Sista tåget ut före brexit – gästledare i Svenska Dagbladet

Publicerat av Staben den

Med lite vemod och uppgivenhet ser jag St Pancras internationella järnvägsstation glida bort bakom mig när Eurostar-tåget rör sig mot den tunnel som förbinder Storbritannien med kontinenten, under den kanal som, som det brukar heta, separerar kontinenten från England.

För min del förmodligen det sista tåget ut från EU-landet Storbritannien och från Europeiska unionens stora finanscentrum London. Nästa gång jag tar tåget från London blir det från ett land utanför EU.

Det är tragiskt. För den som läst sin Wodehouse, Austen, böckerna om Biggles, Hornblower, Robin Hood, Ivanhoe och Worrals, ej att förglömma Blytons vi Fem, de Sex och de Sju är det ett uppbrott från en kultur som förblir gemensam men som vi likväl skiljs ifrån.

Det gäller också den politiska kultur som bidragit till att forma så mycket av Europa. Allt behöver vi inte tacka för. Det var här som Marx och Engels formulerade kommunismens vansinne. Men tänkare som Adam Smith, Edmund Burke, Mary Wollstonecraft, liksom Locke och John Stuart Mill, öppnade Europa för framtiden.

Deras politiska kultur formades med bidrag från Europa. Erasmus av Rotterdam eller Bastiat som satte frihandeln i centrum för brittisk ekonomi. Och i modernare tider Hayek eller Isaiah Berlin. Storbritanniens styrka har varit dess öppenhet för andra och deras tankar. Ingen Burke utan Franska revolutionen. Ingen Magna Charta utan normandernas invasion. Inget kungahus utan Tyskland. Inget portvin utan Portugal. Portvinet som i sin tur lade grunden för frihandelns teori genom import mot export av textilier.

Vårt gemensamma språk som de generöst delar med sig av har sina rötter i det germanska och det franska. Och det nordiska. Från Window till Strand i London som var nordbornas namn på flodkanten längs Themsen.

Detta utbyte har vuxit de senaste 40 åren. EU-medlemskapet vände den brittiska ekonomin bort från Internationella Valutafondens stöd och ekonomisk stagnation, öppnade det gamla slutna brittiska samhället för nya tankar, konkurrens och social rörlighet. Den inre marknaden blev den moderna brittiska ekonomins bas och gjorde den på nytt till ett globalt center. Säkerheten, freden och friheten. Churchill, Thatcher och även Blair. Cool Britannia.

Under kommande veckor är det ingen som vet vad man ska göra. De kommande åren vet ingen hur det blir. Samväldet är en gammal hägring som inte längre finns annat än i huvudena på en äldre generation och kring Trafalgar Squares pampiga byggnader.
I diskussionen om försvars- och säkerhetspolitik, som jag deltog i, visste ingen vad som skulle ske förutom att Storbritannien självklart stannar i Nato. Men i övrigt ville man ha kvar så mycket som möjligt av det som man sagt att man ska lämna.

Det är som att britterna i sin strävan efter Kontroll förlorade kontrollen. Kontrollen med stort K blev som den Heliga Graal, den finns inte trots att man ständigt söker den. Konkurrenskraft, tillväxt, innovationer eller auktoritära regimer låter sig inte kontrolleras.
Vi har tillsammans format institutioner och lagstiftning som öppnar marknader och som gör att vi kan kontrollera riktning i en värld som är föränderlig och hotfull. Nu lämnar britterna det samarbetet, utan att veta hur och vart.

Det slår mig när tåget ökar hastigheten att jag lämnar ett land som i jakten på en Kontroll som inte finns har förlorat kontrollen över sin egen framtid. Vare sig Churchill eller De Sju hade gillat det.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.