Blogg

Olikheterna ska förenas, inte likformas,

uk
Kategorier: Blogg

Det är en framgång att Euroepiska Rådet i går nådde ett avtal som för den brittiska regeringen innebär att man kan rekommendera sina väljare fortsatt brittiskt medlemskap i EU. Motsatsen hade varit en katastrof för ett Europa som i dag möter större än allvarligare utmaningar än i sin hela historia. Så kallade liberaler och federalister bör inse detta och att verkligheten är viktigare än den egna kartan.

Självfallet skulle man gärna vilja att saker och ting vore som de borde men det skadar inte att inse att de är som de är. Det senare gäller inte minst om man vill att saker ska bli som man vill, då är det en fördel att förstå att de är som de är för att söka förändra dem.

Debatten om EU och förhandlingarna med Storbritannien har ofta präglats av en sammanblandning av den verklighet som finns och den verklighet man skulle vilja ha. En del av missnöjet med EU är att den politik som bedrivs inte uppfyller ens egna krav eller att man föreställer sig att EU är till för att verkställa dem. Så fungerar inte politik eller samarbete vare sig i kommun, landsting, riksdag eller i Europa.

Tyvärr finns det många som anser något annat än det som vi själva anser vara rätt eller det enda kloka. Det kallas å andra sidan demokrati. Den har alltid stått i konflikt med tron på den perfekta världen och den perfekta ordningen. Utopin är sällan förenlig med mångfaldens och frihetens olika vägar.

Oförmågan att skilja mellan hur man vill det ska vara och hur det är skapar betydande problem i den Europapolitiska debatten, i Sverige och inte minst i Storbritannien. Samma personer som är missnöjda med den rödgröna regeringens politik i Sverige menar att det är existensen av EU som leder till att politiken inte uppfyller deras krav i Europa.

Svårigheten att acceptera skillnaden mellan den egna kartan och vår gemensamma verklighet gäller inte minst dem som i EU vill skapa en enligt deras mening renlärig federal struktur som styr över Europas samhällen i tron att det som beslutas på europeisk nivå är mer rätt än det som sker på nationell nivå. Den enhetliga europeiska överstaten må vara en individuell dröm men vore en mardröm av motsättningar i verkligheten.

Det finns i själva verket inga större hot mot ett fungerande europeiskt samarbete än denna förmätna och intoleranta syn på det öppna europeiska samhället.

Det avtal som i går uppnåddes med Storbritannien inför den brittiska folkomröstningen sätter fokus på att så många vill sätta det bästa före det goda, i föreställningen att Europas länder ska vara varandra lika.

För det första är det oavsett vad man tycker ett faktum att debatten i Storbritannien har drivit landet till att diskutera en folkomröstning. Skälet till detta kan man diskutera eftersom det är en myt att Storbritanniens problem kommer från Bryssel. Budgetunderskott och en ålderdomlig samhällsstruktur är väsentligt större problem. Genom att lämna blir Storbritanniens egna problem inte mindre och ej heller de problem som hänger samman med byråkrati och regleringar på den inre marknaden, eftersom man precis som Norge vill tillhöra denna. Men som sagt, det är ett faktum att ett stort och för Europa viktigt land diskuterar att lämna och det bör förhindras.

För det andra är inga av de krav som britterna ställt av den arten att de motiverar att man skulle lämna EU, men de är heller inte av den arten att de är oöverkomliga. Överenskommelsen i natt visar att det går och Europa förändras inte nämnvärt av detta. Att barnbidrag från Storbritannien till utlandsboende barn indexeras motsvarande boende landets standard är inte diskriminerande.

Snarare är det en förändring som kommer av att Storbritannien har ett omfattande och retroaktivt verkande välfärdssystem, som på bland annat denna punkt är längre gående än i Sverige samtidigt som man har en skattesubvention av låglönejobb. Storbritannien är annorlunda än Sverige på den punkten och annorlunda än till exempel Polen. Och omvänt, vi är annorlunda än Storbritannien. Socialpolitik är inte en EU-kompetens. Det som nu gäller kan knappast sägas vara diskriminerande heller, däremot en anpassning till olikheter och ett politiskt problem som i Storbritannien framställts som större än vad det är i verkligheten.

För det tredje är rätten att kräva att eurozonen inte ska fatta beslut om den inre marknaden på andra länders bekostnad är självklar, den är heller inte ny men har för britternas skull blivit förtydligad.

För det fjärde är formuleringen om en ständigt närmare union besvärlig i Storbritannien men inte i Tyskland eller i Frankrike, delvis för att man lägger in olika betydelser i det. Britterna har de facto verkat för en närmare integration på den inre marknaden än både fransmän och tyskar.

Med nattens överenskommelse ges förutsättningar för den brittiska regeringen att vinna en folkomröstning som man själv har målat in sig i ett hörn för att hålla, som handlar om saker som är mindre relevanta än de utmaningar världen ställer oss inför, och som inte handlar om medlemskap eller ej utan om politisk vilja, men som sagt nu kan den förhoppningsvis vinnas.

De som är motståndare till överenskommelsen är de som vill att EU ska vara på ett sätt som de vill tro att EU är medan det europeiska samarbetets framgångar har byggt på visioner utan dogmatiska doktriner men förenade med pragmatiska steg för att hantera mångfalden, olikheterna och meningsskiljaktigheterna. Det är det samarbete handlar om. Att man samarbetar, inte att man tvingar. Att man förenar olikheter, inte att man tvingar fram likheter som inte finns. Det är bara att hoppas att vi nu får stöd för avtalat på det punkter som det kräver i Europaparlamentet. Verkligheten är viktigare än kartan.

 

 

 

 

 

 

 

 

One Response to Olikheterna ska förenas, inte likformas,

  1. Pingback: Visdomsord | Lasse Lus

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *