Så bör den svenska försvarsförmågan återuppbyggas – artikel i SvD Säkerhetsrådet

Publicerat av Staben den

Försvarspolitisk analys tycks leva med en ständig eftersläpning av 30 år vad gäller verklighetens genomslag på nya paradigm. Det är inte unikt för försvarspolitiken utan gäller de flesta områden där etablerade kunskaper, analyser, definitioner och begrepp från det förgångna tenderar att vara styrande för vår förståelse om framtiden och även nutiden.

Hotet försvann, men paradigmet bestod. Det var nämligen genom konflikten mellan Öst och Väst – aldrig mötas de två, strävan efter territoriell kontroll, stora invasionsscenarier, ytterst med apokalyptiska konsekvenser som avhöll från stora krig – som generationer av militärer och försvarspolitiker hade lärt sig förstå världen och hur dessa konflikter kunde kontrolleras.

Någonstans var alltid Sovjetunionen i bakgrunden för socialistiska och revolutionära rörelser och någonstans var alltid USA bakom de icke-socialistiska och icke-revolutionära, alltför ofta inte demokratiska men i det globala spelet likväl allierade mot Öst och socialismen. Så såg världen ut under det kalla kriget fram till dess att det tog slut 1989.

Världen hade präglats av andra motsättningar dessförinnan, men en hel generations etablissemang hade lärt sig att se världen genom kalla krigets glasögon. Sett genom dessa innebar Sovjetunionens avveckling nästan automatiskt att också hoten mot demokratin, friheten och den territoriella självständigheten försvann. Så också i Sverige, där frånvaron av hot om kalla krigets stora konventionella krig sågs som frånvaro av hot om alla former av krig.

Det är svårt att förstå eftersom konventionella krig i Europa bröt ut redan 1991 på Balkan. Dessförinnan hade Kuwaitkriget illustrerat att stora konventionella krig inte bara var möjliga utan en faktisk verklighet. Skillnaden var nu att de kunde bryta ut, utan att slå världen i brand, och den skillnaden innebar en ökad risk för konventionella krig. Den enkla lärdomen passade dock aldrig in i det gamla paradigmet.

Det fanns däremot en insikt om risken för asymmetrisk krigföring. Små militärt svaga grupper kunde slå mot stora supermakter genom nålstick – det kunde vara terror, smutsiga bomber eller flygplan mot två av världens största torn – men denna asymmetriska krigföring kopplades inte till mer konventionella konflikter.

Den svenska militära underrättelsetjänsten kom därför 2002 efter ivrigt tidningsläsande fram till att väpnade angrepp mot Sverige kunde uteslutas för överskådlig framtid. Jag säger tidningsläsande eftersom det inte var svåråtkomliga källor, hemliga underrättelser eller avancerad analys som ledde till detta. Det var bara en tolkning av tidsandan, som senare kom att vara en ursäkt för senfärdighet och ovilja att låta verkligheten störa den karta man ville ha som utgångspunkt för försvarspolitiken.

Det hade dock inte behövts mer avancerad underrättelseverksamhet för att notera att Putin tillträdde 2000, inledde de tjetjenska krigen med full brutalitet, spärrade in politiska motståndare och skaffade sig ett grepp över den ryska oligarkin samtidigt som han la under sig kontrollen över media, näringsliv och energisektorn samt påbörjade en omfattande upprustning.

Det var dessa uppenbara fakta som ledde mig till att inför 2004 års försvarsberedning avfärda tron att utvecklingen mot demokrati i Ryssland kunde tas för given i svensk säkerhets- och försvarspolitik. Låsningen till den gamla tidens paradigm ledde emellertid till 15 år av försummad försvarspolitik.

Nu förefaller det, efter en tillnyktringsprocess som får anses vara unikt långdragen, finnas en insikt om att det svenska försvaret måste upprustas. I ett första steg har det lett till politiska överenskommelser om att skjuta till mer pengar för att hindra att försvagningen fortsätter.

Argumenten mot att höja försvarsanslagen över 1 procent upp till 2 procent har däremot varit omfattande och ibland dogmatiska, trots Putins revanschistiska tal i München 2006, cyberkrigföringen, påtryckningarna mot Estland 2007, invasionen av Georgien 2008 och invasionen av Ukraina 2014.

Väpnade operationer kan genomföras begränsat och med andra avsikter än att erövra andra länder. Sverige kan angripas med det enda och begränsade syftet att vinna kontroll över Gotland. Militära insatser mot andra delar av vårt land kan genomföras bara för att tvinga fram eftergifter. Fortfarande vägrar emellertid flertalet att vi ska nå upp till de 2 procent av BNP som i praktiken är en förutsättning för att stoppa fortsatt utfasning av förmågor och arvet av gamla resurser, återhämta förlorade 15 år och anpassa oss till en hotnivå som fortsatt höjs.

Denna inställning verkar vara desto mer lockande om man hemfaller åt det gamla paradigmet att militära hot bara handlar om konventionella militära angrepp som syftar till att kontrollera svenskt territorium. Det riskerar att ge fel balans i det svenska försvaret.

Den geopolitiska utvecklingen från den gamla terrorbalansen innebär att den krigföring som hotar Sverige och svensk suveränitet är mer komplex än tidigare. Det är en krigföring som på många sätt redan pågår genom desinformation och penningtvätt som finansierar korruption, kriminalitet och subversiv verksamhet. Ökad närvaro och militära provokationer på Östersjön och i luften. Stora invasionsövningar som syftar till att manifestera och skrämmas. Destabilisering och politisk påverkan. Kriget i Ukraina som pågår med full brutalitet och deltagandet i Syrien som förenas med Assads grymhet.

Det svenska totalförsvaret har i nutid väsentligt större skäl och behov av att kunna möta de hot och de provokationer som möter oss dagligen med syftet att utan krig förändra spelplanen.

Den ryska gasledningen Nord Stream 2 kommer att leda till ökad rysk närvaro på Östersjön. Viljan att hota om sätt att projektera militärt våld och väpnade aktioner mot andra länder i Östersjön leder till en vilja att dominera luft och hav. Avstängningen av Kertjsundet i Svarta havet är ett exempel som självfallet kan möta motsvarigheter i Östersjön. Viljan att snabbt genomföra väpnade aktioner som maskeras som militärt eller polisiärt stöd för att uppnå en fait accompli-liknande situation kräver större omedelbar närvaro än under kalla krigets invasionshot. Små operationer riktade mot farleder, hamnar eller städer kräver omedelbara insatsförmågor och inte bara förmåga att möta en konventionell fiende på ett slagfält.

En viktig konsekvens är att Sverige måste ha en stark och väsentligt större förmåga på Östersjön än i dag. Med ubåtar måste vi i normaltid kunna agera med spaning och möjliga insatser för att i skymningslägen stå emot den som vill inleda militärt våld. Med ytfartyg måste vi skapa en kontinuerlig närvaro som gör att Östersjön är Frihetens hav för alla, inte Fredens hav för Ryssland.

Det är också inom dessa områden som vi snabbast kan fatta beslut och finansiera en uppbyggnad av svensk försvarsförmåga. Genom att behålla gamla Gripenplan och bygga de nya, med god tillgång till den avancerade missilen Meteor som skapar ett vapensystem som i dag är svårt att överträffa. Nya ubåtar med de gamla. Bättre beväpning och fler korvetter samt fregatter som kan vara på plats där ingen annan ska få dra någon gräns och nära dem som är våra grannar.

Självfallet en armé med fler brigader och avancerad förmåga mot pansar, flyg och missiler samt telekrigföring men än mer med en prioritet på vår förmåga på, ovan och under Östersjön och våra gränser.

Det svenska försvaret kräver en annan balans än under det kalla krigets paradigm, ett försvar som utgår från den nya tidens frigjorda hot på olika nivåer och på fler ställen än innanför den svenska gränsen. Det är vår suveränitet vi i första hand försvarar, inte territorium. Det senare följer av det andra men det första kräver mer. Försvarsberedningen måste inse att vi lever i en ny tid inte bara av hot utan av nya medel för att hota som formar vår verklighet redan i nuet.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.