Peter! : demonisering omöjliggör saklig debatt och försvagar demokratin

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Dagens Nyheters Peter Wolodarski har i dag i en krönika stämplat samman moderater och kristdemokrater som vill diskutera vilken roll public service ska spela med Sd och i förlängningen en upphörd pressfrihet och auktoritärt styrelseskick, som en kommentar la jag denna text:

Peter, 

Detta sätt att ständigt skapa guilt by association och demonisera andras uppfattningar omöjliggör saklig debatt och förslummar vårt politiska klimat. Det är inte bara rimligt utan viktigt att man i ett fritt och demokratiskt samhälle kan diskutera inte bara hur man värnar pressfriheten och medias oberoende från staten utan också -just därför – vilken roll public service ska spela.

Fram till 1990-talet rådde i Sverige monopol på våra viktigaste media. Det var tydlig statlig kontroll. Staten utsåg styrelseordföranden och ett formellt sett korporativistiskt ägande säkrade socialdemokratisk dominans på ett sätt som vi i dag inte accepterar i något EU-land. Avståndet mellan regering och radio- och TV-monopolet var inte längre än att monopolets högste styrelseordförande spelade tennis en gång i veckan med statsministern. De som sände radio från havet eller från en källare kunde inte bara bötfällas utan också sättas i fängelse. För mig var detta oacceptabelt och jag var en av dem som gick i täten för att avveckla radio- och TV-monopolet. 

De attacker vi fick utstå då var på motsvarande sätt demoniserande. Utan ett monopol skulle demokratin förflackas lät det från vänstern, som alltid liksom i dag vill ha statliga media och socialdemokraterna, som alltid har velat ha den yttersta kontrollen, till rätt många liberaler som ansåg att föreningars närradio var det längsta man kunde gå. Men inte konkurrens, reklam, mångfald och publikens valfrihet. 

Med utvecklingen av satelliter blev det omöjligt för regimerna bakom järnridån att värja sig mot fria media och i Sverige blev det, trots seriöst framförda förslag om att förbjuda satelitermottagare och lagstifta bort valfriheten i kablarna, en omöjlighet att hindra människor att välja. Så föll monopolet i Sverige. Det fanns inga som var så bittra motståndare till konkurrens och mångfald som dåvarande monopolets företrädare. Man ansåg att man gav publiken de program de skulle ha, eller om man inte dessutom hävdade att ”det inte skulle finnas programvara” för alla nya kanaler. 

Det var viktigt, sades det, att alla skulle se samma program. Den delade erfarenheten svetsade samman folket och skapar social sammanhållning, hävdade Ingvar Carlsson och andra. Från barnprogram till debattprogram präglades perspektiven, framförallt med början från 1968 och framåt, av vänsteruppfattningar. 

Nu har vi lämnat monopoltiden bakom oss. Under lång tid fortsatte dock traditionen med att socialdemokraterna nominerade ordföranden i Sveriges Television medan oppositionen till slut fick nominera ordföranden i Sveriges Radio. En av mina sista insatser i Förvaltningsstiftelsen för bolagen var att sätta stopp på detta oskick som – även om ordförandens inflytande över redaktionella beslut är begränsat – förde bolagen nära det politiska spelet. 

Redan när monopolet avskaffades fördes en diskussion om hur detta skulle påverka behovet av en offentlig public-service i TV, radio, lokalradio och utbildning. Den debatten har inte blivit mindre angelägen med tillkomsten av sociala medier och en allt svårare situation för dagspressen, som ju också bidrar med viktig public service. 

När publiken har tillgång till ett utbud bredare än någonsin kan man diskutera om public service ska konkurrera på de premisserna, eller om public service ska konkurrera genom att erbjuda det som ingen annan erbjuder eller kan erbjuda. Den diskussionen är inte bara rimlig. Det är nödvändig. För min del vore det till exempel rimligt att mer pengar satsades på att dramatisera delar av svensk litteratur som BBC gör på ett motsvarande sätt. 

Och för att bara säga det innan Peter Wolodarski tar till de upprörda orden: att värna svensk kultur är inte nationalistiskt eller främlingsfientlighet, det är bara Sverigedemokrater och de som i allt de ser fixerar sig vid Sverigedemokraterna som hävdar detta. Det handlar om att värna och förstå en kultur som bidragit till det mångfacetterade samhälle vi är. 

En annan del skulle kunna vara att med större bredd och mindre beroende till enskilda personers uppfattningar och insikter rapportera mer från världen omkring oss. Kanske så att vi någon gång kan förstå vad som sker i USA men kanske också så att vi följer politikens utveckling i länder som Finland, Danmark och Norge för att inte nämna Tyskland och Frankrike som normalt bara får sina rapporter när politikens skandaler når oss. 

Allt detta måste kunna diskuteras och debatteras utan etiketterande och demonisering. Media måste i ett fritt samhälle kunna leva med att granskas, diskuteras och ifrågasättas såsom media sätter andra viktiga samhällsinstitutioner under luppen. Pressfriheten, och mediefriheten är inte en garant för det enskilda mediet har rätt utan för dess frihet, och därmed också en garant för att det enskilda mediet inte står oemotsagt. Det är bara i Trumps värld som kraven ställs på mediers ofelbarhet i tron att det finns en sanning som någon kan uttolka och som ska vara förenlig med den egna uppfattningen. När ledande mediers företrädare indirekt köper denna föreställning om den egna ofelbarheten och påstår att diskussion om mediers arbete är en attack på pressfriheten gör de samma sammanblandning som han. 

Pressfriheten finns där inte för att vi ska gilla allt som sägs och skrivs utan för att allt som gillas ska kunna sägas och skrivas. Den är ingen garantistämpel för oväld, rättfärdighet och upplysthet för någon. Tvärtom är den vårt bästa skydd mot dem som tror den egna uppfattningen är oväld, rättfärdighet och upplysthet. Den så kallade Faktakollen var ett utslag av denna tro på den egna ofelbarheten som byggde på att någon slags överhet skulle slå fast vad som är sant och falskt. 

När man inom public service hemfaller åt den tron på den egna överhögheten är det allvarligt. Än allvarligare är det när fria och oberoende tidningar köper denna föreställning om att ta på sig att döma av vad som är rätt och fel. 

Vi har pressfriheten av det motsatta skälet: Att var och en skall kunna bilda sig en egen uppfattning i brytningen mellan en mångfald av åsikter, fakta och perspektiv 

Det faktum att Sd också anser något gör inte uppfattningen i sak illegitim utan understryker bara behovet av saklig debatt. Att de har synpunkter på public service gör det inte till fascism, auktoritär politik eller främlingsfientlighet att diskutera public service. 

Media gör sig själv en stor otjänst av den lättkränkta attityd som stämplar varje ifrågasättande av rådande tillstånd som ett steg mot ofria media och fascism. Men vad värre är, det är ett sätt att föra debatten – eller kanske rättare inte vilja ha någon debatt – som skadar vårt samhällsklimat. 

Om inte etablerade media och politikens centrum kan föra en saklig debatt, så bidrar man till att sätta bilden av att det bara är extremerna som har alternativ. 

Det liberala slutar och det auktoritära börjar vid föreställningen om att man själv har så rätt att man kan fördöma andras uppfattningar som illegitima. Anne Appelbaum skrev för något år sedan vad som händer i ett samhälle där människor av liknande men ändå skilda uppfattningar använder demoniseringen istället för den sakliga debatten. Hon kallade det ”The Worst is yet to come”. Sverige bör inte gå den vägen. Vi bör föra den sakliga debatten, inte bara om public service utan också om de än svårare frågorna om migration och kriminalitet. Demokratins styrka är att den är stark just därför att den inte bara tillåter den fria debatten utan också värnar den. 

Hälsningar, 

Gunnar

Kategorier: Blogg

2 kommentarer

Gösta Oscarsson · 02 december 2019 kl. 18:59

Jag ser fram emot att DN publicerar detta som ett debattinlägg.

Kajsa Hadenius · 03 december 2019 kl. 10:30

Tack för en saklig redogörelse av vår historia av styrd public service. Fortfarande oroande att så många inte ser/hör / reagerar mot detta, t.ex i urval av nyhetsrapportering. Och ja, hallå Peter W, vi väntar på publicering av GH:s sakliga kommentar, och din reaktion.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.