Den 19 september 1952 föddes jag i Ystad. Alltså är jag vare sig 40-talist eller 60-talist men har heller aldrig begripit varför man skall tro sig kunna indela människor efter vilket decennium de är födda på.
Å andra sidan tycker jag i bland att det verkar som att vi som är födda på 1950-talet har ett mindre behov av att kollektivisera oss. Till skillnad från dem som definierar sig som 40-talister eller 60-talister. Kanske den tidsandan som påverkat många av oss gör att vi mer ser till människor och individer. Men jag känner många 40-talister och 60-talister och de är rätt trevliga trots att de ibland tänker på sig som ett kollektiv.
Redan när jag var ett år flyttade vi från Ystad till Stockholm där jag med några små avbrott som drabbar officersbarn växte upp till tonåren, två år bodde jag till exempel också i Borås där jag på skälvande ben började i första klass. Även för en förstaklassare märktes det att det var en annan stad. Textilindustrin präglade Borås då. Det märktes att Sverige var ett land som inte hunnit bli rikt. En del barn bodde i hus som var lite ruckliga. Finska barn kom från ett helt annat land och det märktes även för en sjuåring. Och plötsligt fick de sitta i ett svenskt klassrum utan att fröken vare sig kunde finska eller de ett ord svenska. Sverige skickade i väg sina första FN-förband under den här tiden och min far var med på ett av dem.
SKÅNSKA R
Tillbaka i Stockholm började jag i Loviselundsskolan i Hässelby gård. Och sedan i Hässebygårdsskolan. Såg kompisar i den egna klassen och skolan som hamnade på kant med sig själva och polisen. Började spela rätt mycket bordtennis och ishockey. Fick försvara mina skånska r på skolgården då och då. Och det gick bra för de sitter där fortfarande.
Sedan tillbaka till Ystad och Högre Allmänna läroverket. Plötsligt en skola som krävde kunskaper istället för prat. Tog en tid innan jag kom upp i nivå med de andra. Kom in i gymnasiet. Läste naturvetenskap.
Politiken och idéerna
Hade redan tidigare börjat bry mig om politik och idéer. Andra världskriget och förintelsen, och allt jag kunde läsa om det nya Europa som var delat mellan demokrati och diktatur, ledde till den enkla tanken att frihet och mänsklig värdighet alltid måste försvaras. Att det är bra när förnuft och inte fördomar får styra. Att enskilda människors frihet och rätt är det vi måste vara allra mest försiktiga med, för det är det som avgör människors liv och deras tolerans för varandra. Att ett öppet och upplyst samhälle är en förutsättning för civilisation och framtidstro.
I Ystad kom det regelbundet över polacker med färjan. De var fattiga och hade en valuta som inte var värd särskilt mycket. Alla svenskar som reste med färjan från Ystad till Polen kunde berätta om fattigdomen och den förnedring som regimen utsatte även besökare för, men självklart ännu mer de egna undersåtarna. De som reste med färja från Trelleborg genom Östtyskland upplevde på samma sätt kpist-beväpnade vakter, kontroller och visitationer. Grå och eländig fattigdom. Förtryckta människor som inget hellre ville än fly.
Att det fanns och det finns vuxna människor som inte såg eller ville se detta har för alltid gjort mig misstänksam mot den personlighet som leder till att vissa människor vill finna ursäkter hos diktaturen eller till och med försvara den. Det finns inga mål som legitimerar diktaturen. Därför att den leder i sig själv till mänsklig förnedring. En av de största dumheter som finns är tron på att ändamålet helgar medlen. Den föreställningen kan bara leda till grymhet och förnedring av människlig värdighet.
Det var en tid då Öst stod mot Väst. Och jag kan än i dag inte begripa dem som ville se en sanning mitt emellan friheten och förtrycket och som på fullt allvar hävdade att planekonomierna kunde skapa välstånd lika bra som marknadsekonomierna. Det var dumt då och det visade sig vara lika dumt när alla i efterhand kunde se resultaten av 50 års socialistisk ekonomi i halva Europa. Dagens vänsterparti står fortfarande fast vid den ekonomi och den samhällsmodell som leder till förtrycket och fattigdomen. Deras väg ledde och leder dit eftersom människors rättigheter och friheter stryps när den politiska makten kontrollerar allt.
Socialdemokraterna drog alltid gränsen tydlig och klar gentemot kommunisterna men slarvade med den gränslinjen när de kom utomlands och vurmade för kommunistiska diktaturer i den tredje världen och ville se mellan fingrarna med diktaturerna i Europa. Därför har jag svårt för när de demonstrerar under samma röda fanor som i decennier symboliserade förtrycket i Öst samtidigt som de i dag samverkar med kommunisterna på ett sätt som leder till att vänsterpartiets populism styr politikens agenda.
Våra baltiska grannar
En dag åkte vi förbi Hotel Svea i Simrishamn. På gräset framför mot havet låg och ligger några små träbåtar. I dem kom baltiska flyktingar på flykt från nazism och kommunism under andra världskriget under en vinter. Ser man de båtarna så ser man också indirekt vad de flydde ifrån. Så små båtar åker man inte med på öppet hav över Östersjön om man inte vet vad man flyr ifrån. Jag stöttes av hur skolundervisning och läroböcker skylde över förtrycket och försökte ge det en normal prägel, vare sig det gällde Sovjetunionen eller det övriga Östeuropa. Och jag kunde inte begripa hur det kunde komma sig att vi aldrig talade om Estland, Lettland och Litauen trots att de var våra grannländer. Istället nämndes Baltikum som mest under väderleksprognoserna. Aldrig som europeiska nationer ockuperade av en stormaktsdiktatur.
Det finns inget äldre och sämre än föraktet för andra
På skolan svepte vänstervågen fram, precis som på universiteten. Många skanderade att de skulle krossa kapitalismen och att det var nödvändigt med revolutionärt våld. Ändamålet helgade medlen, tyckte de. Demokratin var bara en falsk och förljugen fasad och vägen till lyckan gick via demokratisk centralism och socialism. Mängder med människor som demonstrerade var så övertygade att de visste att de visste bättre än andra vad som var bäst för andra.
Det var inget unikt med dem. Det var samma samhällssyn som bär upp den så kallat anti-auktoritära vänstern av i dag eller veganer och nazister. Världen har alltid varit befolkad med människor som trott att de uppfunnit ljuset när de öppnat ögonen. Och så finns det alltid dem som inte vågar säga emot eftersom de tror att det revolutionära och auktoritära är det moderna och chicka. Och så finns det de som vet att de står för så mycket upplysning att de föraktar alla som inte tycker som dem, eller som tycker som dem men inte på rätt sätt. Men det är inget nytt och det är inget modernt. Det finns inget äldre och det finns inget sämre.
Gick med i MUF
För min del blev det naturligt att gå med i Moderat Skolungdom. Vi stod ensamma mot alla vänstergrupperna på skolan. Men till slut blev vi fler av det enkla skälet att vanliga och sunt tänkande människor inte vill ha diktaturkrämarna vad de än för tillfället kallar sig. Och vi hade roligare. Vi hade debatter i aulan och bokstavligen på gatorna. De försvarade Kina och Kuba och vi försvarade demokratin och västvärlden. Jag blir än i dag trött när jag tänker på att det finns människor som kan försvara stabiliteten i Kina eller förtrycket på Kuba. De sviker i sin godtrogenhet och i sin iver att vara till lags just de människor som lider under förtrycket.
Vänstern ville våld
Vänstervågen innehöll sina förberedelser till revolutionärt våld. Cellerna hade sin organisation och sin undervisning. Klart att de som förberedde väpnat våld skulle vara registrerade! Lika klart som att de som i dag vill använda väpnat våld skall vara registrerade. En dag på skolgården kom den revolutionära cellens ledare fram till mig och meddelade i all vänlighet att jag tillsammans med min far stod på deras dödslista. Kommer ihåg att jag uppskattade vänligheten och blev lite smickrad. Alltid kul att bli ihågkommen.
Kom att syssla mer och med politik. Avslutade gymnasieskolan med studentfest, flyttade till ett Lund där studentkåren precis kastat ut extremvänstern i fria val, och började läsa ekonomi. Ryckte in i det militära och påbörjade reservofficersutbildning. Inte precis vänster.
Historien tar inte slut
Även om vi i Sverige under den tiden inte upplevde att kriget stod för dörren så fanns det ändå som en tänkbarhet även för oss eftersom det var verklighet för andra. Sovjetunionen rustade på nytt under hela 1970-talet och höll hela Östeuropa i ett järngrepp. De sovjetiska övningarna i Östersjön handlade bland annat om precis sådana landstigningsövningar som skulle riktas mot Sverige. Och mitt i Europa stod stridsberedda trupper uppställda mot varandra längs järnridån.
Berlinmuren var en mur som bevakades av vakter som sköt dem som försökte komma över till friheten. Insikten i att det värsta kan hända är en nyttig insikt för den som bryr sig om politik. Både för att det leder tanken till vad som kan göras för att det aldrig skall hända men också till vad som måste göras om det händer. Det gällde då i den tidens Europa och det gäller i dag i vår tids Europa. Den som tror att risken för krig tillhör historien sitter fast i de förutsättningar som tillhör gångna tider. Historien själv tar aldrig slut.
Näringsliv och första kontakten med datorerna
Hösten 1975 blev jag färdig både med civilekonomexamen och reservofficersexamen och började arbeta som trainee i Svenska Unilever Under de kommande åren kom jag att arbeta med försäljning, logistik, försäljningsledning, finansiell analys och marknadsföring. Jag kom också i kontakt med dataanvändning genom att jag fick arbeta med att ta fram ett dataprogram för vinstanalys, genom att uppkopplad från huvudkontoret i Stockholm arbeta med den stora datorn Mark III i Ohio. Från en lite skrubb, där det fanns en liten terminal, ringde man upp en stor dator på andra sidan Atlanten, en dator som förmodligen hade mindre kapacitet än den dator som jag just nu skriver på. Men det var fantastiskt då.
MUF igen
Hösten 1979 blev jag vald till Moderata Ungdomsförbundets ordförande. Min tanke var att jag efter tre år skulle gå tillbaka till näringslivet. Men det blev fem år av arbete för marknadsekonomins idéer i ett Sverige som satt djupt fast i socialdemokratiskt tänkande, för fri radio och TV, för ett enat Europa, mot en fredsrörelse som ensidigt ville nedrusta Europas demokratier och för fria val i Östeuropa. Det ansågs vara radikalt på den tiden och det var många som tyckte vi gick för långt.
Vad de inte insåg då, och vad andra inte inser i dag, är att frihetens idéer kräver en ständig reformprocess. Mänskliga samhällen är dynamiska processer som i bästa fall vilar på stabila värderingar men som i värsta fall utvecklas i strid med frihetens ideal.
Riksdagen
I valet 1982 blev jag invald i riksdagen. Höll mitt första tal i riksdagen om vikten av fristående skolor och rätten att välja skola. Det ansågs radikalt då eftersom även en del moderater tyckte man i stället, och hellre, skulle tala om statsbidragens utformning. 1984 avgick jag som MUF-ordförande och började efter något år,parallellt med mitt riksdagsuppdrag, med att bygga upp informationshantering genom datakommunikation i Timbro, som nog var bland de allra första i Sverige att ta till sig hela datateknikens möjligheter.
Timbro
Samtidigt startade vi en mer utpräglad think-tankverksamhet med utredningsresurser och jag kom att 1986 få ansvaret för Timbro Idé. Under den tiden startade vi bland annat Timbros sommaruniversitet, projektet med Medborgarnas Offentliga utredningar, som sedan kom att drivas av Nya Välfärden samtidigt som vi drev analys- och utredningsverksamhet med syfte att samla människor kring rättstatens och marknadsekonomins ständiga frågeställningar.
City-universitetet
En av de brister som vi upplevde i den akademiska utbildningen var att svenska universitet hade så lite utbildning kring utbudsekonomi och de nya ekonomernas forskning kring Public Choice, property rights med flera olika riktningar. Därför startade vi arbetet med kursplaner för att börja en utbildning på universitetsnivå mitt inne i Stockholms city.
Och så kom det sig att vi startade City-universitetet. Det var en spännande process som byggde på att vi ställde kvalitetskraven oerhört högt och valde en ämnesinriktning som provocerade de universitet som hade försummat en spännande och viktig akademisk utveckling. Första året hade vi fyra kurser, var och en motsvarande fem poäng. Och sedan kom det igång mer och mer. Uppsala Universitet är fortfarande större men har ju också 500 år bakom sig.
Till stöd för balterna
I riksdagen kom jag under dessa år att syssla rätt mycket med den baltiska frågan. Kunde inte begripa varför Sverige i demokratins namn stödde diktaturer runt om i världen men inte kunde stödja de förtryckta folken i våra grannländer. Perestrojkan i Sovjetunionen gav ett lite öppnare Sovjet och gav också lite större utrymme för dem som ville värna de baltiska staternas kulturarv och traditioner. Det var så självständighetsrörelsen i dessa länder startade. Sången och kulturarvet kom att bli den grund som ester, letter och litauer samlades kring. Men det gav också oss som ville att Sverige skulle ge dem deras stöd en bra grund för att kräva att ta kontakter och pröva hur vi kunde ge vårt stöd till frihetsföreträdarna i dessa länder.
Första gången jag kom till Tallinn åt jag frukost med en skäggig student och forskare. Några år senare var Mart Laar det fria Estlands premiärminister. Då hade han tillsammans med många kolleger haft tillfälle att besöka Sverige och träffa politiker och ekonomer i ett västeuropeiskt land. Timbro bedrev utbildningsverksamhet. Moderaterna hade en aktiv kontaktverksamhet för att finna och stöda dem som kunde gå i täten för frihetens och rättstatens idéer. Det var ett nästintill obegripligt mod många av våra baltiska vänner visade.
När jag i riksdagen krävde att Sverige skulle stödja de baltiska ländernas självständighetssträvanden kallades jag av socialdemokraternas främsta utrikespolitiska företrädare för “högerextremistisk tokstolle”. Så fort någon ifrågasatte Sovjets diktatur ville socialdemokrater alltid ta folk i örat. Det kunde skada Sveriges neutralitet, sa de alltid, som om vi skulle vara neutrala mellan frihet och diktatur. De tyckte hellre att Sverige skulle kämpa för demokratin i andra delar av världen genom att stödja folkens diktaturer.
Måndagsmötena
I mars 1990 satt vi några stycken på en middag med många andra för att fira Sture Eskilsson, grundare av Timbro, inför hans 60-årsdag och vi kom att tala om hur det kunde komma sig att vi i Sverige aldrig hade gett de baltiska grannfolken ett riktigt stöd. Det var en torsdagskväll. Måndagen innan hade det sista måndagsmötet i Leipzig avhållits. Det var den östtyska oppositionens tysta protest mot DDR-diktaturen som då kunde läggas ner när Östtyskland skulle bli en del av hela Tyskland. Jag tyckte det var en trevlig idé om vi i Stockholm kunde fortsätta dessa måndagsmöten men nu med stöd till balterna. Så på måndagen startade vi – Andres Küng, Peeter Luksep och Håkan Holmberg – Måndagsmötena på Norrmalmstorg.
Måndagsmötena på Norrmalmstorg kom sedan att hålla på i nästan två år, varje måndag klockan 12. Dit kom baltiska frihetspolitiker, borgerliga politiker, det civila samhällets företrädare av alla slag, musiker, artister, författare från båda sidor av Östersjön och till slut dök även socialdemokratiska politiker upp. Sten Andersson hade lite problem eftersom han första gången försökte förklara varför det inte var så konstigt att Estland, Lettland och Litauen stod under sovjetiskt styre och varför det var viktigt att inte störa den sovjetiska ledningen. Men efter några veckor till av möten på Norrmalmstorg – med TV kameror- kände socialdemokraterna att de hade behov att säga något som gick hem bättre. Och plötsligt lade den socialdemokratiska regeringen om den svenska utrikespolitiken och förklarade att Sverige i princip var för de baltiska ländernas självständighet.
Ett nytt Europa
I augusti 1991 blev de baltiska länderna fria och självständiga. Sedan dess har det blivit en självklarhet med demokrati och frihet även för våra grannländer. Men det var det inte då. I januari 1991 slog de sovjetiska OMO-trupperna sina järnringar kring de folkligt valda parlamenten de baltiska länderna. Men människorna i de baltiska länderna vek sig inte.
De stod kring sina parlament.Natt och dag. Beredda på det värsta. Och det värsta drabbade några av dem. Stridsvagnar som körde över unga människor. Skott som släckte liv. Det var mycket mod och civilkurage som många människor i dessa länder då visade. Det var så de vann sin frihet. Vi andra kunde bara göra vad vi kunde för att hålla kontakten med dem och visa att ingen glömde bort dem. Och Europa fick se en fredlig övergång från diktatur till demokrati tack vare balternas mod och tålmodighet.
I dag står ett monument med tre kolonner på Norrmalmstorg som ett minne över alla dem som stödde balternas kamp. Och de tre baltiska länderna är alla med i Europeiska Unionen. I Europaparlamentet där jag i dag är ledamot träffar jag nu några av dem som jag då träffade som frihetskämpar för sina länder, som Tune Kelam från Estland och Vytautas Landsbergis från Litauen. Det är en fantastisk historia vi har fått uppleva.
Partisekreterare och regeringsåren
Ja, sedan vann vi borgerliga valet 1991 och Carl Bildt formade en borgerlig fyrpartiregering. Jag blev partisekreterare efter Per Unckel och det kom att bli bland de mest spännande och roliga år man kan ha i politiken. Jag var partisekreterare fram till februari 2000 då jag avgick efter 9 år. Den borgerliga regeringsperioden präglades av en reformagenda som har fått en mycket större betydelse än vad vi kunde se då.
Finans- och fastighetsmarknaden var i kris vid regeringsskiftet. Arbetslösheten växte i rekordfart samtidigt som de offentliga utgifterna skenade. Inom ramen för kronförsvaret påbörjade de borgerliga saneringen av statsfinanserna. Socialdemokraterna var emot.
Det var först i samband med valutakriserna 1992 de hjälpte till och därefter svek de igen på nytt. De var emot minskade utgifter och för ökade. Det var deras bidrag som opposition. De vek sig ryggradslöst efter den inre partiopinionen, trots att de hade ansvaret för hela 80-talsutvecklingen. 1993 kom det att bli som värst, som socialdemokrater brukar säga. Men vad de då glömmer är att de samtidigt erkänner att det var då det vände. Och så var det.
Saneringen av statsfinanserna gick framåt. Sverige förhandlade färdigt med EU om medlemskap. Vi avreglerade telemarknaderna och började avskaffa dubbelbeskattning och förmögenhetsskatten. Riksbanken fick ett inflationsmål som har lett till en framgångsrik kamp mot inflation och penningvärdesförsämring. De baltiska staterna fick stöd för att bli europeiska marknadsekonomier. Nytt pensionssystem. Valutaavreglering. Början på en ny arbetsrätt. Vettigare socialförsäkringar. Privatiseringar och valfrihet inom sjukvård och skola. Skolpengen gav elever fler skolor att välja mellan. Vårdgarantin ledde till kortare köer.
Oppositionstid på nytt
I valet 1994 gick vi moderater trots hårda tider fram. Vi blev det starkaste partiet bland unga människor. Men de andra borgerliga partierna tappade väljarstöd och socialdemokraterna kom till makten med sina återställare varav de fick återställa en del av sina återställare redan efter ett år. Men grunden för en bra ekonomisk utveckling var lagd. Trots att de trodde att Internet var en fluga, att Telia borde förbli statligt och att de tyckte att svenskarna skulle bojkotta Ericssons telefoner har vi fått en dynamisk IT-industri. Var och en får fundera på om vi har en dynamisk IT-bransch tack vare unga företagare eller den gamla tidens politiker som Ringholm, Rosengren och Persson.
Folkomröstningen om EU-medlemskap blev ett litet plåster på såren. Men det är klart att det hade varit både roligt och bra för landet om den politik som satte Sverige på fötterna hade fått fortsätta efter den akuta krisen. Nu lyckades socialdemokraterna sitta kvar genom den rödgröna koalitionen 1998 trots mycket stora väljarförluster. Vi gick fram lite grann men andra förlorade desto mer.
Moderaterna är nu ett parti som som står starkt inte minst i storstäderna och bland unga människor. Vi har ett klimat i partiet för förändring som är lovande. Mitt i alla de bekymmer som varje rörelse har att organisera och engagera människor har vi kommit i gång med mentorskap, kandidatutbildning, nya verksamheter och en samling av våra föreningsledare kring temat “det öppna partiet”. Vi har en etablerad verksamhet som ett Europaparti, både i Bryssel och genom Jarl Hjalmarsonstiftelsen, vars syfte är att understöda demokratins utveckling framförallt Central- och Östeuropa.
Men i ett politiskt parti finns alltid mycket mer som måste göras. Och kraven måste ställas allt högre. Det blev för min del nio intensiva år med fem nationella valkampanjer och mycket mer däremellan. Enormt roligt och en erfarenhet som jag är stolt över.
Den nya ekonomins utmaningar
En av de viktigaste uppgifterna för varje politiker i dag är att bidra till ett sammhälle som snabbt kan ta vara på enskilda människors förmåga och drömmar. De är gränslösa, både människor, kunskaper, idéer och drömmar rör sig oberoende av rummet med en omedelbarhet som inte bara är en fråga om teknik och internet utan om kultur och modernitet.
Bättre än bra
Globaliseringen och den nya ekonomin är en utmaning som kommer att ställa större reformkrav än vi riktigt i i dag inser. Många har nu fått för sig att internetbugglan och börsnedgången de senaste åren är ett tecken på att den nya ekonomin och internetrevolutionen inte betydde så mycket. De har fel. Vad vi nu ser är precis det som sker i en tid av omvandling, en period av snabb utveckling följs av bakslag eftersom konkurrens och mångfald inte bara präglas av det som väljs bort.
Utan att vi tänker på det gör vi därför väldigt många fler val varje dag än vi tror, nämligen varje gång vi väljer att inte vilja ha och inte köpa. Det är inte bara den stora skillnaden mot en planekonomi utan också det som driver utvecklingen framåt allra mest.
Den stora poängen med marknadsekonomi är nämligen inte konkurrensen om pris, eller om kvalitet eller om smak. Alla dessa faktorer är viktiga för både effektivitet i ekonomin och för oss alla som konsumenter.
Det ger oss en värdighet och en välfärd som passar oss och våra krav. Men det allra viktigaste är att genom konkurrensen kan man alltid göra något som är bättre än det man själv eller någon annan tycker är bra.
Vi stannar i det öppna samhället därmed inte upp med att vara nöjda med det som är utan det finns bokstavligen ständigt något nytt att upptäcka. Nya kunskaper, ny kreativitet eller nya konstnärliga upplevelser. Nya horisonter inom varje del av mänskligt liv ligger öppet för att utveckla när det är möjligt för människor att göra bättre än bra. För den egna familjen eller i företaget eller som uppfinnare. Som författare eller kompositör, som vetenskapsman eller som lärare. Det skapar en väldig dynamik i vårt samhälle, inte bara vad gäller ekonomi och välfärd utan också i förhållandet mellan människor. Insikten att vi alltid kan göra göra något bättre ger inte bara ansvar utan också utlopp för vår bästa energi.
När avståndens betydelse minskar och tidens omedelbarhet blir allt viktigare förändras villkoren för ett litet land som Sverige. Kunskapssamhället och dess krav är andra än industrisamhällets. Det försprång vi under 1990-talet fått inom IT-branschen kan har mer eller mindre gått förlorat om vi inte klarar av den dynamik som krävs. Framtidens välstånd beror inte på de enskilda företagens konkurrenskraft utan på Sveriges konkurrenskraft om företagen.
Den reformprocess som under 1990-talet skapade goda förutsättningar för Sverige måste nu fullföljas med en ny reformperiod som gör hela Sverige till en dynamisk del i den nya ekonomin.
Under de senaste åren har jag vid sidan om arbetet i Sveriges riksdag lett en utredningsverksamhet – Reforminstitutet – som syftat till att ta fram konkreta reformförslag inom olika samhällsområden. Syftet har varit enkelt, nämligen att skapa utrymme för ökad frihet för enskilda och därmed större dynamik. Ökade möjligheter att inom sjukvården, äldreomsorgen och skolan, för att ta några exempel, göra bättre än bra. Vi slutförde vårt arbete under hösten 2002 men resultaten finns tillgängliga via webben.
Reforminstitutet som etablerats av Näringslivets fond. Avsikten med reforminstitutet är att på en bredare bas än partipolitiken etablera en tydlig reformagenda som kan göra Sverige till ett land med långsiktigt hög tillväxt och goda förutsättningar för kvinnor och män att forma en vardag efter sina egna önskemål och behov.
Som ekonomisk- politisk talesman för moderaterna lyfte jag under denna tid fram de problem som Sveiges långsiktiga tillväxtkraft utgör. Vi tenderar att förlora företag och företagande genom utflyttning av ägande och investeringar. Vi får problem med statsfinanserna genom att utgifterna utvecklas i takt med inkomsterna under goda tider och fortsätter att utvecklas lika snabbt under dåliga tider.
Under valrörelsen 2002 visade jag att socialdemokraternas utgiftslöften skulle tvinga fram både höjda skatter och löftessvek. Tyvärr är det detta som nu präglar Sverige samtidigt som vi fortfarande saknar den reformagenda som behövs både här och i Europa.
Från årsskiftet 2003 var jag ordförande i Konstitutionsutskottet. För min del innebar det inte bara en uppgift att se till att Sveiges grundlagar respekterades utan också att försöka bidra till att anpassa Sverige till en modern tids krav i Europa när det gäller maktbalans, folklig kontroll och demokratisk maktutövning.
Vi startade under denna tid en process som innebär att riksdagens fackutskott kommer att spela en större roll i EU-arbetet än tidigare för att därmed knyta riksdagen närmare till en lagstiftninsprocess som bedrivs inom EU.
Under våren 2004 behandlade vi också förslaget till ett Europeiskt konstitutionellt fördrag. Vi fick i riksdagen majoritet för att även i fortsättningen behålla ett roterande ordförandeskap för Europeiska rådet istället för att ha en vald ordförande. Min uppfattning är att det leder till en centralisering av maktutövningen som inte är den som EU ska ha samtidigt som man förlorar den fräschör och förnyelse som rotationen innebar. Göran Persson struntade som svensk statsminister i vad riksdagen hade sagt och drev igenom sin uppfattning. Det var tyvärr ett tydligt fall av demokratiskt underskott, inte i EU utan i Sverige.
Förslaget som till slut blev resultatet av förhandlingar och diskussioner var i grunden bättre än det som i dag finns, trots att det hade sina svagheter. Tyvärr blev det ett nej i både Holland och Frankrike, vilket jag hoppas ska vändas till en utveckling där vi fokuserar på de viktigaste förändringarna för att EU ska fungera bättre och kunna möta de utmaningar som Europa står inför.
En av de viktigaste uppgifterna som Sverige står inför handlar om att bryta segregationen. Det är en paradox att vi samtidigt som vi ser hur globaliseringen river gränser mellan länder får vi i vårt eget land nya gränser mellan människor. Utanförskapet bryter ner sociala och ekonomiska gemenskaper. Det stänger många livsdrömmar och förhoppningar. Jag vill i mitt politiska arbete göra vad jag kan för att denna fråga skall stå högst på den politiska dagordningen. Det handlar om vårt samhälles mest grundläggande kvalitet. En frihet som gör det möjligt för var och en att förverkliga sina drömmar.
Och det är i samma anda som jag vill att Europa ska se frihetens värden som den viktigaste utmaningen att möta. Sedan juni 2004 är jag ledamot av Europaparlamentet och moderat delegationsledare. Jag sitter i det Ekonomiska utskottet och i industriutskottet liksom i den egna partigruppens ( EPP-ED) styrelse. Mitt arbete i Europaparlamentet innebär att jag reser fram och tillbaks varje vecka för att allra helst vara på två platser samtidigt. Det är inte lätt men roligt och spännande i en tid då Europa är bättre än någonsin, efter järnridåns fall, efter återföreningen, efter att de baltiska staterna blivit självständiga och efter utvidgningen som gett oss ett större och mer dynamiskt EU som är svårare att styra men fritt och öppet för Europas medborgare.
Under hösten 2005 skrev jag en bok, Frihetens värden- Europas utmaning, som du kan beställa från min hemsida. Där beskriver jag den europeiska politikens viktigaste uppgift, i Sverige liksom i Europa i sin helhet. Den bygger på förändringar och reformer, annars förändras vi av andra än våra egna krafter.
Hösten 2007 publicerade jag en annan bok “Världen väntar inte” som utifrån ett annat perspektiv diskuterar kraften och omfattningen i den förändringar som vi i dag ser i andra delar av världen och som kommer att påverka vår framtid. Även den kan du beställa från min hemsida.