Blogg

Rättsstatens ideal värnas genom en politik för verkligheten, inte genom spel på scenen

Kategorier: Blogg

Diskussionen om regeringsalternativ fördunklar den än mer avgörande diskussionen om politiska alternativ. Att det är så beror till stor del på att den svenska politiska journalistiken föredrar att betrakta scenen, och dessutom i sin tur föredrar att betrakta denna scen som en fotbollsplan, där varje initiativ, förslag eller uppfattning tolkas som ett drag i spelet snarare än som ett uttryck för uppfattningar, åsikter och idéer eller rentav som svar på en verklighet som är utan manus.

Därför kan politikens journalistiska orakel ena dagen förklara alliansen för stendöd, eftersom partierna sinsemellan har olika uppfattningar om det som oraklen kommit att se som spelets avgörande utmaning, nämligen hur man ska hantera Sverigedemokraterna. Andra dagen kan man förklara moderaterna för utan chans, eftersom man analyserat från den socialdemokratiska uppfattningen att varje utmaning av den socialdemokratiska makten bygger på att alliansen säljer ut sin politik till Sverigedemokraterna.

Det är för det första en tolkning som bortser från att alliansen för det första i dag står varandra närmare politiskt än egentligen någon gång tidigare – vilket milt talat talar emot tanken på att den är stendöd – och samarbetar med varandra om politikens utformning. Den är bara möjlig att göra om man bortser från politikens innehåll, om man bara ser till spelet och framförallt till spelet så som den socialdemokratiske spelmästaren vill spela det.

Det är för det andra en syn på politiken som gör Sverigedemokraterna till den dominerande politiska utmaningen för Sverige långt framför verklighetens utmaningar, inte Europapolitiken med dess utmaningar, säkerhetspolitiken och den krigföring på olika plan som Ryssland i dag ägnar åt Europa, globaliseringens utmaningar av svensk konkurrenskraft, flyktingfrågornas utveckling över tiden, utanförskapets många olika dimensioner, klimat- och energipolitiken.

Så viktiga är inte Sverigedemokraterna. Det är däremot en avgörande utmaning i vår tid att motarbeta och bekämpa populismen i dess alla skepnader eftersom den överordnar kollektiva mål över det civiliserade samhällets frihet och rätt. Nationalismen gör det, islamismen gör det och den mer totalitärt inriktade socialismen gör det. De ursäktar eller legitimerar alla våldet och de sätter alla makten före rätten. De utgör alla var och en på sina olika sätt ett hot mot rättsstatens och det fria samhällets fundament. Det gäller i Sverige de värderingar som burit fram Sverigedemokraterna och även de värderingar som format Vänsterpartiet. Det gäller än mer de radikaliserande grupper som finns bortom dem som Nordiska motståndsrörelsen eller de mer våldsbejakande riktningarna inom vänstern och den islamistiska extremismen.

Det viktiga är att motverka deras värderingar liksom att motarbeta att de växer sig starkare. Diskussionerna om Sverigedemokraterna som den främsta politiska utmaningen bortser inte bara från verklighetens politiska utmaningar utan också från att denna uppgift är viktigare än att ständigt fokusera frågor om regeringsbildning på dem. Det gör dem nämligen mer centrala i politiken och ger dem inte bara ökad uppmärksamhet utan också större stöd. Här finns det dessutom avgörande asymmetrier i den politiska debatten.

En debatt som bortser från verklighetens utmaningar och som sätter Sverigedemokraterna i centrum för det politiska spelet gynnar populismens krafter mer än något annat. Den centrala roll som Sverigedemokraterna ges i det politiska spelet och den marginella roll de har för att kunna möta de utmaningar Sverige står inför är den ena asymmetrin.

Den andra asymmetrin är att Vänsterpartiets aktiva stöd för råa och brutala diktaturer och en hämningslös populism sällan utsätts för granskning eller gränsdragning samtidigt som de betraktas som en fullt legitim aktör i det politiska spelet. Det borde de inte ses som.

Samtliga av dagens ledande företrädare för Vänsterpartiet har gått med och deltagit i en politisk rörelse som hyllade den socialistiska diktaturen som en befrielse med ideal som överordnades allt vad frihet och demokrati hette. Östtyskland, Nordkorea och Sovjetunionen fick sina hyllningar av partiets företrädare ända tills friheten ljus i Östra Europa gjorde det politiskt omöjligt. Den som hyllade Stalin som en oöverträffad vetenskapsman, så som Nordkoreanska ledare hyllas i dag, fick vara en chict radikal äldre man. Den som insisterade på att ge Östdiktaturerna sitt varma stöd ända in i befrielserörelsernas slutliga frihetskamp framställdes som en mysig vänsterman. Nuets Vänsterparti består av gårdagens hejaklack till diktaturen.

Vänsterpartiet har inte bara sitt rotsystem i förtryckets ideal utan också i en ekonomisk politik formad av den totalitära övertygelsen att staten skulle styra över allt, en politik som ledde till fattigdom och diktatur, präglad av samma populistiska löften som i dag. Allt skulle vara gratis. Rika skulle straffbeskattas. Företagare skulle motarbetas. Mångfald var ett hot. Banker var kapitalismens symbol. Den demokratiska västvärlden var en konspiration som man skulle stå utanför. Det är med denna politik som Vänsterpartiet nu formar regeringens politik. Ökade offentliga utgifter och höjda skatter, i strid med tidigare löften. Högre skatter på företag och företagande. Förbud mot vinster i företag som ger människor en välfärd som de föredrar framför den offentliga, straffskatter på banker så de försvinner ut ur landet. Nej till EU och nej till Nato, och ett språkbruk om svenska försvarsövningar som är det som gäller i Moskva. Detta parti påverkar budget, skatter och företagspolitik utifrån populistiska värderingar och ett politiskt program som var än det har praktiserats har lett till armod och förtryck. Nu senast i det Venezuela där man hyllade regimen ända fram till armodet och förtrycket.

Vänsterpartiet har ett inflytande över regeringspolitiken som ingen i alliansen kan tänka sig att Sverigedemokraterna skulle ha. Alliansen förhandlar med sig, Socialdemokraterna och Miljöpartiet förhandlar med Vänstern. Bankskatten som fick Nordea att flytta, Reepaluutredningen som hotar välfärden, skattehöjningarna och de okontrollerade utgiftsökningarna i högkonjunktur. Och tillsammans med Sverigedemokraterna har man drivit igenom en politik som ska försvåra för utländska löntagare att få jobba i Sverige, i just det politiska område där ingen eftergift bör ske till främlingsfientlighetens budbärare.

Det är svårt att förstå varför Sverigedemokraternas eventuella stöd till en alliansregering men utan att påverka dess politik skulle vara värre än Vänsterpartiets faktiska inflytande i dag. Det är svårt att förstå varför Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska ha regeringsmakten baserd på Vänsterpartiets inflytande bara för att undvika att Sverigedemokraterna kan ge alliansen ett stöd för att föra alliansens politik. Det som gör Sverigedemokraterna till ett särskilt parti är främlingsfientligheten, inte ett eventuellt stöd för fritt företagande, mångfald och lägre skatter. Det som gör Vänsterpartiet till ett särskilt parti är deras politik mot fritt företagande, mångfald och lägre skatter, just de frågor där de påverkar, liksom oförmågan att dra gränsen mellan demokrati och diktatur vilket försvagar regeringens förmåga att värna denna gräns.

En regeringsbildning i Sveriges riksdag bör följa grundlagens regler, inte på spelets avståndstagande till ett enskilt parti. En regering bör ha stöd för sin politik i riksdagen och inte en majoritet emot sig. I så fall undermineras tilliten till demokratin och gynnas populismen. Precis som Decemberöverenskommelsen gjorde.

Om Sverigedemokraterna vill fälla en alliansregering så får de göra det. Så är grundlagens regler. De behöver då rimligtvis stöd från Socialdemokraterna för att göra det. En viktig fråga som sällan ställs är om Socialdemokraterna vill ge Sverigedemokraterna denna möjlighet. Sverigedemokraterna behöver Socialdemokraterna och Socialdemokraterna behöver Sverigedemokraterna.

Kanske behöver de också Vänsterpartiet för att fälla en alliansregering. Då blir det två populistiska partier med en särskild ställning i svensk politik som Socialdemokraterna behöver samarbeta med. Om Sverigedemokraterna fäller en alliansregering till förmån för en socialdemokratisk har de visat kort. De förlorar då det stöd som de i dag har som en förment opposition till Socialdemokraterna. Det skapar en klarhet vad gäller politiken som är långt viktigare än den otydlighet de kan uppvisa i spelet.

Sverige behöver en stark politik i Europa. Vi står mitt uppe i en tid då demokratins värderingar måste värnas vad gäller dess gränser och inte bara vad gäller dess ord. Rätt måste gå före makt. Vi måste förena rättsstatens regler och rättvisa för att kunna förena öppenhet och medmänsklighet med stramhet och kontroll. Vi behöver en politik som bejakar fritt företagande, mångfald och medborgarnas rätt att välja. Vi måste ha en politik för stabila offentliga finanser och utgiftskontroll. Vi behöver en försvarspolitik som utgår från de hot vi möter, inte från språkbruket i Moskva.

Vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna kan leva upp till något av detta. Vänsterpartiets arv och rotsystem gör inte Sverigedemokraternas ursprung i främlingsfientlighet, mer eller mindre förtäckt rasism och nationalism mindre allvarligt. Men Sverigedemokraternas existens gör inte Vänsterpartiet till ett mer pålitligt parti i kampen mot populism och de idéer som undergräver demokratin.

Sverigedemokraterna har med sin populism fått ett alltför stort väljarstöd på grund av regeringen tillåtits driva en politik som i praktiken saknar stöd i riksdagen. Vänsterpartiet har med sin populism fått alltför stort inflytande över den politiken. Det är dags att det är de politiska vägvalen som ställs mot varandra, inte spelet, det gäller både det som är oacceptabelt och det som är önskvärt och nödvändigt. Scenen är mindre viktig än verkligheten. Politiken viktigare än spelet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *