I decennier har irakier mördats, torterats och förtryckts. Miljontals irakier har flytt landet och miljontals irakier har dött på grund Saddam Hussein. I Irak härskar ett bestialiskt förtryck där var och en som har en annan uppfattning än diktatorn är lovligt byte för mördarpatruller och säkerhetstjänstens exekutioner. Var och en som misstänks vara illojal riskerar att avrättas eller att drabbas av bestialisk tortyr. Högt upp på Saddam Husseins politiska agenda står hotet att utplåna staten Israel. Vi vet att Saddam Hussein har utvecklat både biologiska och kemiska vapen för att slå till mot dem han hatar och vill förgöra. Han har genomfört två stora anfallskrig för att betvinga sina grannar och skrämma andra till tystnad. Han har använt gas och annat urskillningslöst dödande för att utplåna misshagliga människor.
Det är en moralisk kollaps bland västvärldens opinionsbildare att det inte är detta förtryck som engagerar och upprör utan den militära operationen för att tvinga fram ett slut på den.
Om Saddam Hussein hade härskat i ett land mitt i Europa hade vi inte kunnat distansera oss från diktaturens konsekvenser. Vi hade då, kanske där Tyskland i dag ligger, haft en regim som konsekvent avrättat alla som opponerade sig mot den, liksom alla som regimen misstänkte. Den hade förföljt och förnedrat deras familjer och anhöriga. I sin propaganda hade den utmålat världsjudendomen till sin stora fiende och hotat att utplåna den judiska nationen. I ett sådant land i Europa hade vi haft en regim som klippte av människor fingrar, näsor, öron eller som hängde människor upp och ner i fötterna för att tvinga dem att med elektriska chocker ange släktingar eller andra, som torterade och avrättade människor inför sina familjer. Hade då så många gått ut och demonstrerat för att lämna denna regim i Europa ifred? Hade vi varit så kallsinniga till förtrycket?
Det är svårt att tänka sig, att vi då hade haft politiska ledare som hade sagt att vi måste lita till diplomatiska förhandlingar och till diktatorns löften efter två decenniers löftesbrott och aggressivitet. Och hade en Saddam Hussein gjort en inmarsch som i Kuwait för att ansluta ett territorium typ Sudet-Tydkland hade väl ingen accepterat detta med hänvisning till löften om att han inte skulle angripa fler länder? Ingen hade rimligtvis varit så naiv att han eller hon trott att sådana löften skulle ge fred i vår tid.
Man kan ha olika uppfattningar om vilket stöd de olika FN-resolutionerna ger för användandet av militärt våld mot Saddam Hussein. Helt klart är att det finns en grund för det i de olika FN-resolutioner som antagits under en period av tolv år då Saddam Hussein konsekvent struntat i världssamfundets rättsordning. Men helt klart är att det överhuvudtaget inte finns någon rätt, vare sig folkrätt, människorätt eller lagens rätt i Irak och den politik diktaturen bedriver. Saddam Husseins regim föraktar allt vad människovärde och respekt för den enskilde innebär. Det är denna regim som demonstrerande skolklasser, biskopar och utrikesministrar i Sverige med ursinne och i vrede vill skydda från angrepp. Det är bedrövligt.
Det bygger på två kallsinnigheter som gränsar till det direkt omoraliska. Den ena är att man hävdar att det måste vara det irakiska folket att befria sig själva. Det hävdar så kallade fredsaktivister som Maj-Britt Theorin. Den andra är att ett krig mot Saddam Hussein riskerar att ställa den kristna världen i konflikt med den muslimska. Det är en uppfattning som bygger på att Saddam Hussein är en legitim företrädare för det folk och de muslimer som han förtrycker och mördar. Båda uppfattningarna är ett hån mot irakier som förföljs och avrättas av sin regim. Och det är ett hån av den muslimska världen eftersom det bygger på tanken att förtryck och frånvaron av mänskliga fri- och rättigheter är en del av en islamsk kultur vi skall respektera.
Men Irak ligger långt borta. Och därför är det lätt att skjuta det faktum åt sidan att Saddam Husseins regim varje år har tagit livet av 100 000 människor. Det är ju människor som inte lever i Europa utan i en annan kultur. Det är därför vreden varje lördag inte riktas mot förtryckaren utan mot dem som söker befria Irak från förtrycket. Det är sannerligen ingen triumf för demokratins ideal när vi i Europa ser hur demonstrationstågen ringlar sig fram mot amerikanska ambassader utan att ens ta vägen förbi de irakiska. Hur kan så många engagera sig så intensivt för att värna en mördare och förtryckare av det slag vi sett i Bagdad? Det är en moralisk kollaps för vårt samhälle.
Gunnar Hökmark