Mötet mellan EU och Ryssland i Stockholm är på många sätt ett uttryck för en förändrad värld, jämfört med den som många instinktivt fortfarande lever i. Det sker i Stockholm eftersom Sverige är ordförandeland i EU, och medlem sedan 15 år tillbaka. Så var det inte under det kalla kriget och den alliansfrihetstid som fortfarande många drömmer tillbaka till eller föreställer sig fortfarande är det överordnade målet för utrikespolitiken. Vi är inte alliansfria syftande till neutralitet i krig.
Vi är en del i en union som är politisk, ekonomisk och grundad på en gemensam rätt. Där har vi ett gemensamt moraliskt ansvar att stödja var och en som hotas av en annan makt och vi har ett egenintresse att försvara den gemenskap som är vår.
Det är också ett uttryck för att EU har kommit att bli en av de stora globala identiteter som kan bidra till dialogen om en bättre världsordning. Det innebär att vi har ett ansvar för att säkra att den så mycket som möjligt bygger på frihet och demokrati, den enskildes rätt och en internationell rätt som respekterar varje suverän stats rättigheter likaväl som varje folks rätt till mänskliga rättigheter. Det var lättare att få genomslag för i det som en gång kallades den fria världen än i en värld där olika typer av diktaturregimer tar del i en global ekonomi som är öppen för alla.
Där är det uppenbart att vi, både som Sverige och som en del av EU, har ett ansvar för att de ryska ledarna får ett tydligt budskap att vi inte bara tycker vissa saker utan också är beredda att stå för dem även när de ifrågasätts eller ignoreras av en regim som den ryska.
Och den ryska sidan av toppmötet är även den ett uttryck för förändringen som skett på andra sidan Östersjön. Det är inte längre Sovjet. Det är inte längre ett delat Europa som med väl definierade och försvarade gränser skilde mellan demokratierna och diktaturerna. Det är ett Europa där en auktoritär regim som förtrycker mänskliga rättigheter kan ta full del i en öppen ekonomi, med betydande risk för att man använder den retorik och de metoder mot andra samhällen som man använder i sitt eget. Det såg vi i Georgien, vi ser det i form av hur man jagar oliktänkande i och utanför Ryssland och hur man betraktar grannländer som det nära utlandet och en del av den egna säkerhetspolitiska sfären.
I Estland har man fått känna på de politiska påtryckningar detta kan innebära, i Lettland återkommer ofta de ekonomiska påtryckningar som kan ske inom ramen för en affärsverksamhet som sker på gränsen mellan det som är legalt och det som inte är.
Ryssland befinner sig i dag längre inne i Europa än någonsin under det kalla kriget. Det är i grunden ett uttryck för en förändring som vi ska välkomna men som vi också ska se riskerna med så länge Ryssland inte är ett öppet samhälle med demokrati som grund.
Under de senaste veckorna har den ryska ledningen fått framgång med sin energipolitik som syftar till att binda upp Europa i ett långsiktigt beroende till rysk energi. Genom de beslutade och nu godkända gasledningarna NorthStream och SouthStream byggs kontinentala Europa in i ett beroende till inte bara ökad gasanvändning utan också till dem som har den politiska kontrollen över dessa leveranser.
Det är en utveckling som också påverkar geopolitiken. I Östersjön kommer Ryssland hävda egna nationella intressen på ett sätt som riskerar förskjuta maktbalansen i vår del av världen. Det kommer att påverka inte bara Rysslands politiska agerande utan också dess militära. De ryska militära övningarna tidigare i höst är ett uttryck för det.
Vi behöver ett EU som kan möta denna nya säkerhetspolitiska verklighet, med de krav det bland annat ställer på en gemensam energipolitik, men vi behöver också en säkerhetspolitisk debatt som utgår från dessa verklighetens förutsättningar istället för de förhoppningar som tidigare fanns om Rysslands utveckling.