Gunnar Hökmark

I veckan som var hade vi i parlamentets förlikningskommission ett möte för att följa upp det första stegets förhandlingar mellan parlament och rådet. Utgångspunkten är att ge den enskilde användaren största möjliga skydd för sina rättigheter, så långt man kan göra det på EU-nivå utan att det träder medlemsstaternas kompetens för när.

EU är och skall inte vara en överstat som styr över medlemsstaterna. Vi ska samarbeta inom de områden där medlemsstaterna har lämnat över kompetens till EU.

En springande punkt är därför hur mycket man kan ställa krav vad gäller formen för hur den rättsliga processen ska utformas. Vi har i medlemsstaterna skilda juridiska system och det finns vare sig i nuvarande eller i Lissabonfördraget någon tanke på att i denna centrala suveränitetsfråga förändra detta. Det är medlemsstaternas kompetens.

Det är inte EU som genom majoritetsbeslut i parlamentet ska bestämma över vad medlemsstaterna har makt över. Noterade därför att Marita Ulvskog i DN ogillade att juridiken står i vägen för politiskt beslutsfattande när det gäller denna fråga, och var emot att detta skulle bli “en fråga där man använder medlemsländernas självbestämmande som ett vapen”. Det är att ta lätt på både självbestämmande och fördrag som motverkar överstatlighet.

Uppenbarligen menar socialdemokraterna att det är EU som ska bestämma över medlemsstaternas rättssystem, om det finns en majoritet för det. Det är en federalism som får den ivrigaste folkpartist att blekna. Juridiken får inte stå i vägen för den politiska viljan att centralisera. För en EU-motståndare är det en radikal slutsats.

Men detta förhållningssätt innebär också att skyddet av den enskildes integritet och vår informationsfrihet, blir en fråga som bara vilar på EU-nivå, med de kompromisser som kan uppnås där, med innebörden att ett land som Sverige inte skulle kunna ha ett starkare skydd.

Min ambition är att vi ska säkra en förankring i konventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna, klargöra att en avstängning måste vara förenlig med denna och att den enskilde måste ha rätt till en oberoende domstolsprövning om en operatör har rätten på sin sida eller ej. Och frågan bör handla om operatörerna har rätt att stänga av eller ej, inte om den enskilde har rätt att använda internet för sin yttrandefrihet.

Vi får inte ha en situation där frågan om den enskildes rättigheter blir en fråga där man ska gå till domstol i förväg för att pröva om man får lov eller ej att använda informationsfriheten. Det är först om en operatör stänger av som man ska granska om det motsvaras av ett övertramp av den enskilde. Lika lite som den svenska tryckfriheten bygger på att man ska söka tillstånd hos en domstol i förväg ska vi skapa en process där medborgarna måste bevisa sin rätt till informationsfrihet.

Lägger man till att de svenska socialdemokraterna drev igenom att parlamentet ska granska den italienska pressfriheten ser vi en politisk rörelse som från att ha varit emot EU nu vill att Europaparlamentet ska vara en överdomstol för Sveriges och andras lagstiftning om pressfrihet. Sådan överstat är inte EU och ska heller inte vara, oavsett hur mycket politisk vilja det finns att centralisera.