Den regeringskris som Sverige nu hamnar i beror inte på oppositionen utan på att Stefan Löfven inte verkar vara medveten om skillnaden mellan stöd för att bilda regering och behovet av stöd för att regera. Han tycks ha förträngt att demokrati och parlamentarism bygger på att en regerings politik måste ha parlamentets stöd. Därmed har Sd fått ett utrymme att vara vågmästare.
En regering som är i minoritet måste söka vinna en majoritet, antingen passiv eller aktiv. Har man inte en egen majoritet bakom sig måste man vinna den.
I det som är Sveriges andra parlament, Europaparlamentet, finns både en tradition och en verklighet som Stefan Löfven har mycket att lära av, att varje förslag måste ha eller vinna en majoritet innan det kan bli verklighet.
Med denna insikt skulle regeringen kunna föra en förutsebar politik samtidigt som den faktiska parlamentariska situationen blev styrande för politiken. Varken Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna skulle kunna tvinga fram ett gisslantagande av regeringsmakten i de frågor där de skiljer ut sig från värdegemenskapen. Men först måste Stefan Löfven inse att han saknar majoritet för vänsterpolitik. Valresultatet gav inte något ökat stöd för en sådan politik utan bara en minoritet i riksdagen.
EU-kommissionen är inte en regering som har en majoritet bakom sig utan är beroende av att det finns eller kan skapas stöd för varje förslag. Regeringen Löfvens situation påminner de facto om kommissionens. Den måste aktivt söka stöd i varje fråga, den har aldrig majoritet i förväg. Försök att flörta vänsterut försvårar varje möjlighet att vinna bredare stöd. För kommissionen innebär det också att varje lagförslag den lämnar ifrån sig blir förändrat under den parlamentariska processen för att finna en majoritet. Behovet av en majoritet gäller även regeringen Löfven, oavsett vilken självbild socialdemokrater må ha.
Den svenska budgetlagstiftningen innebär i denna del ingen skillnad även om den ger regeringen ett för statsfinanserna viktigt privilegium. Den är däremot tydlig med att budgeten ska vara sammanhållen och inte kunna förändras genom detaljbeslut som påverkar inkomsterna eller utgifternas storlek. Beslutsordningen i riksdagen är sedan sådan att det förslag som har störst stöd vinner. Finns en majoritet emot regeringens förslag finns det inte, och ska inte finnas, något som hindrar ett alternativ att vinna. Det borde Löfven kunnat ha förutsett.
Istället har han i lyckoruset efter regeringsbildningen försökt kidnappa makten och driva igenom en vänsterpolitik som saknar stöd i Sveriges riksdag och i valmanskåren.
Attacken på lagen om valfrihet är ett exempel. Attackerna på välfärdsföretagande och valfrihet i välfärden ett annat. Eftergifterna till Mp ifråga om Förbifarten, Bromma och kärnkraften har en majoritet emot sig. Den nya utrikespolitiken med ensidigt erkännande av en palestinsk stat och ett uppbrott från den gemensamma utrikespolitiken i EU vilar på vänsterminoritetens grund. Skattehöjningar på arbete och företagande utmanar en majoritet som vill se nya jobb växa fram.
Det är en verklighetsfrånvänd strategi eftersom den bortser från den verklighet som finns i riksdagen. Den löser på sin höjd de rödgrönas interna problem men inte Sveriges. De utsträckta händerna är inte seriösa. De handlar om att försöka så split och splittring mellan de borgerliga, inte att föra en politik som har majoritetens stöd.
Den osäkerhet som nu vilar över regeringens framtid och svensk politik beror inte på majoriteten utan på förslaget till budget och regeringens politik. Den är nämligen inte utformad för att kunna nå en majoritet utan på förhoppningen om att den majoritet som finns emot inte ska samlas, på grund av oviljan att samverka med Sverigedemokraternas syn på flyktingar.
Det är en politisk strategi som bygger på en enda förhoppning: Går det så går det. Nu gick det inte längre.
Detta nej är en enkel och självklar påminnelse som demokratins krav och parlamentarismens kontrollmakt. Det borde tvinga fram en regeringspolitik som bygger på en majoritet som kan skapas i parlamentet till stöd för en politik som har folkmajoritet bakom sig. Det är inte något revolutionerande utan parlamentarisk praxis. Då får Sverigedemokraterna ingen vågmästarroll och Sverige en bättre politik.
Gunnar Hökmark, delegationledare moderaterna Europaparlamentet”