Blogg

Om falsk matematik, Malmös socialdemokrati som dålig modell för Sverige, Brexit, försvar och Rumänien

Kategorier: Blogg

Så har det nya arbetsåret tagit sin en mer organiserade form. Dagarna över jul gav möjligheter till vila och tid med familj men även mer fritt arbete. Nu gäller det organiserade arbetet, kalendern och mötestiderna. Det blir en intensiv tid både i svensk och europeisk politik, så även i den globala politiken. Och om ett år är vi inne i 20-talet. Det återstår att se hur glatt det blir.

I Sverige har vi sedan valet haft en besynnerlig matematikexercis som handlat om 144 mandat mot 143, som om riksdagen inte består av 349 ledamöter. Tanken på att det är denna mer exklusiva riksdag som ska avgöra den framtida politikens inriktning, förtränger både det faktum att i Sverige är alla väljare likvärdiga, att politik som har en majoritet emot sig får finna sig i att bli nedröstad men att alla som står bakom en majoritet kan ge den sitt stöd.

Det innebär att den Sverigedemokrat som vill föra en främlingsfientlig politik får finna sig i att den blir nedröstad eftersom majoriteten av svenska folket liksom deras valda företrädare djupt ogillar en sådan politik. Det innebär också att en Sverigedemokrat som vill stänga göra det svårare för utländska löntagare från EU att arbeta i Sverige kan få igenom sin politik när Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade denna uppfattning i strid med alliansen.

En Vänsterpartist som vill ha kamp mot hedersförtryck kan sluta upp bakom den majoritet som finns i Sveriges riksdag i strid med sitt eget parti och få genom den politiken, om en regering lägger förslag som gör allvar av detta, vilket tyvärr ännu inte har hänt. Socialdemokrater, Vänsterpartister och Miljöpartister som är emot valfrihet och har den gammelkommunistiska tanken att vinst är stöld kan driva igenom detta mot välfärdsföretag om de har en majoritet bakom sig men får finna sig i att bli nedröstade om de är i minoritet på grund av att Sverigedemokrater har samma uppfattning som alliansens fyra partier.

Med Vänsterpartiets populistiska utgiftspolitik har den rödgröna regeringen drivit igenom höjda offentliga utgifter som skadar Sverige och lett till högre skatter och nu får vi skattesänkningar genom att alliansen vill sänka skatter, vilket tog sig uttryck i en alliansbudget formad av M och KD med stöd av Sd och passivt stöd av L och C.

Tanken att utesluta vissa väljare från att få genomslag för sin uppfattning i politiken är inte demokratisk och tanken att reducera riksdagen till 287 ledamöter är inte förenlig med parlamentarismen. Vänsterpartiets väljare har rätt att få påverka politiken trots att de röstat på ett diktaturkramande parti. Sverigedemokraternas väljare har rätt att påverka politiken trots att deras parti är främlingsfientligt och nationellt inskränkt. Denna rätt bygger på att de står bakom en majoritet, är deras uppfattning en minoritetsuppfattning får de finna sig i att den röstas ner. Samma gäller moderata och socialdemokratiska väljare. Har man en majoritet bakom sig har man rätt att med den egna rösten påverka politiken liksom man får finna sig i att bli nedröstad när man har en majoritet emot sig. Så var det när socialdemokraterna ville socialisera det svenska näringslivet genom löntagarfonder och så var det när de borgerliga avskaffade löntagarfonderna. Tanken att löntagarfonderna inte skulle kunna beslutas för att Vänsterpartiets röster inte räknades eller att de inte skulle kunna avskaffas för att en annan del av valmanskåren i exkluderades är odemokratisk, liksom det vore odemokratiskt att socialdemokraterna inte skulle kunna höja skatter med stöd av Vänsterpartiets röster. Eller Alliansen sänka skatter med stöd av de röster som väljarna gett Sverigedemokraterna.

Nu fick Sverige en budget med lägre skatter och större anslag till kommuner, försvar och polis än övergångsregeringens låtgå-budget. Hade den gått igenom hade försvaret varit i än större kris, välfärden i kommunerna utsatt och polisen utan ökade resurser. Tyvärr har den mediala rapporteringen om budgeten mer handlat om att spinna vidare på Socialdemokraternas spinn, än att analysera det faktum att övergångsbudgeten var dysfunktionell samt att den budget som nu beslutades innebar mer än att en myndighet lades ner i Göteborg.

I strid med den mediala föreställningen att en allianspolitik skulle leda till en utveckling i strid med demokrati och rättsstat, stärkte budgeten försvaret av både demokratin, rättsstaten och välfärden. Men fortsatt finns det en journalistisk föreställning i linje med den socialdemokratiska propagandaapparaten att en alliansregering öppnar för fascism och rättsstatens förfall. Det bottnar i att Sverigedemokraterna har sagt att de ska ställa krav på politiken. Men varför skulle de inte säga det. Det intressanta är hur de röstar och om en alliansregering får igenom sin politik. Om den inte får igenom sin politik får den ju som andra regeringar som inte får igenom sin politik avgå eller så faller den av interna skäl.

Det är den ständiga mattematikexercisen kring 144 mot 143 som formerat detta besynnerliga tänkande. Men för det första finns ju inte ett block om 144 utan tre partier som har valt att gå skilda vägar och som politiskt har mycket stora skillnader sig emellan. Men även om det fanns ett block på 144 så är den skillnaden bara ett mandat medan Sd har 62 mandat vilket är 62 gånger så mycket som ett mandat. Det innebär att i varje fråga där de 100 plus de 28 plus de 16 står emot alliansen behöver de stöd från de 62 för att kunna vinna, då med 63 mandats övervikt. Annars förlorar de med 61 mandats övervikt. 206 är nämligen mer än 143 liksom 205 är mer än 144. Bakom dessa siffror står väljare som har menat något med sin röst och som ska respekteras för att de vill att den uppfattningen ska påverka den politiska utvecklingen.

I Malmö har vi sett hur denna falska matematik, för att tala med Peps Persson, slagit igenom. Där har C och L bidragit till att en socialdemokratisk ledning som i årtionden har misskött kommunens verksamheter, inte förmått ingripa mot segregation, blundat och till och med ibland gjort sig till en del av  antisemitismen, nu kan fortsätta regera. Som ett led i kampen för att stärka liberalism, den enskildes rätt och toleransen i vårt samhälle är det ett självmål som drabbar Malmöborna.

En ny regering Löfven kommer att föra socialdemokratisk politik, mer eller mindre som förra mandatperioden. Det är vad socialdemokrater gör och det är deras uppdrag från deras väljare. Det står i motsats till de stora reformuppgifter Sverige behöver ta sig an för att möta populism och extremism och de hot vårt land står inför.

Det gäller bland annat försvaret. Nu fick försvaret ökade resurser genom den budget som S, V och Mp röstade emot och C samt L la ner sina röster för. Det innebär ett första steg för att stärka försvaret. Övergångsregeringens budget präglades av samma verklighetsflykt som rödgröna budgetar har gjort under hela mandatperioden. Det är mot den bakgrunden förvånande att så många nu är förvånade över att Försvaret inte kommer att kunna uppnå kravet på två armébrigader till 2020. Det har nämligen under lång tid stått klart att klyftan mellan anslag och uppdrag varit i växande, som en följd av den rödgröna regeringens låtgå- politik. På söndag startar Folk och Försvars årliga konferens i Sälen och där kommer dessa frågor stå i fokus. Men i grunden är det enkelt. Utan ökade anslag ingen ökad förmåga. Med anslag som i realiteten krymper, krymper försvaret.

På trettondagsafton frågade jag i Expressen vad demokratiministern Alice Bah Kuhnke anser om sin medkandidat Pär Holmgrens syn på global despoti som alternativ till demokrati. Hon har såvitt jag sett ännu inte svarat. Ingen av dem har förvånansvärt nog fått några mediefrågor heller. Det kommer säkert.

Nu är datum satt för Brexitomröstningen i det brittiska parlamentet. Det är en omröstning som präglas av fler konflikter än normalt, eftersom det visserligen finns de som vill gå ur men de allra flesta av dem förenas i att man inte vill ta konsekvenserna av att lämna. Det är svårt att se att förslaget till Brexitavtal kommer att gå igenom samtidigt som det är svårt att se att Storbritannien ska lämna utan avtal. Om det ändå händer kommer det skada oss alla, men Storbritannien mer än någon annan. Just detta kan vara ett skäl till att avtalet ändå får stöd trots att mycket mer talar för att det faller. Då befinner sig brittisk politik i spinn på ett sätt som ingen modern demokrati har gjort. Trycket på att hålla en andra folkomröstning kommer att växa samtidigt som den politiska konflikten i Storbritannien djupnar och landar rakt in i de två stora partierna.

Sedan årsskiftet är det Rumänien som ansvarar för att leda ministerrådets arbete. Det är ett land som präglas inte bara av djup korruption, utan av en regering som vill legalisera den och som står för en antiziganistisk politik. Socialdemokraters och liberalers tystnad inför detta är dånande. För en tid sedan gjorde jag en lätt undersökning som visade att Marita Ulvskog har talat 30 gånger så mycket om Ungern som om Rumänien. Jag begär inte att de ska utesluta de rumänska socialdemokraterna men de borde reagera, så som vi moderater upprepade gånger gjort och gör mot Orban. Det som sker i Rumänien ursäktar sannerligen inte det som sker i Ungern men det omvända gäller också. Det är bara genom att, oavsett partifärg, dra en tydlig gräns med kritik och krav på att följa lagar och regler som vi kan påverka. Socialdemokraternas, och liberalernas, tystnad inför den socialdemokratiska och liberala koalitionsregeringen i Rumänien är skamlig.

Om allt detta, liksom om mycket annat finns det anledning att återkomma. För min del handlar de närmaste dagarna om diskussioner inför det fortsatta rumänska ordförandeskapet, om det mer formella slutförandet av banklagstiftningen och bottenplattan till bankunionen som jag ansvarat för, nya steg i den klimatpolitiska debatten där det är välgörande att kärnkraften både globalt och nationellt nu börjar bli en fråga för diskussion, lägga förslag till hur Rysslandspolitiken ska utvecklas, den ekonomiska utvecklingen i Europa samt ytterligare beskriva de frågor där Europavalet kommer att bli avgörande för Europeiska unionens möjligheter att möta våra gemensamma utmaningar. Och på söndag Folk och Försvar i Sälen innan det nästa vecka är session i Strasbourg.

 

 

 

 

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *