Allmänt

Sju punkter för Europeisk välfärd – krönika Opposition Skåne

opposition skåne
Kategorier: Allmänt, Artikel, Krönika

Längs havet vid Sandhammaren ser jag dem ofta, någon gång under förmiddagen, svepa fram längs den skånska kusten, för att värna svensk gräns. Gripenplanen. Ett av världens mest avancerade stridsflygplan. Ett uttryck för svensk världsledande teknologi och en unik industriell förmåga. Med en historia som länkar sig till Österlens byar.

Där genomfördes under mitten och slutet av 1800-talet de olika skiftesreformerna. Den gemensamt brukade marken, med smala strängar av mark som var det privata ägandet, delades upp så var och en fick sin mark utskiftad samtidigt som man flyttade ut ur byn. De i Hagestad by som fick kvar fick den bästa marken, trodde man, och de som fick flytta ner i Mossamarkerna fick den sämre, trodde man. Där hade ju faktiskt människor försvunnit mörka höstdagar, sades det i alla fall. Järarna, ännu längre ner mot havet där skogspartierna men också klitterna i sandhavet började var aldrig föremål för skiftesreform.

Men när skiftena genomförts visade det sig att utdikningsteknologin fanns på plats och nu gjorde mening, samtidigt som den nu arbetande generationen hade full kontroll över sina marker och ägor. Så deras mark blev dubbelt så värdefull, och dubbelt så stor. Men totalt sett blev den ökade produktiviteten när man gick från den gamla bygemenskapens bruk av jorden till den enskilt brukade enorm. Och ledde till ett spannmålsöverskott.

Som tur var hade man i Storbritannien då röstat om tullfrihet för spannmål. Så spannmålen gick på export med skånska hamnar som bas. Och det var i en stor omfattning och en stor marknad. Från St Petersburg till Newcastle. Spannmål var som den tidens olja. Det blev förvisso till bröd men också till foder för Londons hästar. Skeppsfarten på Österlen exploderade och på 1880-talet var Brantevik Sveriges största hamn för segelfartyg, följt på 1890-talet av Skillinge. De gamla Kaptensgårdarna står som ett minne av den tiden och som ett rikt kulturarv i dag.

Spannmålsöverskotten blev till kapitalöverskott där skånska bönder dåligt dolde den ödmjukhet vi skåningar är världskända för. Den ökade produktiviteten på gårdarna och slätterna frigjorde arbetskraft och den gamla tidens drängar och pigor blev till nyinflyttade stadsbor. Det var fattigt men ännu fattigare och svårare där de kom ifrån. Kapitalöverskotten gav jobb i form av en ny tids industrier som växte fram. De skånska tegelbruken som gjorde Eslövsgotiken möjlig. Det nya jordbruksföretaget. Bongs utanför Ystad. Sockerbruken. Det rika Sockerbolaget. Varven där familjen Kockums byggde ett. Skånska Cement som sedan blev Euroc och Skånska Cementgjuteriet som sedan blev Skanska, inklusive Euroc,. Gummifabrikerna i Helsingborg och Trelleborg. Kemisten från Riga som gjorde att Tretorn fick den uthålliga kvaliteten. Perstorp. Lund som attraherade studenter från hela landet. Nils Poppes Sten Stenson Sten blev en symbol för den snabba och kulturellt omstörtande kunskapsrevolution som den allmänna folkskolan, folkhögskolorna importerade från Danmark och Universitetet gav. Han står såvitt jag minns staty i Eslöv. Skeppsfarten och rederierna i Trelleborg, Malmö och Helsingborg. Verkstadsföretagen och processindustrierna i Röstånga, Klippan och Simrishamn, Sonessons, Bröderna Ivarson i Osby. Perssons lumpsamling som blev till återvinning i Ystad, som idag återfinns i Stena Metall men som också blev basen för Ystads näringsliv i dag. Textilindustrin i Malmö. Malmö som blev vår första Industristad. Och därför också den svenska socialdemokratins födelsestad.

Det växande välståndet gjorde det möjligt och efterfrågat med en järnvägslinje mellan Ystad och Malmö som blev kallad Grevebanan, med stationer vid varje gods som varit med om finansieringen. I Ystad byggdes Sveriges första bil av bröderna Cederholm. Och någon tog med sig idén in till Malmö, till en liten cykelfabrik som började tillverka små lastbilar. Och något namn skulle man ha. Det handlade mycket om Skåne då.

Skånska banken. Skånska även för dem som ville bygga bil och inte bank. Så Skåne fick det heta men på latin. Scania. Med den skånska gripen som symbol. Och så växte man och slog sig samman med Vagnaktiebolaget i Södertälje. Vabis. Så det blev Scania Vabis. Numera bara Scania. Med gripen som symbol. Världens bästa eller näst bästa lastbilar beroende på var i Sverige man är. Och så slog man sig samman efter andra världskriget med Svenska Aeroaktiebolaget, formerat för att ge det svenska försvaret flygplan. SAAB.

Som började göra bilar inspirerade av flygplansteknologin. Som slogs samman med Scania Vabis och fick gripen som symbol. Och så byggde man världens bästa flygplan. Tunnorna. Draken. Viggen. Bilarna, flygplanen och lastbilarna hade gripen som symbol.

Och så byggde man Gripen som nu flyger över Sandhammarens kust som en hälsning till de skiften som fortfarande finns ut i havet som åladrätter men som på land slogs samman och blev början till det svenska ekonomiska undret. Och så byggdes kanske också bilden av skåningen.

Han som på 1930-talet sjöng med darrande röst om Stockholmarna, att låt dem bara gå på, vi klarar oss nog ändå. Han var faktiskt Sveriges högst betalde skådespelare i sin tid, Edvard Persson, inte för att det var pekoralt eller provinsiellt utan för att filmerna i en tid av snabb förändring symboliserade både rötterna och den nya tidens framsteg, välståndet som under några decennier hade frigjorts och blivit till en självmedveten trygghet.

Skiftesreformerna som var den största strukturreformen någonsin. Järnvägen. Hamnarna. Sjöfarten. Exporten som gav ett kapitalöverskott. Den allmänna folkskolan. Den första bilen som blev till en industri, inte på grund av innovationen i sig utan på grund av de reformer som släppte loss nya krafter. Stationssamhällena och industriorterna. De många fabrikerna som på samma sätt sökte sina kunskaper och innovatörer. Den tekniska kunskapen. Hermods. Den sociala rörligheten. Den sociala revolutionen istället för den politiska. Förhandlingarna hellre än konflikterna. Från fattigdom till rikedom.

Så växte den svenska välfärden fram.

Inte bara i Skåne utan runt om i Sverige. Hyttorna och forsarna blev till industrisamhällen. Skogen, gruvorna och stålet gav namn till platser, orter och framväxande städer. Hamnarna blev som spegelbilder ut i världen av hur välfärd skapades genom hårt arbete, företagande och innovationer. Det gamla samhället gav plats för det nya och det var förändringarna i den gamla ordningen som gav plats åt den nya moderna tiden. Sverige blev ett rikt land, så rikt att vi på 1920-talet var Europas rikaste, bara tvåa till den ledande industrinationen Tjeckoslovakien. Så såg det ut i en annan tid och i vad som var en annan värld.

Och vi kom ju att stå utanför två världskrig, drabbades aldrig av järnridån och den planekonomi som smulade sönder välfärd genom stora system som lovade välstånd. Vi må ha olika politiska uppfattningar om vad som drev denna utveckling, vad som var hönan och ägget, hästen och kärran, men faktum kvarstår att Sverige i början på 1970-talet var ett av världens absolut rikaste länder.

Det gav oss ett utrymme för att formera välfärdens strukturer, som innebar att de oavsett effektivitet och utformning gav det svenska samhället och alla dess medborgare en välfärd som var större än i andra länder. Det innebar inte, och behövde inte innebära, att vi valde en bättre modell men vi hade bättre förutsättningar att finansiera den än motsvarande i andra länder. Kanske kan man till och med säga att vi hade råd och förutsättningar att försaka effektivitet, produktivitet och sparsamhet till fördel för det generella och för de goda syften som låg bakom varje reform. Det faktum att vi hade de bästa förutsättningarna innebär ju inte att vi valde de bästa modellerna. Snarare var det, tror jag, så att vi genom att vi hade de bästa förutsättningarna kunde välja de dyraste modellerna.

Ett område där vi noterat detta är reformerna av pensionssystemet. Det system som formades i slutet på 1960-talet var färgat av den unika framstegstron som decennier av obruten tillväxt i en liten men inom sina styrkeområden globalt ledande ekonomi hade gett oss. Men det höll inte för de påfrestningar som lägre tillväxt och större konkurrens gav.

Det är nog så att vi nu ser detta med den svenska skolan också. Vi ser med frustration på det faktum att den av allt att döma inte är världsbäst. Att den inte ger svenska elever och studenter kunskap i världsklass och att den inte förmår att ge den enskilde eleven tryggheten och stabiliteten i en gemenskap som ger individen självförtroende och styrka.

Vi ser det på flera olika vis. Dels de väsentligt lägre resultaten i snitt som till betydande del påverkas av de många nyanlända som ibland börjar sin utbildning långt efter de i Sverige födda. Dels hur många av dessa som aldrig slutför sin utbildning. Dels att det snittet även utan de nyanländas bakgrund likväl är lågt i förhållande till andra. Och så ser vi olikheterna som till stor del är geografiska och till stor del beroende på de resultat olika skolformer ger. En del skolor lyckas bättre och andra sämre.

När vi ser på sjukvården ser vi att den svenska har hög kvalitet jämfört med andra länder men att den inte är så unik som vi gärna ville tro för några decennier sedan. Tillgängligheten och snabbheten är högre i många andra länder utan att det drabbar kvalitet och omsorg. Och vi ser för övrigt även här att det skiljer sig åt i olika delar av landet beroende på vilka strukturer som har vuxit fram.

I Sverige kom välfärden att växa fram nära knuten till staten. Staten i det här fallet i form av den offentliga sektorn och staten i form av de beslut och lagar som garanterade alla tillgången till bra pension, skola, sjukvård och äldreomsorg och de offentliga strukturer som formades för att göra detta. Det finns två skäl för detta. Det ena var att den snabba ekonomiska tillväxten gav anledning till snabba offentliga politiska reformer för att snabbt få allting på plats så som politiker ville ha det. Det andra var att Sverige jämfört med många andra europeiska länder hade en stark stat som medborgarna hade förtroende för och som sedan århundraden präglades av centralism och byråkratisk skicklighet.

Så var det inte i andra delar av Europa. I det kontinentala Europa formades många av välfärdens strukturer kring samhällets många olika institutioner. Det var fackföreningarna, som i många länder kom att bli en garant för både sjukvård och inkomsttrygghet, företagen som ibland var grunden för pensionstryggheten eller de olika privata lösningar som präglade åter andra. I Sverige trängde den starka statens snabba tillväxt undan sådana motsvarande lösningar.

Men sett i detta perspektiv har vi olika europeiska modeller för välfärd. Selektiva bidrag till dem som behöver stöd eller generella bidrag till dem som har en viss situation, liksom privat välgörenhet i varierande mån. Den skandinaviska som är starkt knuten till staten med generella bidrag och stöd. Den kontinentala som är starkt knuten till subsidiaritet och mångfalden i det civila samhällets strukturer. Den sydeuropeiska som präglas av många statliga regleringar men också av det civila samhällets ansvar för tryggheten, från familj till andra sociala gemenskaper. Och så har vi de många olika lösningarna i länderna i Central- och Östeuropa som präglas av personligt ansvar, statliga miniminivåer och privata lösningar parallellt med statliga eller offentliga verksamheter.

Till en stor del beror detta inte bara på ekonomins utveckling och statens roll utan också på värderingar om familjens centrala och oberoende ställning, på kyrkans eller andra sociala gemenskapers roll, på traditioner som statlig reglering av arbetsmarknad och löner eller på synen att det offentliga bara har ett ansvar för att säkra ett minimum, att bara ingripa vid nöd. Och kring alla dessa institutioner, strukturer och värderingar har den europeiska välfärden formats på många olika sätt. Löner har utformats på det viset, pensioner har säkrats, familjers ekonomi har formats och värderingar om det sociala, det familjemässiga, om jämställdheten, om arbetslivet och om skolan har blivit välfärdens många olika strukturer.

Ett annat sätt att säga allt detta är att utlänningar inte är som vi svenskar. De är som de är. En del tycker till och med att det är vi som inte är som dem. Och de förmår ibland inte inse att det är vi som har rätt. De tycker till och med själva att det är de som har rätt. Det finns inte en europeisk social modell utan det finns många olika och vi har alla anledning att bevisa att de förmår leva upp till de sociala krav vi ställer.

Och utifrån allt detta anser jag det finns sju punkter som är viktiga för den europeiska välfärden och för vårt svenska bidrag till dess utveckling, viktigt nog att vi svenskar bidrar till det för utvecklingen av den europeiska välfärden påverkar i hög grad vår egen.

För det första, respektera mångfalden och variationerna. Vi kommer aldrig att kunna och ska inte vilja tvinga på andra våra värderingar och våra strukturer. Värderingarna är våra och har formats av vår historia, genom det privilegium som den svenska välfärden har inneburit för oss som enskilda individer, och genom den samhällskultur som reformationen, den starka statsmakten, det gamla bondesamhället, uppbrottet från det till industrialismen, den sociala rörligheten, den långvariga freden, den omfattande internationaliseringen och den ekonomiska tillväxten har gett.

Vi behöver bara blicka över Sundet hur nyanserna förändras, över Östersjön för att se hur andras historia har gett annorlunda förutsättningar och prioriteringar och runt om i Europa för att se skillnaderna både på välfärdsnivå och sociala modeller.

Tanken på att det polska samhällets värderingar om familj och jämställdhet skulle styra över den svenska socialpolitiken är mig främmande. Den danska arbetsmarknadsmodellen är på många sätt lik vår men också annorlunda genom en lång utveckling. Möjligheterna att bestämma över de sociala trygghetssystemens miniminivåer är radikalt annorlunda i Sverige och i Estland, synen på kvinnors och mäns arbete och föräldraledighet skiljer sig från i Tyskland.

I olika länder har den sociala tryggheten utvecklats så bra att välståndet har gett möjlighet till utifrån de samhälleliga och statliga institutioner som man har valt att luta sig mot och utifrån de prioriteringar man har valt.

Och det är efter den tryggheten man har format sina liv och sin personliga trygghet på.

I södra Europa anser man att mammaledighet ska vara lång för att värna kvinnan och börja redan innan födseln, i Skandinavien och i Sverige anser vi att föräldrarna mellan sig själva ska bestämma och kunna förena arbete med barn så snart de önskar. Där vill man ha långa ledigheter, ibland tvingande, men med låga ersättningsnivåer, här vill vi ha höga ersättningsnivåer och därmed kortare föräldraledighet.

Tanken på att EU ska bestämma över deras välfärd – och ibland tänker sig entusiastiska svenskar att det blir den svenska modellen som styr upp dem – är inte populär hos någon. Då hade de redan tagit andra beslut över välfärdens utformning än vad de har gjort.

Och för all del, i ett öppet samhälle och i ett öppet Europa påverkar vi varandra till att nå det bättre, om vi anser det vara det bättre. Men ska vi likforma genom EU-beslut likformar vi andras välfärd bortom den som de vill ha och det kommer kräva detaljregleringar för att ändra sociala system som formats av sedvana, tradition och värderingar.

Det finns tre olika konflikter inbäddat i tron på att EU ska styra över den sociala utvecklingen. Dels konflikten om maktöverföring från nationella parlament till Europaparlamentet och ministerrådet. Dels konflikten mellan olika välfärdslösningar där människor föredrar sina egna. Dels konflikten när medborgarna känner vrede över att deras välfärd i den nära vardagen regleras bortom deras nära kontroll.

För det andra, gör så att vi kan använda våra olika välfärdssystem utan diskriminering av människor men också utan diskriminering av olika lösningar. När människor rör sig i det Europa som är deras så ska de också kunna ta med sig den sociala trygghet som kan vara rörlig och de ska kunna ta del av den sociala trygghet som finns på plats.

Man ska ha tillgång till sjukvården runt om i hela Europa genom det patientrörlighetsdirektiv som vi nu har, och som jag var med om att driva igenom. Det innebär att människor i det svenska samhället, som betalar svensk skatt, kan få med sig finansieringen om man behöver söka sjukvård i andra länder, eller om man är på plats i ett annat land när man behöver den. Pensionssystemen bör vara rörliga så att pensionen följer arbetstagaren istället för att den stannar i företaget, fackförbundet eller i det egna landet. Människor som är gifta enligt svensk lag ska kunna ha samma rättigheter som äkta par oavsett om de är av samma kön eller inte. Jobbar man i ett land ska man ha samma rätt till den sociala tryggheten där som i andra länder.

För det tredje, vi måste lägga grunden för en utveckling av den europeiska arbetsmarknaden som präglas av öppenheten för oss alla men med en mångfald av lösningar. Det kommer i sig att driva utvecklingen framåt och leda till att vi närmar oss varandra, på de villkor som olika ekonomier och olika samhällsmodeller ger möjlighet till.

Den svenska modellen är utvecklad i ett land där internationell handel var avgörande för välfärden, gick man så till jobbet i Perstorp, Simrishamn eller i Eslöv. Och det var exportindustrins förutsättningar som var avgörande för den svenska konkurrenskraften, sysselsättningen, skatteinkomsterna och den generella välfärden. De hängde och hänger ihop. Och därför var det också rimligt och en framgångsmodell att löner förhandlades på ansvar av arbetsmarknadens parter. Centralt gemensamt och inom bransch efter bransch beroende på dess förutsättningar, dess produktivitet och konkurrenskraft, och till slut i Perstorp, Simrishamn och Eslöv.

Den långsiktiga klokheten i detta kunde inte regleras genom lag eller genom med förhandlingar med staten utan i samverkan mellan företagare och arbetstagare, som ibland förhandlade fel men långsiktigt hamnade rätt.

Den europeiska arbetsmarknaden måste därför präglas av respekt för de nationella lösningar och strukturer som vi har men också av respekt för varje arbetstagare som söker sig ett jobb någonstans i Europa.

Den europeiska välfärden bygger på 28 olika pelare. Det innebär, för det fjärde, att debatten om Europas välfärd måste bygga på de pelare som varje lands traditioner och system för välfärd utgör. Inte på en social pelare lika för alla och som alla måste anpassa sig till. Det står i motsats till den mångfald av samhällelig kultur och gemenskap som formar tryggheten i våra länder och som är den vardag vi lever i.

De är alla var och en pelare i den välfärd som är vår gemensamma förutsättning och de måste utvecklas på sina egna meriter. De bidrar till arbete och företagande men också till att stärka de gemenskaper som är nödvändiga för den välfärd som vi har i vårt land och som man har i andra länder. Vi kan lära mycket av varandra, och vi kan genom att låta de olika modellerna mötas i vår vardag utveckla oss själva. Det är nyttigt att se att sjukvård kan fungera bättre eller lika bra med en annan modell. Det är bra att kunna se hur socialförsäkringssystem bidrar till budgetstabilitet och jobbsökande, hur olika system kan stärka den enskilde likaväl som de kan underordna honom eller henne på ett sätt som vi inte vill.

För det femte måste Europa bryta med åratal av stagnation och bli en globalt ledande kunskapsekonomi, annars kommer vi inte kunna bära upp en ledande välfärd! Det europeiska välfärdssamhället, och det handlar även för oss svenskar om det europeiska välfärdssamhället som en grund för vår välfärd, kommer aldrig kunna vara ledande om våra arbetsmarknader stagnerar, om våra löner viker, om våra innovationer sviker och om bördan av den gamla välfärdens strukturer tynger ner krafterna för att forma den nya välfärden. Det gäller arbete och det gäller företagande.

Det är en europeisk utmaning. Det är den europeiska utmaningen som inte bara kommer vara avgörande för vår välfärd men också för vår sammanhållning, vår politiska styrka, vår säkerhet och vår förmåga att stå upp för frihetliga värden i en tid då dessa är hotade.

De senaste 30 åren har världen gått ifrån att en miljard människor levde i vad som kallas relativ välstånd till att nära 5 miljarder nu gör det. Det är en historisk seger mot fattigdom som saknar motsvarighet i vårt förflutna. Det är de nya globala strukturerna som i land efter land och region efter region bekämpat och besegrat fattigdom. Inte så att fattigdom inte längre existerar. Inte alls. Den finns fortfarande i allt för stor omfattning trots att en mindre del av mänskligheten och färre personer lever i fattigdom än någonsin. Nu är fattigdomen inte ett öde som står bortom påverkan utan som står inom räckhåll för människors strävanden till välstånd. Fattigdomen och desperationen lever i dag bortom där globaliseringen har nått, där despoter styr och skapar isolering, där handel och marknadsekonomi inte får ersätta korruption och diktaturers styrning av ekonomin.

Det innebär fantastiska framsteg i välfärd. Barn som får äta sig mätta. En kraftigt minskad barnadödlighet. Skola och rent vatten. Mängder av förändringar som inte kan beskrivas med siffror utan bara genom föräldrars glädje att få se sina barn växa upp, unga människors stolthet över kunskaper de kan erövra och känslan av att lägga sig mätt och veta att morgondagen är ljus.

Den globala ekonomins utveckling innebär, för det sjätte, också en kraftigt förändrad global konkurrens. Ett enkelt uttryck för det är att vi i dag har fler mobila telefonabonnemang än människor på jorden. Mer än tre miljarder smartphones. Mobiltelefonen och digitaliseringen har skapat en ny logik i lokala ekonomier som betalningsmedel men än mer som en länk till produktivitet, marknader och innovationer. Därför möter vi mer konkurrens, större utbud, snabbare innovationer, fler som träder in i sina länders arbetsmarknader och globala företag liksom innovationer och uppfinningar som kommer från hela världen från.

Detta är den europeiska välfärdens utmaning. Vi behöver en tid av reformer i hela Europa som bärs upp av en idé om hur vi gör människor stora och kapabla att förändra sin vardag och sina samhällen.

Vi behöver för det sjunde göra vår tids skiftesreformer, folkskolereformer, näringsfrihetsreformer och en ny vision av ett samhälle som inkluderar alla i arbete och i trygghet.

Den inre marknaden för tjänster och produkter. Den öppna arbetsmarknaden för alla. Öppenheten för företagande över hela vår kontinent. Världens största hemmamarknad för nya start-ups och för nuvarande globala ledare. Europa som ett center för globala företag och global världsledande forskning. Men det kommer inte av vilja utan av förändringar.

Vi behöver öppna upp konkurrens inom nya områden. Inom tjänstesektorn liksom inom finansmarknader. En energimarknad som kan ta tillvara alla våra möjligheter och ge en bas för den moderna teknologin.

Vi måste lägga grunden för den bästa infrastrukturen vad gäller transporter men också för det moderna kunskapssamhällets viktigaste infrastruktur, nämligen bredband som är snabbare och har en bättre räckvidd än någon annan stans i världen. Europa behöver bli den ledande digitala ekonomin.

Vi måste strategiskt satsa på att i Europa ha världens bästa forskning och världens bästa forskningssamhälle.

Vi kan göra det genom att frigöra ekonomiska resurser från regionalpolitik och jordbrukspolitik till forskning, utveckling och innovationer samtidigt som vi skapar skattesystem som underlättar för den nya tidens företagande. Det är ett sätt att genomföra vår tids stora skiftesreformer. Och det kommer att föra med sig en social rörlighet som inte bara har med forskning att göra utan tjänster, industriell produktion, kvalitetshantverk och kreativa näringar.

Europas välfärd kommer i framtiden bygga på att vi kan skapa den globala världens kunskapsbyar här. Idag lever vi i en ny tids sociala rörlighet. Över hela Europa behöver vi mer arbetskraft samtidigt som vi måste se till att alla som kommit hit, eller som är här, kan bli arbetstagare och inte bidragstagare. Där är den strategiska utmaningen. En välfärd som kan erbjuda människor många lösningar. Så vill jag se den europeiska välfärden växa fram till ett ledande välfärdssamhälle i världen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *