Anförande vid Måndagsmöte Norrmalmstorg måndagen den 27 augusti 2001
Måndag klockan 12!
Riksdagsman Gunnar Hökmark
Det talade ordet gäller
Måndag klockan 12! Så lät det måndag efter måndag här på Norrmalmstorg och på närmare 30 andra platser runt om i Sveriges avlånga land. Måndag efter måndag. Till stöd för balterna, till de baltiska staterna för i dag 10 år sedan både blev fria och erkända av världssamfundet som självständiga stater.
Måndagen innan hade det sista måndagsmötet i Leipzig avhållits till stöd för demokrati och frihet i det som en gång var förtryckarregimen Östtyskland. Av alltför många svenskar hyllad som en framsynt social regim, men av de allra flesta betraktade som den förrädarregim den var. Här på Norrmalmstorg tog vi över budkavlen, som en rörelse medborgare emellan till stöd för medborgare i våra grannländer, som nästan alltid fått leva i tystnad, som aldrig fått ett stöd för sina krav på frihet och som hade fått finna sig i den förnedring det innebär att till och med ockupationen av deras land förnekades av Sveriges officiella företrädare. Så skamligt betedde sig det demokratiska Sverige gentemot de förtryckta ester, letter och litauer som sökte samma frihet som vår. Det skall aldrig kunna hända igen!
I dag samlas vi för att fira att de baltiska länderna blev fria europeiska stater för 10 år sedan. Vi firar 10 års demokratisk utveckling mot normala öppna och fria samhällen. Och vi har all anledning att hedra dem som i Baltikum, år efter år, envetet stod fast vid att kräva frihet och självständighet. Trots att så många tidigare blivit avrättade, trots att så många tidigare blivit deporterade, trots att så många fängslats och förföljts, och trots att de glömts bort eller förnekats av allt för många företrädare för den fria världen.
Trots allt detta och mycket till så stod de där, på möten och demonstrationer för nationell identitet och självbestämmande, på manifestationer för sanning och rätt, utanför sina egna parlament och innanför dem, med enkla barrikader mellan sig själva och elitutrustade sovjetiska soldater med stridsvagnar och automatvapen. Trots att de hade den östeuropeiska historien med kommunistiska maktövertaganden i land efter land, Berlinupproret 1953, Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, Polen 1980 och åratal av skoningslös maktutövning emot sig stod de fast.
Dem gav aldrig upp. Därför är vi idag stolta över att med oss ha Vytautas Landsbergis, som är en legendarisk hjälte för frihet och demokrati. Han stod fast vid en tidpunkt då den sovjetiska övermakten hade startat sina stridsvagnsmotorer för att storma Litauens parlament. Hans fasthet ledde till att diktaturens soldater tvekade och till slut insåg det hopplösa i diktaturens sak. Det blev en vändpunkt, inte bara för litauer, inte bara för balter utan för det Europa som är vårt.
När man bland Västeuropas politiker talade om vikten av ett fredligt samförstånd med diktaturerna i öst, när man varnade för det kalla krigets korstågsfararmentalitet, när man sa att balterna inte alls var ockuperade, när man sa att kraven på demokrati för hela Europa bara var vulgär antikommunistisk agitation som byggde på djävulsbilder av Sovjet, då bedrev de tålmodigt, utan att ge upp, sin fredliga kamp för fria val och demokrati i Östeuropa.
De och inga andra la grunden för den fredliga omvandling till demokrati som har gett oss alla det öppna Europa som i dag är vårt. De är i dag värda att hedras. Den skuld som vi i det övriga Europa har till dem kan enklast lösas genom deras snabba medlemskap med fulla rättigheter som europeiska stater och europeiska medborgare. Låt det stå klart här idag! Det är vi skyldiga de baltiska folken efter åratal av tystnad!
Men samtidigt måste vi fråga oss varför det inte finns någon historieundervisning och utbildning om diktaturer som i årtionden höll våra grannfolk och fattigdom, förnedring och förtryck. Varför får inte unga svenskar och unga européer läsa om den långa vägen till frihet och demokrati? Varför får de inte studera hur grymt och omfattande förtrycket var, hur många som deporterades, hur många som avrättades och hur fattigt livet var?
Vi behöver den kunskapen i hela vårt samhälle som ett värn för demokrati och respekt för mänsklig värdighet.
När den allmäntelevision som har i särskilt uppdrag att hävda demokratins värden på fullt allvar gör reportage om det som journalisten kallar det pris som människor i Baltikum har fått betala för friheten, då behövs kunskap.
När unga företrädare för ett av våra regerande partier jämställer förståndshandikappade barn med grisar behövs undervisning om vad som är avgörande för mänsklig värdighet.
När unga extremister under röda flaggor stormar mot demokratin, demokratins möten och demokratins företrädare med motiveringen att de saknar legitimitet behövs dokumentation och undervisning om hur de regimer som förnekade demokratin förnedrade sina medborgare. Att det bara är demokratin som har legitimitet, aldrig den mobben som försöker krossa andras drömmar och visioner.
Och när äldre politiker, som en gång försvarade förtrycket, har mage att försvara extremismen med att det handlar om ungdomligt engagemang utan att media reagerar, då behövs det en folklig väckelse för demokratins engagemang, en väckelse som förmår att dra en absolut gräns mellan vandalismens demokratiförakt och hederligt engagemang för ett bättre samhälle.
Vi säger ofta att det aldrig får hända igen. Men sanningen är ju att det händer på nytt och på nytt om vi inte tar tillvara historiens kunskaper. Därför finns det många frågor som måste få sitt svar. Hur kunde det komma sig att så många försvarade och ursäktade årtionden av förtryck? Hur kunde det komma sig att Sverige svek inför våra grannars förtryck? Det hände i vår tid. För bara lite mer än 10 år sedan och det händer varje gång någon hävdar att de baltiska folken fått betala ett högt pris för friheten. Fattar de inte, förstår de inte att priset de fick betala för förtrycket för fattigdom, förnedring och förföljelse, att miljoner människor fick betala med sina liv och sin frihet?
Därför säger vi här idag: Starta ett upplysnings- och utbildningsprojekt om kommunismen, om de drivkrafter som förtrycket bar på och ledde till, om den terror och de förföljelser som präglade de socialistiska samhällena, starta en dokumentationsverksamhet som gör att inget offer behöver glömmas och ingen förtryckare går fri från historiens dom, som gör att de förtryckta får en röst i historien, starta en forskning om hur vi i Sverige och i västvärlden förhöll oss till de förtryckta och till förtryckarna. Låt detta möte bli starten för en folklig opinionsbildning för den sanning som är den bästa grunden för frihet och demokrati. Än en gång hjärtligt välkomna till Norrmalmstorg. Måndag klockan 12.