Det udda, det extrema eller det aggressiva tenderar alltid att vinna uppmärksamhet. Det är ofta syftet som de som frambär det udda, det extrema eller det aggressiva har. Det ska väcka uppmärksamhet men också skapa en agenda. En agenda som utgår från det udda, det extrema eller det aggressiva blir en agenda som definitionsmässigt bortser från det normala, från de många människorna och den verklighet vi lever i.
Islamistiska extremister vill gärna få världen att tro att de företräder världens muslimer. Men det gör de inte. De är ju extrema och företräder just därför inga andra än sig själva. NMR och andra vit-makt vill gärna få oss att tro att de är många – och alltför många framställer dem som det – men i själva verket är de patetiskt få när de samlas i sina vita skjortor och har bara ett våldskapital som närmar sig eller är kriminellt att luta sig emot.
Många vill framställa invandrare som en grupp av kriminella men de allra allra flesta invandrare går till sina arbetsplatser på sjukhus, vårdhem, IT-bolag, kollektivtransporter och forskningslaboratorier så normalt som alla andra som inte kallas för invandrare. Även de drabbas av det fåtal som gör kriminaliteten till en plåga för dem och för samhället i sin helhet.
Och trots den långvariga och vidriga ökningen av skjutningar, avrättningar och gängkriminalitet är det inte det som formar vårt samhälle, även om det hotar oss alla. Det är den politiska maktens passivitet och oförmåga som mer än något format oss i denna del.
Och så är det med Twitter och sociala plattformar. Den som skriver något dumt, oförskämt eller hatiskt, och det är många som gör det, inte minst under anonymitet, får alltid den uppmärksamhet som han eller hon hoppas på. Men vad värre är beskrivs det som ett normalt mönster för sociala plattformar och alltför många låter vidrigheter karaktärisera politiska motståndare. Det är illa av flera skäl. För det första för att det ger den enskilde som möter vidrigheterna bilden av att det är så man på bred front ser på henne, honom eller på det man skriver. För det andra att om vi framställer det som en normalitet blir det lätt det normala.
Den så kallade svansen knyts till den politik man ogillar istället för att man betraktar svansen med avsmak på det avstånd den förtjänar. Det kan sägas vara vlätt att säga men svårt att smälta för dem, inte minst kvinnor i debatten som får ta emot de flesta vidrigheterna, men är likväl sant.
Vidrigheterna och oförskämdheterna är en spegelbild av hatets krafter eller av den intellektuella oförmågan att beskriva ett budskap i respektabel form. Vi bör bemöta våra motståndares politik och argument utifrån vad de tycker, inte utifrån vad vissa som tillhör deras huliganklubbar häver ur sig.
Och vi ska komma ihåg att de som står för det vidriga, eller inte ens de om de är anonyma, inte är fler än att de behöver det udda, det extrema eller aggressiva för att deras budskap ska uppmärksammas. De har inte så mycket mer än vidrigheterna i sin argumentation. Och de är, som allt som är udda, extremt och aggressivt väldigt få.
Allvarligt är det däremot när trollens kultur når politikens finrum och gör dem till dess farstustugor. När man läser en ledarsida i en av nordens största tidningar som framställer politiska motståndare som korrumperade vidriga personligheter som låter människor dö. När en annan ledarsida kontinuerligt genomför personattacker mot en person som ansvarar för den sjukvård som i Sverige har de kortaste kötiderna och den mest avancerade sjukvården på temat att allt är kaos, bara för att man börjat säga det. När statsministern hävdar att ett regeringsskifte hotar demokratin eftersom han bara påstår att de partier som i Sverige fördjupat den liberala demokratins institutioner i strid med hans eget parti kommer öppna upp för ett fascistiskt samhälle, som om demokratin i Sverige sitter löst och oppositionens legitimitet kan ifrågasättas. Ett budskap som hör andra regimer till.
Och så justitieministern som bemöter politisk kritik med barnsliga personpåhopp som han försvarar med att han visst det har yttrandefrihet. En allvarlig och farlig brottsutveckling som pågått under lång tid under hans ansvar föranleder självklart kritik och granskning. Oförmågan att erkänna problemen i tid och påståenden om att problemen var lösta indikerar att han inte har tagit dem på allvar och inte fört en politik som attackerar kriminaliteten som blivit en röta för dem som lever allra närmast dem och ett hot för alla oss andra.
När hans tweetar blir till en avspegling av Trumps är det allvarligt. En justitieminister tillhör inte politikens utmarker. Han har en befattning som är institutionellt viktig för demokratin. Trams om att debatten om hans tweetar beror på att överklassen inte accepterar att arbetarklassen replikerar när hans personangrepp kritiseras är just trams. Det förstärker bilden av en person som fastnat i den världsbild som formades under SSU-åren då sanning inte var ett krav men attacker en tradition.
Morgan Johansson får givetvis skriva vad han vill och det slafseri som hans tweetar utgör får stå för honom och betyder heller inte mer än så, om det inte vore för att han är Sveriges justitieminister med ett ansvar och en uppgift som är större än den egna personen.
När han gentemot journalister och skribenter beter sig som Trump fläckar han inte bara ner sitt ämbete utan han sätter också en normalitet på det som denna text har handlat om inte är det normala och heller inte bör vara det. När statsråd och justitieministrar gör Twitters sämre sidor till det normala är det allvarligt.
Det ska inte uteslutas att någon kritiskt granskande journalist kommer att kritiskt granska detta. Eller kanske en ledarsida som normalt anser att just denna regering inte ska ställas till svars för sitt beteende eftersom den i en djärv nyspråkstolkning säger sig värna den liberala demokratin. Med risk för justitieministerns personangrepp med Sveriges regering som bas. Det hela är rätt ovärdigt. Och det är skadligt.