En ständigt återkommande debatt om EU är om EU som helhet är bra eller ej, när det fattas beslut som någon, till exempel jag själv, ogillar.
Här kan jag avslöja att jag anser att jordbrukspolitiken dels använder för mycket pengar – vilket i sig beror på att medlemsstaterna en gång överlät hela detta budgetområde till EU – dels motverkar viktiga syften om utveckling mot ett modernare jordbruk. För den delen kan jag också avslöja att jag anser att den skogspolitik som den svenska regeringen för motverkar möjligheterna till ett ansvarsfullt skogsbruk och riskerar att underminera Sverige både som skogsnation, industrination och som ledare i den omvandling som en modern klimatpolitik förutsätter. Min uppfattning om vare sig EU eller Sverige förändras inte av detta, än mindre möjligheten att på gemensam europeisk nivå fatta beslut som är gemensamma till sin natur.
När det gäller jordbrukspolitiken är det en fördel med en gemensam jordbrukspolitik eftersom alternativet hade varit en konkurrens om subventioner som varit ännu skadligare, inte minst gentemot de jordbrukare som moderniserar.
Men vad som är större och viktigare; den gemensamma marknaden är den absolut största marknadsekonomiska reformen – ständigt pågående – som vi är en del av. Alternativet hade varit fragmenterade marknader, med stora inskränkningar i både nationell och gränsöverskridande konkurrens. Den berör i olika former hela den europeiska ekonomin och dess möjligheter. Att Sverige har en dålig skogspolitik och att Grekland sitter fast i gamla strukturer förändrar inte det faktum att den gemensamma marknaden driver konkurrens, förändring och ökad handel. I den gemensamma marknaden ingår att man reglerar stort och smått. Det gör man nämligen antingen nationellt eller gemensamt.
Med en gemensam marknad måste man göra det gemensamt. Annars har man ingen gemensam marknad. Det innebär att de frågor som berör den gemensamma marknaden beslutas gemensamt. Annars hade de, för att vara väldigt tydlig, inte varit gemensamma. Det innebär att de beslut som man eventuellt ogillar, tycker är för långtgående eller är onödiga uppträder på gemensam nivå, när det gäller den gemensamma marknaden. Om vi bara hade haft nationella marknader, med nationella regler, hade motsvarande beslut uppträtt nationellt.
Det är som att många glömmer bort denna enkla konsekvens av gemensamt beslutsfattande, beslut som är gemensamma hade annars varit nationella. Och i de fallen hade det svenska, eller det nationella, beslutsfattandet inte präglats av den libertarianska samhällssyn som en del av EU-kritikerna tycks tro. Ser man till frågor som plastpåseskatt, textilskatt, skogspolitik, gruvpolitik, energipolitik, genusgrund för forskning, eller identitetspolitik, tillståndsprocesser för elkablar eller vad som helst är den dåliga regleringsivern lika närvarande i nationell debatt som i europeisk. Jag skulle dessutom vilja säga i större omfattning.
När det gäller den europeiska lagstiftningen måste den dessutom utgå ifrån och respektera grundläggande förutsättningar som näringsfrihet, avtalsfrihet och konkurrens över gränserna. Det är inte alltid, för att uttrycka det milt, dessa frågor är närvarande när socialdemokratiska eller miljöpartistiska politiker lanserar sin politik. I många fall blir det mindre reglerande och förbjudande när det handlar om gemensam lagstiftning.
Och så har vi debatten om stödpaketet. Min uppfattning är att det fick fel utformning, att det ursprungliga förslaget visserligen förbättrades, att man fick in en rättsstatsmekanism och en kontrollfunktion för de investeringar som ska göras, men att slutresultatet likväl inte är bra. Men frågan är om Sverige som land aldrig ska acceptera beslut som går oss emot? Ska vi bara vara med när beslut som vi gillar fattas, till exempel en öppen energimarknad, en öppen telekommarknad som avvecklat roaming, konkurrens på järnvägsspår och när det gäller post och paket, fri patientrörlighet, klimatpolitiska mål, en öppen kapitalmarknad, finanssektor präglad av konkurrens o.s.v.?
Europa måste hantera Ryssland, Kina, klimatfrågan, globaliseringen och behovet av en inre marknad som bidrar till tillväxt och välstånd, stå upp för mänskliga fri- och rättigheter. Samtidigt måste vi säkra en stabil ekonomisk tillväxt på våra viktigaste marknader. Är det likgiltigt för oss om den italienska eller spanska ekonomin faller ännu djupare efter pandemin? Att den franska dras ner i detta? Att vi, när besluten är tagna sedan ett halvår tillbaka, gör så att den politiska krisen i ett antal europeiska länder fördjupas? En del tycks uppfatta ett dåligt utformat stödpaket som skäl för att vi ska lämna allt detta ansvar, andra menar att regleringen av dammsugare är ett annat argument för att göra detta, som om dammsugare inte annars hade reglerats nationellt när det gäller effektnivå.
I en värld av globala kriser, hot och utmaningar kan man lura sig att tro att stödpaket man ogillar och dammsugare med effektgräns är skäl för att lämna en gemenskap som är vår trygghet och grunden för vårt välstånd, i tron att omvärldens utveckling inte påverkar oss. Det är fel. Det är att bry sig om sandkorn och blunda för sandstormarna kring oss.