Om Yad Vashem – ett reportage som skaver

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Första gången jag besökte Yad Vashem var det i en delegation med företrädare för tyska Junge Union, Young Conservatives i Storbritannien, Konservativ Ungdom i Danmark, en portugis och så jag från Moderata Ungdomsförbundet i Sverige. Varje rum vi passerade blev till en knivskarp och påträngande påminnelse om den ondska som skar sönder europeisk civilisation i en av 1900-talets mest tragiska mörker. 

Förintelsen utgjorde Europas på en gång mörkaste och mest obegripliga skeende. Mörkast därför att det finns inget som kan vara mörkare än de industriella läger där tågspåren slutade vi gaskamrarna. Inget mörkare än den totala frånvaron av medmänskligt ljus från dem som i detalj planerade utrotningen av varje människa som var jude. Obegripligt därför att det inte går att förstå vare sig ondskan bakom detta eller hänsynslösheten i den kallhamrade planeringen. Obegripligt också för att det inte ska kunna förstås av någon. Men vi måste veta. 

I slutet av vår rundvandring hade vi en avslutningsceremoni i det rum som är till minnet av alla barn som kallblodigt mördades.  Och när jag stod där och försökte greppa den ofattbara ondskan kunde jag inte låta bli att tänka på hur Elmar, min tyske vän, kände det. Och det slog mig att så klart alla andra i vår grupp tänkte samma sak. Dansken, britten, portugisen och jag; hur känner Elmar inför detta? Hur tänker han nu inför den skuld som på något sätt automatiskt, kollektivt och arvsmässigt läggs på honom trots att vi vet att han inte har någon skuld till alla dessa mord. Annat än den kollektiva arvsskuld som inte finns annat än i våra tankar, så som vi också tänkte just då. Och då slog mig nästa sak. Elmar står just nu och tänker på att alla vi andra tänker på just detta. 

Trettio år senare kom vi att tala om detta tillfälle och om just dessa vad som kändes telepatiska tankar och Elmar mindes mycket väl. Det var en svår stund för honom, och han visste mycket riktigt att vi andra stod och tänkte just så. Men det var just för att möta minnesbilderna av den brutala och kompakta ondskan vi hade tagit oss dit, liksom för att möta det samhälle som byggdes på dessa erfarenheter av den kompakta ondskan. Det var därför vi besökte Israel, för att sju år efter 1973 års krig som var mer nära att leda till utplånandet av Israel efter dess bildande än något annat krig, möta den tidens israeliska politiker, militärer och det israeliska samhället. Att besöka Yad Vashem var då självklart. 

När jag i dag läste ett reportage i DN har jag mot denna bakgrund svårt att förhålla mig till det. Det är självfallet bra att Sveriges utbildningsminister Anna Ekström besöker Yad Vashem men utgångspunkten att Sverige behöver ta hjälp av Israel för att hantera antisemitismen skaver och gör mig bekymrad. 

Ingenting förklarar nämligen staten Israels tillkommelse, historia och existens tydligare än denna plats för minnen av förintelsens offer och av dem som vågade sitt liv för att rädda judar. Förintelsen som lämnade Europas överlevande judar i länder som inte längre kunde ses som deras. Där samhällen, tillit och familjer slagits i spillror på ett sätt som inte gick att reparera. Beslutsamheten att det aldrig skulle få hända igen, oavsett hur många som mekaniskt säger att det inte får hända igen, att judar alltid ska ha en stat att söka sig till. Antisemitismen som i sina många brutala former alltid riktar sig mot det judiska livet, och fortsatt är en verklighet för judar i andra länder men också för dem som tittar sig runt Israels gränser. 

Det är utmärkt att lärare får möjlighet att besöka Yad Vashem för att fördjupa sin erfarenhet. Men kan vi i Sverige inte bekämpa antisemitism på dess egna ondskefulla grunder utan att fara till Israel för att söka någon form av argument. Utöver det som vår moderna historia, kunskaperna om Förintelsen som skedde i Europa, Nazismen, Andra världskriget, och alla ständiga hot mot Israel som ytterst bygger på antisemitism. Irans hot att utplåna landet. 

Den palestinska myndighetens stöd till terrorister som mördar judar, dess antisemitiska skolverksamhet eller Hamas och Hizbollahs ständiga hot. Diktaturerna kring Israel som hänger homosexuella, torterar, våldför sig och låter avrätta kvinnor som slänger sin slöja och som hatar det öppna samhälle med lika rättigheter för individer som Israel är. Hatar för att det är judar med alla antisemitismen myter i bakgrunden. En antisemitism som sitter så djupt att den kommit till Sverige med dem som flytt krigen i denna del av världen, krigen mellan diktaturerna och terrorgrupperna. En antisemitism som gjort det till synes nästan omöjligt att uppnå fred och säkra gränser. 

När jag i reportaget läser om reaktionerna under besöket kan jag inte låta bli att ställa frågan; visste de inte? När man väl är i Yad Vashem är det oundvikligt att den brutala verkligheten bakom Förintelsen känslomässigt tränger sig på en. På dem som ingick i Anna Ekströms grupp tillsammans med reporter och fotograf liksom på mig och miljoner åter andra som besökt Yad Vashem sedan det öppnades 1957. 

Men när det gällde kunskaperna, förståelsen och insikten; visste vi inte vad Nazismen var, vad Förintelsen innebar? Vad som ledde till Israels grundande och vad som skiljer Israel från alla sina grannar? I Sverige där begreppet nazism har graderats av statsminister och förment upplysta liberaler till att vara ett skällsord, för dem som vill ha en annan regering. Tror man att Sverigedemokrater, med all sin inskränkthet och varierande grader av främlingsfientlighet, är nazister vet man inte vad nazismen var, än mindre vet man det om man tror att en alliansregering skulle öppna dörren för nazismen. 

Men ska det vara så att en antisemitism som har kommit från Mellanöstern, från dem som hatar Israel och vill förgöra landet, måste motarbetas genom att vi tar råd från Israel som är det land som den svenska regeringen mest entydigt har förkastat i denna region, till skillnad från förtryckarna och antisemitismens ledarskap. Vet inte socialdemokraterna som låter antisemitismen fortsätta leva inom SSU i Skåne och där Malmös socialdemokrater gång efter gång har relativiserat eller försökt osynliggöra antisemitismen inom den egna rörelsen. Med sånger, ursäktande förklaringar och genom att uppmuntra till bojkott. 

Kan inte den svenska skolan klargöra att varje lärare ska utbilda elever i den europeiska historien, om Förintelsens vidrigheter och nazismens övergrepp utan att fråga israeler till råds? Kan inte Sveriges utbildningsminister klargöra att det är varje skolas ansvar, varje rektors uppgift och varje lärares skyldighet? Att antisemitismen inte kan accepteras, inte får ursäktas, därför att vi vet att det är så avgörande självklart i sig? Att det inte får hända att kommunalpolitiker ger antisemitismens krafter en ryggdunk och håller med om att det är judarnas eget fel? Måste vi vända oss till israeler för att få hjälp med det?

Beror slappheten och oförmågan i den svenska skolan på okunskap om Nazismen, Förintelsen, Andra världskriget och antisemitismen? Är det därför linjerna inte har dragits mot de krafter som inte får accepteras? Är det därför judar känner sig osäkra i Sveriges tredje största stad, och på många andra ställen? Eller är det brist på kurage, ledarskap och kompromisslöshet? 

Visste vi inte? Är det därför begreppet nazism har relativiserats från regeringen och ledarsidorna, och är det därför det ser ut som det gör i svenska skolor. Visste vi inte? 

Självfallet är det bra att svenska lärare besöker Yad Vashem liksom att Sveriges utbildningsminister gör det. Det är också bra om de besöker de många koncentrationsläger i Tyskland och Polen som ger ett djup bortom kunskaperna. Men behöver vi göra det för att den svenska skolan ska kunna förklara vad Förintelsen var och varför antisemitismen är vidrig? Att Nazismen var något unikt i den europeiska ondskans historia som inte får upprepas oavsett hur många som besöker Yad Vashem. 

När jag skriver detta känner jag att jag kanske är orättvis. Men det är något som skaver när man gör en stor sak av att svenska lärare ska rustas för att värna demokratins mest grundläggande idé genom att besöka Yad Vashem och ta hjälp av Israel. Det tycker jag gärna att man ska göra. Men visste vi inte så mycket att vi kunde göra det ändå, och likväl besöka Yad Vashem och fördjupa dialogen med Israel? Men som sagt, än en gång, det är bra att Anna Ekström besökte Yad Vashem.   

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.