Mellan 20 miljoner och 50 miljoner beräknas ha dött under Lenins terror och Stalins massmördande. Den stora ukrainska hungersnöden Holodomor kostade tre miljoner liv 1932 och 1933 och kan liknas vid ett folkmord, framdrivet av sovjetiska myndigheter för att knäcka existens av självägande bönder. Åren efter pågick deportationer, massavrättningar och dödande av meningsmotståndare.
Den brutala ondskans välde inskränkte sig inte enbart till Ryssland och det ryska folket, utan till alla de länder som Sovjetunionen angrep och ockuperade. Europa delades mellan Stalin och Hitler i överenskommelsen som blev inledningen av andra världskriget. Utan alliansen med Stalin hade Hitler inte angripit Polen.
Europa delades i en fri och demokratisk del och en del under totalitärt styre. De baltiska staterna ockuperades. Tyskland delades. Pragkuppen ledde till att Tjeckoslovakien föll under kommunistisk diktatur. I Ungern tog Röda armén över och krossade både frihet och demokrati liksom hoppet om att Raoul Wallenberg skulle återse sitt hemland. Polen fick nära 40 år till av totalitärt förtryck. Och i de baltiska staterna åtföljdes deporteringar.
Allt detta är viktigt både som historia och vår samtid. Planekonomins fattigdom och ekonomins förfall ska ses mot att S:t Petersburg före oktoberrevolutionen var ett av Europas mest dynamiska tillväxtområden. De planekonomiska visionerna förorsakade några av de största miljökatastroferna. Och förtrycket en ny moralisk ruin.
Det kommunistiska styrets våld, terror och mördande var aldrig fråga om misstag. Den bolsjevikiska revolutionen handlade om ett avantgarde som skulle leda massorna och med hänsynslöst våld upprätthålla revolutionen och dess styre. Detta var aldrig någon hemlighet. Tvärtom romantiserades och hyllades det av vänsterintellektuella i Västeuropa.
Den kanske största lärdomen ligger inte i hur Sovjetunionen och dess lydstater utvecklades. Inte heller i mördandet och avrättningarna. Det är fruktansvärt och vidrigt, och viktigt att hindra att det upprepas.
Men en viktigare lärdom är hur många som i frihetens samhällen kunde tjusas av en stark mans ledning. Inte bara Vänsterpartiet som nyligen firade 100 år och som konsekvent hyllade det sovjetiska väldet som socialismens paradis. Utan alla andra. Som sa att man i Sovjetunionen hade sett framtiden. Man tjusades av målen, av talen och av retoriken. Även våldets retorik. Trots att var och en som såg kunde se.
För några år sedan framhöll ordföranden för den kommunistiska gruppen i Europaparlamentet, i vilken det svenska Vänsterpartiet tillhör, att vi i november borde hedra årsdagen av den ”ärorika revolutionen”.
När jag i dag ser professorer, politiker och journalister som framhåller den kinesiska diktaturen som ett föredöme som kan utföra nödvändiga stordåd, påminns jag om att vi ska minnas oktoberrevolutionen som en inledning till år av mänsklig förnedring. Där allt handlade om att uträtta storverk. Och där inga människor, ingen frihet eller demokrati fick stå i vägen. Det ledde rakt mot miljökatastrofer och ekonomiskt och moraliskt förfall, där de små människorna inte skyddades från de starka männen.
Blindheten som så många då visade och så många nu manifesterar är vår viktigaste lärdom. Att avslöja dem är det bästa sättet att hedra oktoberrevolutionens offer.