Europadebatten behöver distans och proportioner

Publicerat av Staben den

Överenskommelsen om Europeiska unionens långtidsbudget och krispaket har lett till en parad av floskler som gör det svårt med en saklig diskussion om vad beslutet innebär i sig och vad det i sin tur innebär för EU. 

Frankrikes president menar att det är ett historiskt genombrott, vilket bör tas med en nypa salt – franska presidenter förklarar nämligen alltid händelser som om de vore historiska genombrott. Andra säger att det är en framgång för det egna landet. Åter andra säger att EU har blivit en bidragsunion. Beslutet menar de, liksom Frankrikes president, är historiskt men till skillnad från Macron av den arten att nu är EU bara dåligt. De som alltid vill att man ska lämna EU tycker att nu man ska lämna EU för att det är ett dåligt beslut som är taget. 

Diskussionen om EU och europeisk politik lider av att den ständigt saknar proportioner, både vad gäller omfattning och storlekar, men också tidslinjer. 

För det första är långtidsbudgeten i det stora hela ungefär som tidigare långtidsbudget vad gäller omfattning motsvarande 1 procent av BNP. Någon revolution har således inte skett. Dock har inriktningen på forskning blivit mindre än vad den borde och regional- och jordbruksdelarna är fortfarande allt för stora. Det beror på att för många länder är dessa fortsatt långt viktigare än för Sverige. 

När det kommer till den svenska budgeten så ser vi, beroende på vilken politisk uppfattning man har, motsvarande brister och fördelar. Till exempel är den nya plastskatten meningslös symbolpolitik, men den kan inte anses göra Sverige till ett annat land än vad det är. Ett större problem är de stora transfereringarna och det, jämfört med de flesta andra länder, höga skattetrycket. Förra året var det 42,8% vilket får anses vara väldigt mycket mer än den enprocentare som EU finansieras med. Långtidsbudgeten kunde varit bättre. Dock måste den leva upp till många enskilda länders och politiska riktningars krav på vad som är bra och nödvändigt. Den är en del av strukturen som ger Europa förmågan att uppträda gemensamt, föra utrikespolitik och skapa säkerhet, utveckla och övervaka öppna marknader som drivit fram liberalisering och avreglering för en ekonomi som uppgår till 17 biljoner euro, eller om man så vill 170 biljoner svenska kronor. 

Om någon vill lämna EU för att man anser att en procent (i vissa fall en tredjedels procent) av våra offentliga utgifter utformas på ett sätt som den enskilde ogillar, missar denne många av de utmaningar som vi måste möta vad gäller Ryssland, Kina, globalisering, klimatfrågan och förmågan att utveckla en dynamisk energimarknad, digitalisering och ekonomi som gör att svenska företag och medborgare kan leva i välfärd. 

För min del är jag beredd att leva med att 0,3% av svensk BNP används för ändamål som jag tycker är onödiga om det bidrar till att hålla samman en union som jag till 100% anser nödvändig för att i världen hävda mänskliga fri- och rättigheter, öppna marknader, fri handel, fred, säkerhet och stabilitet samtidigt som vi blir en del av en inre marknad som är grunden för vårt välstånd. De hundra procent av vårt välstånd som är beroende till den inre marknaden är viktigare än den tredjedels procent som skapar min irritation. De hundra procent av gemenskap som unionen innebär i en farlig omvärld är än viktigare än denna tredjedels procent. 

För det andra, och det är det större problemet, är återhämtningspolitiken och den fond som nu ska skapas. Problemet är att politiken är dålig och inte leder till den återhämtning som den förespeglar. Höjda skatter och generösa bidrag leder inte till växande konkurrenskraft. De riskerar att skyla över de problem som finns som allra tydligast i Italien men även i ett land som Frankrike. Alltför låga pensionsåldrar, monopol, byråkratisk styrning och godtycke som drabbar ekonomin och stela arbetsmarknadslagar, för att ta några exempel. 

Det självklara för mig är att den djupa kris som pandemin skapat, som man måste vara blind för att inte förstå djupet av, kräver åtgärder och stöd till dem som nu blivit värst ekonomiskt drabbade i spåren av den. Det handlar dels om solidaritet men också i hög grad om vårt eget beroende till den europeiska ekonomin. Precis som för Tyskland är vi beroende av att andra ekonomier utvecklas och därmed bidrar till vår egna ekonomiska utveckling. Det rimliga vore att stödet var lån, men till en del kan det finnas en logik i att statsfinansiellt svårt utsatta länder, som inte kan ge stöd till sina företag, får ett stabiliserande stöd för att villkoren på den inre marknaden inte ska bli helt snedvriden. Detta är i sin tur en förutsättning för den inre marknaden. 

Men den bidragsdelen kunde ha stannat vid lägre nivåer och har inget med återhämtningen att göra. Återhämtningen bör finansieras med lån eftersom det innebär krav på lönsamhet och kommersiellt förnuft, till skillnad från bidrag som kan användas med politiskt godtycke i stora politiska satsningar som aldrig ger tillväxt, än mindre nya high-tech företag eller nya transportindustrier, för att ta några exempel. Med lån tvingas man heller inte höja nya skatter som direkt motverkar återhämtning och utveckling av digitalisering och frihandel. 

Nu handlar bidragsdelen till slut om 390 miljarder euro, vilket är mycket pengar. De ska amorteras under en 20-årsperiod vilket innebär knappt 20 miljarder euro om året, något som ska ställas mot de 17 biljoner, alltså med nio nollor, som är den samlade BNP för EU. Det är, med detta sätt att räkna, en dryg promille av vår samlade BNP. De som menar att EU med detta blir en bidragsunion har små anspråk på matematiken. Det gör däremot inte paketet bättre utan lika dåligt för det. Vi försummar en återhämtning som borde kunnat göras bättre.  

Problemet är att vi, när det gäller EU-frågor, sällan får en saklig diskussion eftersom några som anser sig vara Europavänner säger ja till allt och andra som är mot samarbete säger nej till allt. De förstör båda förutsättningarna för en saklig och konstruktiv debatt om europeisk politik. 

Men om man vill lämna en gemensam marknad som är avgörande för svenskt välstånd, en gemensam union som är avgörande för vår förmåga att stå emot rysk aggression, kinesisk aggression och osäkerheterna runt om oss i en otrygg värld där vi inte längre kan lita på att USA ställer upp för oss, som är den enda globala förespråkaren för frihandel, mänskliga fri- och rättigheter, klimatfrågan och mycket annat för oss avgörande sväljer man sannerligen sina egna elefanter i ivern att sila mygg som är irriterande men som måste ses mot en större europeisk och global verklighet. 

En del tror att Sverige utanför EU skulle bli ett libertarianskt paradis, hur de nu kan få för sig det, och glömmer att det är EU som fortsatt liberaliserar vår ekonomi. Andra tror att vi själva skulle stå starka mot Ryssland, Kina, terrorism och kunna handla fritt i en värld som domineras av protektionistiska krafter. 

Sanningen är att fred, säkerhet, inre marknad, gemenskap med demokratier och samarbete som ger möjlighet att fatta gemensamma beslut som stärker oss är viktigare än ett antal enskilda beslut som motsvarar en promille av vår ekonomi i siffror. Det vore välgörande om vi kunde få en kritisk debatt om europeisk politik, utan att den ständigt leder till en debatt om vi ska vara medlemmar eller ej. Det vore bättre om vi drev fram en bättre politik genom den debatten. 

Kategorier: Blogg

2 kommentarer

Fd moderat · 27 juli 2020 kl. 12:11

Det var inte EU som räddade freden eller säkerheten i Europa efter 1945. Det var USA: EU stod handfallet när Jugoslavien föll sönder.

Jonas · 28 juli 2020 kl. 0:15

Biljon (på svenska) har tolv nollor. Men den dryga promillen är rätt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.