Det finns en väldig asymmetri och ovilja att lyssna i debatten om regeringsbildning. Det präglade också kvällens rätt klargörande debatt i Aftonbladet TV.
Först klargör Ulf Kristersson att han inte kan bestämma över hur Jimmie Åkesson ska rösta i frågan om statsminister men att han kommer att rösta för att fälla regeringen Löfven. Det får anses vara ett rätt tydligt besked. Moderater liksom övriga alliansen röstar nej till Löfven som statsminister. Det är svårt att formulera det klarare och det är svårt att begära något annat än ett besked om att man kommer att rösta nej.
Det leder Jimmie Åkesson till att formulera frågan hur Moderaterna kommer att rösta eftersom han inte är säker på hur han ska rösta. På den frågan får han svaret att Ulf Kristersson inte talar för hur Åkesson ska rösta men för hur han själv och moderaterna ska rösta. Detta, att Åkesson själv får fundera på hur han ska rösta väcker förundran, inte minst hos Åkesson som uppenbarligen håller öppet för hur han ska rösta, vilket var kvällens sannolikt mest intressanta besked som vare sig debattledare, retorikexperter eller kommentatorer uppsnappade. När alliansen röstar nej håller Åkesson öppet för att rösta ja eller för att lägga sin röst. Det är kan man säga en otydlighet som är ett tydligt besked.
Det innebär att en röst på Sverigedemokraterna är en röst för en osäkerhet om regeringsskifte, eller om man så vill en öppning för att Stefan Löfven med hjälp av de två extremerna i svensk politik V och Sd ska kunna sitta kvar. Retorikexperterna, kommentatorerna och debattledarna hör istället något annat eftersom spinnet i regeringsfrågan har programmerat dem så, nämligen en osäkerhet om hur moderaterna och alliansen ska rösta, och om hur han ska kunna bilda regering.
En regering ledd av Ulf Kristersson kommer uppenbart ha stöd av alliansen men det är oklart om Åkesson kommer rösta ja eller nej. Men det är en osäkerhet som följer Sverigedemokraterna, inte av alliansens och Ulf Kristerssons besked.
Det finns nämligen ingen osäkerhet i svaren från moderaterna, bara en osäkerhet från Sd och ytterst även från S. Hur kommer nämligen S rösta om Sd avser att fälla en alliansregering? Gör man då gemensam sak med Sd? Till förmån för vilken regering då? Och vilka löften ger Löfven Åkesson då? Samma löften som S i Danmark försöker ge Danske Folkeparti? Osäkerheterna är här betydande. Men det finns ingen osäkerhet om Ulfs besked.
Det är här motviljan att lyssna avlöses av asymmetrin. För att bilda regering måste nämligen Stefan Löfven inte bara ha stöd utan också ett nära samarbete med ett parti som vill upphäva det privata ägandet och som gör sig till tolk för Moskvas säkerhetssyn när det gäller att det är Nato, USA, EU och Japan som är hoten mot freden i världen, inte Ryssland. Och han kommer att vara beroende av Sd precis som idag för att vinna omröstningar, precis som alliansen blir beroende av majoritet i omröstningar.
Det skulle kunna väcka kritiska frågor långt mer allvarliga än frågor om passivt stöd från ett parti som även det ibland ser världen som Putin och som liksom V säger nej till medlemskap i EU och EU som sådant, som vill att Nato ska upplösas och som säger nej till varje form av samarbete med Nato som är demokratiernas försvarsallians. Åkessons besked ikväll var ju att han är öppen för att stödja Löfven och många av hans krav i fundamentala frågor sammanfaller med Åkessons, när det gäller i synen på Sveriges säkerhet och roll i Europa.
En regering ledd av Stefan Löfven kommer att behöva stöd både från V, som man ska samarbeta intimt med, och i någon form från Sd. Det är uppenbarligen en mer komplicerad och tvivelaktig operation än att bilda en alliansregering som Sd, liksom S, får ta ställning till om man vill acceptera eller rösta emot.
Oklarheten i kväll var inte att Stefan Löfven vill samarbeta med ett parti som i decennier hyllat diktaturer och planekonomi, och som fortsatt hyllar den planekonomi och politik som leder till diktatur, och som vill upphäva privat ägande och ser på samma sätt på svensk säkerhetspolitik som Moskva gör.
Det är fullständigt klart att han vill. Han vill ge Sjöstedt samma veto och inflytande som denna mandatperiod. Det borde som sagt leda till frågor om pålitligheten när det gäller att värna demokrati och Sverige mot de hot vi står inför. Men det är inte oklart.
Oklarheten var att Åkesson håller öppet för att stödja Löfven. Det var det klara beskedet till de väljare som vill ha regeringsskifte och som funderar på att rösta på Sd. Det kan vara den röst som räddar kvar Löfven, Åkesson och Fridolin. Det hade man inte väntat sig.