TV-serien om Palme ger en återkommande debatt kring personen Palme men försummar att diskutera det samhälle som han var en del av och som han också mer än någon annan bidrog till att forma.
Det var ett samhälle som ständigt krävde en starkare och större stat vilket ledde till ständigt stigande offentliga utgifter och höjda skatter. Från att ha varit en av världens rikaste ekonomier i början på 1970-talet drevs Sverige in i en kris i slutet av 1980-talet som ledde till otaliga krispaket, avgångna finansministrar och till slut konkurrenskraftskrisen, fastighetskrisen, bankkrisen och underskottskrisen som kom att prägla de första åren av 1990-talet. Ständigt större offentliga utgifter var den ständigt förekommande lösningen på varje problem som skapades av ständigt höjda skatter och sjunkande konkurrenskraft. Sverige skilde ut sig från andra länder under denna tid just genom att offentlig sektor ständigt ökade på medborgarnas och näringslivets bekostnad.
Den starka staten tog sig också uttryck i att alla andra alternativ än det offentligas i princip var förbjudna. Sverige var ett av de sista länderna i världen med ett monopol för radio och tv som stod under en stark indirekt kontroll av den starka statens regeringsmakt. Tankar på valfrihet och mångfald inom till exempel barnomsorgen brännmärktes som krav på ”Kentucky Fried Children”. Fristående skolor bemöttes direkt hatiskt som ett sätt att underminera gemenskap och samhällelig kontroll över kultur och värderingar. Motsvarande gällde sjukvård, äldreomsorg och all annan välfärd. De som startade reklamradio sattes i fängelse.
Staten skulle gå i täten för ett modernt näringsliv med först statlig näringspolitik och därefter genom att införa löntagarfonder.
Enskildas inkomster beskattades med en skattebörda som gjorde svenskan låginkomsttagare till världens högst beskattade med rätt att köa i långa vårdköer.
I den utrikespolitiska doktrin som socialdemokratin formade under 1980-talet gällde ”den gemensamma säkerheten” som byggde på att Europas diktaturer inte skulle ifrågasättas, möjligtvis enskilda händelser och övergrepp, krav på demokratiska val i Central- och Östeuropa avfärdades med att de var ett återfall i det kalla krigets korstågsfararromantik, de baltiska staterna var inte ockuperade och krav på deras frihet bröt, sa man, mot europeisk fred och säkerhet. Mugabe, Nyerere, Mengistu och Castro var framstegens hjältar och i Iran byggde mullorna demokrati med pedantisk noggrannhet. Kritik mot Sovjetunionen ansågs vara att demonisera landet.
Sovjetunionen och USA framställdes som lika goda kålsupare och statsministern efter Palme hävdade att de planekonomiska ekonomierna i öst, ”trots sina demokratiska brister” var väl så skickade att skapa materiellt välstånd som kapitalistiska ekonomier. Sydkoreas marknadsekonomi var ett större problem än Nordkoreas diktatur.
Sådant var det samhällsklimat som byggdes upp under 1970- och 1980-tal. Det skilde sig väsentligt mot de föregående decennierna då Sverige hade en rekordhög tillväxt och det skiljer sig från dagens samhälle. När de borgerliga vann valet 1976 upplevdes det det som en statskupp av en i dag ledande socialdemokrat.
En fråga som är intressant att ställa sig i dag är hur det kan komma sig att så många försvarade denna ordning, även om de senare i memoarer tagit avstånd, och hur det kan komma sig att så många inom dagens socialdemokrati idylliserar denna tid som gjorde Sverige till en eftersläpande ekonomi på väg in i krisen samtidigt som vi motverkade marknadsekonomi och stödde enpartistater och diktaturer i andra delar av världen.
Hur kunde så många ryckas med av den tidsandan? Hur kunde man beskriva dem som ville ett fritt näringsliv och marknadsekonomi som hatets och illviljans kolportörer utan att det vållade en reaktion? Hur kunde man tillåtas avfärda krav på de baltiska staternas frihet som högerextrem tokstollighet och krav på demokrati som korstågsfararmentalitet. Hur kunde så många fördöma frihet, fria media, mångfald, marknadsekonomi och rätten att välja? Hur kunde så många jubla över hets och och föraktfull retorik mot oppositionens företrädare och dem som hade andra uppfattningar? Och hur kan så många hylla den tiden i dag?