Erkännandet av Palestina, flirten med diktaturregimer i kampanjen för platsen i Säkerhetsrådet, slöjbesöket i Iran, attackerna mot den enda demokratin i Mellanöstern parallellt med bistånd som finansierar terrororganisationer och antisemitism samt konflikten med riksdagens majoritet om Nato-optionen är allvarliga inslag i denna minoritetspolitik. Passiviteten i Europapolitiken ytterligare ett annat.
När regeringen Löfven nu har återuppstått med ett smalare underlag än tidigare men med större inflytande för Vänsterpartiet är det uppenbart att svensk utrikespolitik nu står inför en växande osäkerhet samtidigt som ett kraftfullt gemensamt inflytande för Vänsterpartiet och Miljöpartiet innebär betydande risker för svensk säkerhetspolitik. Redan före regeringens fall var det uppenbart att den vilade på en minoritet. När Vänsterpartiet nu visat att man kan utkräva inflytande kommer detta nu och inför valet 2022 förändra minoritetens balans i en farlig riktning. Det är inget nytt.
Så sent som i valrörelsen 2010 gick Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet till val på löftet ”En rödgrön regering kommer kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.”
Det var bara två år efter Rysslands invasion av Georgien samt tre år efter den hårda och aggressiva hybridkrigföringen mot Estland och Vladimir Putins tal på den årliga Münchenkonferensen, där han förklarade Sovjetunionens fall som en av vår tids stora tragedier, där han lanserade en aggressiv politik mot det fria Europa.
Kravet på att USA skulle lämna sina militärbaser världen över hade inneburit att Europa varit utlämnat åt Putinregimens aggressioner, som vi sett många prov på sedan dess, samtidigt som även andra delar av världen utelämnats till brutala diktaturers hot. Inte ens Trump kunde uppnå detta.
Kravet var ensidigt, talade inte om ryska militärbaser utomlands och missade framför allt att göra skillnad mellan demokratiers rätt till gemensamt försvar och Rysslands påtvingade trupper i andra länder.
Det rödgröna löftet var så ansvarslöst och verklighetsfrämmande att sannolikheten för att det skulle bli verklighet var minimal. I de baltiska länderna, Polen och Tyskland liksom hos andra allierade vet man hur man bygger sin säkerhet. Men politiken hade fått andra allvarliga konsekvenser.
För det första hade det spelat den ryska regimens propaganda och aggressionspolitik i händerna. För det andra hade det lett till en minskad legitimitet för det Nato som är en hörnsten för svensk och europeisk säkerhet. För det tredje hade det isolerat Sverige från allt seriöst säkerhetspolitiskt samarbete i Europa.
Risken för att motsvarande omdömeslöshet och ansvarslöshet i andra former kan komma att styra svensk säkerhetspolitik idag då vi möter fler hot än tidigare är betydande. Förslaget bereddes och accepterades nämligen av Stefan Löfven som då satt i partistyrelsens verkställande utskott och av Ann Linde som då var partiets internationella sekreterare.
Ett ökat inflytande för Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer självklart att vrida svensk säkerhetspolitik bort från Nato, som vi i dag behöver allt mer.
Vänsterpartiet vägrar systematiskt att se det upprustade Ryssland som ett hot. I sitt partiprogram uppdaterat 2018 – fyra år efter annekteringen av Krim och anfallet på Ukraina – är det USA man pekar ut som det enda hotet mot fred och säkerhet i Europa: ”Sedan Sovjetunionens upplösning och planekonomiernas ekonomiska och politiska sammanbrott är USA ensam supermakt. USA:s dominans har inte inneburit fred och avspänning. Tvärtom kännetecknas vår tid av en allt mer aggressiv imperialistisk expansion.”
Inte med ett ord nämns Rysslands upprustning som ett hot mot Sverige, våra närmaste grannar eller Europa. Däremot beskrivs Europas samarbete med USA och Nato som ett hot mot freden. Det är samma budskap som sprids på Putins och Lavrovs presskonferenser.
Det är därför allvarligt när utrikesminister Ann Linde liksom andra ledande socialdemokratiska företrädare faller undan för tiraderna från ryskt håll. Ledande socialdemokrater hävdade så sent som i februari i år att vi inte ska tala om Nato-medlemskap eftersom det skulle ogillas i Moskva:
”Ryssland kommer att uppfatta ett svenskt medlemskap som en provokation. Det har potential att sätta igång en okontrollerbar upprustningsreaktion runt Östersjön. Ryska kärnvapenspetsar som i dag står riktade åt andra håll kommer att vändas mot oss.” (GP 26/2 2021)
Det är en direkt spegling av hur Rysslands utrikesminister Lavrov, som gärna använder militära hot som säkerhetspolitiska argument, uttryckte sig i DN tidigare: ”Det är varje lands rätt att besluta formerna för sin säkerhet, men man måste förstå att om militär infrastruktur närmar sig Rysslands gränser, då kommer vi givetvis att vidta nödvändiga militärtekniska åtgärder.”
En regering som låter dessa hot bli till argument i svensk debatt innebär att man låter rysk retorik forma svensk säkerhetspolitik och vår syn på Nato. Det är extra allvarligt i en tid eftersom vårt utanförskap bidrar till andras osäkerhet. För våra grannländer är Natosamarbetet en självklar del i den regionala säkerheten.
I den nya Löfven-regeringen där Vänsterpartiet på nytt har inflytande kommer säkerhetspolitiken att vila på en smal och godtycklig minoritetsgrund, präglad av de synsätt som tidigare kommit till uttryck när socialdemokrater samarbetat med Vänsterpartiet. Det innebär att Sverige skapar ytterligare osäkerheter för våra grannar, samtidigt som vi låter andras hot underminera vår egen säkerhet. För dem som vill slå vakt om Sveriges säkerhet och förmåga att världen över värna liberala demokratiska värden bör en sådan regering inte accepteras.