Silkesvägen och Washington inför midsommar

Publicerat av Gunnar Hökmark den

På väg genom ett sommarfagert skånskt landskap, på väg från ett Sverige präglat av ett bröllop som fångade ett helt land, till några dagar i Washington för seminarier och anföranden kring den globala ekonomin och den transatlantiska ekonomins framtida konkurrenskraft.

Utöver de ekonomiska frågorna som många av dem har sin fokus på det kommande G20 mötet i Toronto den 26 och 27 kommer jag föra diskussioner på några av stadens think-tanks kring utvecklingen längs den gamla silkesvägen, det vill säga vägen till Asien via södra Kaukasien och de centralasiatiska staterna.

Där ser vi några av den nya tidens instabila regioner. Södra Kaukasus som är utsatt för rysk påtryckningspolitik och destabiliseringpolitik, de centralasiatiska länderna som nu slits mellan den gamla tidens krafter och det förändringstryck som nu även präglar dessa länder. Den senaste tidens oroligheter och konflikter i Kirgizistan är bara ett exempel på de konflikter som finns latenta i denna region. Om en gång Sovjetunionen höll allt här under kontroll på sina villkor ser vi nu hur demokratins krafter både möter det gamla ryska inflytandet men också det nya kinesiska.

Om Silkesvägen en gång ledde till Kina ser vi nu hur samma väg leder Kina in mot Europa, med ett ökat kinesiskt intresse inte bara i länder som Georgien, Azerbadjan och Armenien men också Vitryssland, Ukraina och Moldavien. Och samtidigt med dessa nya tendenser ser vi en annan tendens, hur Turkiet, en gång en självklar europeisk partner, söker en ny regional roll som företrädare för muslimska samhällen. Det är en roll som inte behöver stå i motsats till ett europeiskt engagemang men som lätt leder till att det är stödet för demokratin som förlorar.

De senaste åren har Ukraina vänt tillbaka från den väg som man anträdde under den orangea revolutionen, mycket på grund av inre splittring men också på grund av ett yttre stöd till de europeiska krafterna. I Turkiet ser vi hur landet något mer lutar mot öster, mycket på grund av hur framförallt franska och tyska politiker har underminerat det europeiska projektets trovärdighet för Turkiets del. Kostnaden för den kortsiktigheten kan bli mycket stor.

Resultatet är i alla fall just nu att två stora länder åtminstone just nu präglas av en annan politisk riktning än den europeiska med de konsekvenser detta får för europeiskt inflytande i regionen i övrigt. Kring vad allt detta leder till kommer jag föra diskussioner med akademiker och forskare under morgondagen.

Tisdagen blir i gengäld inriktad på de ekonomiska frågorna och den globala konkurrensens utveckling, i ett USA vars ekonomi nu åter tar fart medan Europa plågas av hälften så stora budgetunderskott som USA men en fjärdedel av entreprenörsanda. Om detta tänkte jag återkomma senare.

Och på onsdag och torsdag är jag tillbaka i Bryssel, för diskussioner i och kring parlamentets kriskommitté och ett förberedande möte med byrån för den parlamentariska församling som ska samla parlamentariker från Azerbadjan, Armenien, Georgien, Moldavien, Ukraina och observatörer från Vitryssland.

Sen blir det den midsommar som världen i övrigt vare sig verkar begripa, förstå eller respektera.


0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *