Den ryska regimen ogillar och motverkar de länder som utnyttjar sin frihet och suveränitet till att forma sin framtid som de vill. Den vill aktivt och med politikens alla medel, inklusive militärt våld, kontrollera sina grannländers utveckling och utveckla sin egen makt i vår del av världen.
Den aggressiva politiken handlar inte bara om ökad makt och nationell chauvinism. Den förenas också med retorik och politik som ifrågasätter det öppna samhället, demokratin och respekten för den enskildes rätt. Redan i dag har denna politik förändrat det ryska samhällets mest grundläggande förutsättningar. Den ryska regimen driver nationalistisk och etniskt idédriven propaganda som ser västerländsk demokrati och liberal samhällssyn som förvekligande och ett hot mot den ryska kulturen.
Denna nationalism har fångat och inspirerat nationalistiska och främlingsfientliga grupper runt om i Europa. I Europaparlamentet har vi sett hur den hyllats och fått politiskt stöd av Front National, UKIP och sverigedemokrater som röstat för att ge Putin sitt stöd när det gällt Ukraina, Moldavien och Georgien. På samma sätt har extremvänstern gett den sitt stöd.
Fram tills nu har detta varit allvarligt som idéströmning. Putin har runt om i Europa fått stöd från extrema grupper som längtar tillbaka till andra tider. Extremerna i Europaparlamentet har röstat emot handels- och samarbetsavtalet mellan EU och Ukraina, de har fördömt den utveckling som ledde till den korrupte presidenten Janukovytjs avgång, nya val och mot Ukrainas försvar mot separatistgrupper och ryska förband. Sverigedemokraterna har konsekvent ställt sig bland Putins vänner, bland de vänsterextrema.
Grekiska Syriza som ingår i den kommunistiska gruppen tillhör de mest framträdande bland dem som fördömt utvecklingen i Ukraina med Putins ord, röstat mot associationsavtal med Ukraina, fördömt Europas stöd för Ukrainas frihet och kritiserat väpnade insatser mot de invaderande ryska förbanden.
Syriza har röstat för krav och formuleringar som går igen som ett pärlband i all rysk propaganda och krävt att Europaparlamentet: ”uppmanar EU med eftertryck att upphöra med sin sanktionspolitik gentemot Ryssland, som visat sig vara politiskt ofruktsam och kontraproduktiv och lett till ett handelskrig med negativa konsekvenser för i synnerhet små och medelstora företag, jordbrukare och konsumenter i Ryssland, EU och länderna i EU:s östra grannskap, även Ukraina.” Precis vad Putin krävt.
På samma sätt har man velat få med sig Europaparlamentet på att fördöma ”Natos utvidgning till länder som gränsar till Ryssland” Det vill säga utvidgningen av Nato skulle inte vara en fråga för Estland, Lettland, Litauen eller Polen att själva avgöra (eller för Sverige och Finland!) utan för Moskva.
På samma sätt har man ställt sig bakom Moskva i synen på Ukrainas frihet att välja säkerhetspolitik: ”motsätter sig kraftfullt den nya ukrainska regeringens planer på att ansöka om Natomedlemskap, eftersom detta skulle utgöra ytterligare en del av en konfrontationspolitik gentemot Ryssland och i ännu högre grad destabilisera regionen och det internationella säkerhetssystemet som helhet.”
Europaparlamentets stöd för att hävda europeisk fredsordning och för att reagera mot Rysslands invasion, annektering och fortsatta krigföring har trots de extrema partigruppernas stöd till Moskva varit överväldigande. Svenska sverigedemokrater och europeiska kommunister har tillsammans med sina olika vänner därför hitintills varit marginella i betydelse.
Men nu har en av Europeiska unionens medlemsstater – Grekland – en regering där två av dessa extremer förenas. Grekiska Syriza består av gammelkommunister, nystalinister och socialistiska populister som är och vill vara Putins vänner i Europa. Som första åtgärd uppvaktades man av den ryske ambassadören, som första politiska utspel förklarade man att man vill stoppa sanktionerna mot Ryssland och sedan tidigare har man varit tydlig med att man sympatiserar med Rysslands krig i Ukraina.
Vi ser nu i Grekland hur Europas mörka krafter förenats i en koalition som undergräver Europas fredsordning och Europeiska unionens förmåga att agera mot rysk aggression. En europeisk regering med säte i Europeiska rådet och i ministerrådet kan nu stoppa, hindra, försvaga en europeisk gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för att värna europeisk demokrati och fred i en tid då den är mer utmanad än på decennier.
Det är den mest långtgående förändringen på Europas politiska karta sedan järnridån slutligen föll. Nu underlättas för Putin att öka trycket på länder som Ungern, Rumänien, Bulgarien samt länderna på Balkan där Serbien redan i dag vacklar mellan Bryssel och Moskva. Ett osäkert Europa kommer stå svagt när det gäller att motverka rysk krigföring i Ukraina liksom rysk påtryckningspolitik mot de baltiska staterna och mot Polen.
Detta är en helt ny säkerhetspolitisk situation. Europas gränser är ifrågasatta. Den europeiska fredsordning många trodde var stabil gäller inte längre som en självklar bas för Europas utveckling. Det är ett hot mot demokrati och frihet som växer fram. Det måste påverka både hur vi gemensamt utformar den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken och hur vi genom ett svenskt medlemskap kan stärka Nato.
Gunnar Hökmark, delegationsledare moderaterna Europaparlamentet