tala om de skolor som år efter år levererar undermåliga resultat – trots att detta är ett av de allra största problemen i den svenska skolan. Skolan finns som sagt till för eleverna. Av detta följer att om skolan misslyckas är det inte elevernas fel. Det borde därför vara okontroversiellt att anse att skolor som låter årskull efter årskull få en otillräcklig utbildning måste granskas, förändras, ersättas av andra skolor eller avvecklas.
Andersson och jag är eniga på en punkt – att det finns många skolor som lyckas bra också i utsatta områden. Det är i de områdena det är särskilt angeläget att skolorna håller hög kvalitet. Den som bor i ett utanförskapsområde ska inte också hamna i utbildningens utanförskap, och det utanförskap som det innebär att inte få gymnasiebehörighet.
Därför har jag föreslagit att vi bör låta friskolor etablera sig i de områden där det brister i den kommunala skolans verksamhet. Det kan vara ett sätt att fördela elever från en skola som ska avvecklas, eller för att ge eleverna en chans att välja en bättre skola.
Andersson borde bejaka mångfald och alternativ som gör hela den svenska skolan bättre och som ger varje elev en bättre chans.