Öresundsbron invigdes år 2000. Den kom till genom ett beslut i Sveriges riksdag 1994 som ledde till att dåvarande centerledaren Olof Johansson avgick ur den borgerliga regeringen. Bron har kommit att bli en självklar och nödvändig del av inte bara Öresundsregionen utan för hela Sydsverige.
Från Karlskrona, Kristianstad eller Halmstad kan man nu resa snabbt ut i Europa via tåg. Kastrup har kommit att bli en flygplats som länkar stora delar av södra Sverige till världen. För Lund och Malmö har den inneburit en del i en modern infrastruktur som är avgörande för städernas långsiktiga utveckling.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet var intensiva motståndare till att bron skulle byggas. Tanken på att länka Sverige med Danmark genom en fast förbindelse var en styggelse och skulle leda till en tillväxt man var emot. Östersjön skulle, trots att alla vetenskapliga fakta sa emot, skulle förstöras sa man. Att komma närmare övriga Europa var fel.
Miljöpartiets motstånd var baserat på deras miljöpolitiska synsätt som innebär att tillväxt hotar miljön och att varje ingrepp i naturen skadar den och förstör miljön. Tillväxten skulle leda till en monumental miljöförstörelse sa man. Östersjön skulle för evigt drabbas av sämre vattenflöde sa man. Och bron som sådan skulle göra ett ingrepp i naturen som skadade den i sig själv.
Fjorton år efter invigningen är Öresundsbron ett monument över att dålig miljöpolitik hade fel. Det finns olika miljöpolitiska uppfattningar. De som bygger på tron att regleringar och detaljstyrning av ekonomin och människors liv ger en bättre miljö än fria samhällens med forskning, utveckling och vetenskap.
Naturskyddsföreningen och Miljöpartiet hade en uppfattning som byggde på tron att förändringar och utveckling är ett hot i sig och att tillväxt är roten till allt ont. I verkligheten vet vi att tillväxt är en förutsättning för skärpta miljökrav, att stagnation och fattigdom alltid sker på naturens och miljöns bekostnad. Tillväxt och utveckling ger ny teknik, bättre råd med investeringar och högre miljökrav samt nya produktionsformer.
Öresundsregionen har inte blivit den av tillväxt kontaminerade region som Mp och Naturskyddsföreningen påstod. Det säger något om behovet av en kritisk granskning av det de sa då och än mer av det de säger nu.
Det faktum att Sverige har minskat CO2 utsläppen mer än vad något annat land har gjort genom att vi inte har gjort som de krävde, nämligen avvecklat kärnkraften, har lett till att vi kunnat undvika en utbyggnad av fossilbaserad energi eftersom vindkraften inte hade räckt till för det bortfall av energiproduktion som avvecklingen hade lett till.
Det faktum att Tyskland nu bygger mer kolkraft eftersom man som Mp vill avvecklar kärnkraften är ett uttryck för avståndet mellan vad man vill och vad man kan. Allmänt tyckande och lösa uppfattningar lägger inte grund för en bättre miljö utan för en sönderkörd ekonomi. Som inte ger utrymme för en bättre miljö. Man kan fråga sig varför Naturskyddsföreningens och Miljöpartiets miljöpolitik inte utsätts för en kritisk granskning. Ett skäl är att många journalister inte kan. Ett annat att så många är Miljöpartiet närstående att man inte ser behovet av en kritisk granskning. Och för andra räcker det med att man säger att man är för en bra miljö och kallar sig miljöparti.
För alla dem och för Miljöpartiet är Öresundsbron ett monument över behovet av att all miljöpolitik bör granskas kritiskt och att det inte är frånvaron av utveckling och tillväxt som ger en bättre miljö. Det räcker inte att ställa högst krav. Det kräver också att man kan leva upp till verklighetens krav om man ska förmå att förvandla visioner till verklighet. Var och en som tar tåget över Sundet vet detta.