Så har en brutal diktator passerat ut ur tiden. Det är förbluffande hur många som vädrar sin beundran för diktatorn och det är än mer hur kritiklösa våra media är till diktaturens beundrarskara. Det är illa i en tid då demokratin behöver försvaras mot alla dem som vill legitimera inskränkningar i människors frihet och mänskliga fri- och rättigheter.
Hyllningarna till hans förtryck är som sagt förbluffande många. Från revolutionen 1959 fram till idag kom Kuba att vara en kommunistisk stat och ett socialistiskt samhälle med alla de attribut som vi känner från kommunistiska stater i Östeuropa och i Sovjetunionen.
Våldet. Den totalitära makten. Ägandet över produktionsmedlen. Planekonomin. Repressionen. Fängslandena. Tortyren. Frånvaron av yttrandefrihet liksom pressfrihet. Kontrollen över det talade ordet. Fattigdomen. Förtrycket. Förnedringen.
Det var inte USA eller Västvärlden som valde Kubas väg, än mindre det kubanska folket. Det var Fidel Castro som valde den kommunistiska vägen. Han var en kommunistisk diktator. Han styrde som en. Han talade som en. Han höll i makten som en. Som andra kommunistiska diktatorer i andra kommunistiska samhällen.
Sovjetunionens och de östeuropeiska diktaturernas förtryck relativiserades förvisso. De ansågs av en del som framgångsrika exempel på socialistiska planekonomier, med demokratiska brister, som Ingvar Carlsson uttryckte det några år innan murens fall. De fick inte demoniseras och att kräva fria och demokratiska val i dessa länder fördömdes som återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet. De var diktaturer som sällan fördömdes som de diktaturer och mördarregimer de var, därför att de utövade sin brutalitet i socialismens namn.
Vänsterpartiet hyllade dem. Det gjorde sannerligen inte socialdemokraterna men likväl relativiserade man förtrycket till att handla om demokratiska brister. Men det fanns inga demokratiska brister i dessa länder, det fanns nämligen ingen demokrati alls. Det var diktaturer i andra delar av världen, de som inte var socialistiska, som fördömdes. Men Kuba skilde ut sig på det viset att där var förtrycket och diktaturen något som ursäktades av en revolutionsromantisk dröm för västeuropeiska socialdemokrater. Palme hyllade revolutionen. Pierre Schori såg i förtryckaren en man som var för stor för sin ö, som var en renässansfurste i sin bilden och förmåga. Ungefär som en gång Stalin hyllades av CH Hermansson som en av sin tids största vetenskapsmän.
Kuba var under alla decennier en socialistisk dröm för de socialister som slapp leva under dess mardröm. För förtryck, fängelse, ofrihet och förnedring av mänsklig värdighet är lika avskyvärd oavsett med vilka utopier de ursäktas.
Fredrik Segerfeldt skriver i en bok om det socialdemokratiska Sverige så här om det Kuba som socialdemokrater kände sig så nära till:
”I en rapport från 1999 skriver människorättsorganisationen Human Rights Watch så här:
”Under de senaste fyrtio åren har Kuba utvecklat en mycket effektiv apparat av förtryck. Förnekandet av grundläggande medborgerliga och politiska rättigheter är inskrivet i kubansk lag. Med hjälp av statskontrollerade massorganisationer tystar beväpnade säkerhetsstyrkor i lagens namn oliktänkande med långa fängelsestraff, hot om åtal, förföljelse och exil.” ”
Så såg det ut i diktaturen under den man som Lars Ohly i dag uttrycker sin beundran för. Och han gör det inte i någon passiv eller personlig mening. Han är inspirerad av det samhälle Castro skapade: ” Han har genom sin gärning varit en inspirationskälla.”
Tänk på den formuleringen och betänk vad den säger om dagens Vänsterparti, alltså inte det Vänsterparti som styrdes av CH Hermanson som hyllade Stalin utan det nuvarande där Lars Ohly fortfarande är en ledande företrädare för partiet. Castros gärning är för honom en inspirationskälla. Med tanke på att gärningen präglats av förtryck, diktatur och planekonomi är det inte något litet som Ohly inspireras av. På samma sätt som Vänsterpartiet har hyllat utvecklingen i Venezuela hyllar man här en socialistisk samhällsgärning som underminerat ekonomi och samhälle. Castros livsgärning präglas av en diktatur som för människor inneburit avrättningar, ofrihet, fängelse och deportationer. Och det är detta livsverk Ohly inspireras av i sin politiska gärning. Vänsterpartiet är inte ett parti att lita på när det gäller försvaret av demokratin. De inspireras av demokratins fiender.
Margot Wallström hemfaller inte åt detta men åt den relativisering som präglade socialdemokratin under 1970-talet. Hon konstaterar att Castro var en historisk politisk ledare. Det är visserligen en förskönande omskrivning av en diktator men sant. Precis som andra kommunistiska despoter som skadat sina folk är han självklart historisk. Och så säger hon samma sak om brister som Ingvar Carlsson sa under det sena 1980-talet om de socialistiska planekonomierna, att de hade ”demokratiska brister”:
”Bristen på demokrati och mänskliga rättigheter har dock varit ett hinder för landets utveckling, något Sverige också har påtalat”, skriver hon i ett mejl som Aftonbladet redovisar i dag. Återigen. Demokrati har inte varit en bristvara på Kuba. Den har inte funnits. Att påtala för en diktatur att den har demokratiska brister istället för att kritisera den är att tala om förtrycket som om det blott handlar om några mindre brister som beror på slarv.
Det som är förvånansvärt i diskussionen om Castros eftermäle är hur okritiskt media rapporterar kluvenheten till diktaturen och förtrycket, som om de förtryckta var mindre förtryckta på grund av socialistiska paroller.
Ohly och Schori, och många andra, tillåts formulera sin beundran utan kritiska frågor om var deras gränser för demokrati och diktatur går, hur man kan beundra en person som styrt inte genom folkligt stöd utan genom att förtrycka folket och beröva det dess frihet och framtid. Kluvenhet till diktaturen är en kluvenhet till var demokratins gränser går.