Anförande av Moderata Samlingspartiets partisekreterare Gunnar Hökmark vid inledningen av partistämmans behandling av förslaget till nytt handlingsprogram den 19 november 1993 i Sollentuna
För tidigaste publicering kl 09 00
Det talade ordet gäller
Kära vänner,
Föräldrarna skulle inte få bestämma över sina barns omsorg eller över deras skola och uppväxt. Kommunfullmäktige och riksdag skulle ha mer att säga till om vad gällde valet av barnomsorg och skola än föräldrarna och barnen. De sjuka skulle inte få välja sin läkare och sin sjukvård. De äldre skulle inte få bestämma om de skulle bo på ålderdomshem, vilket ålderdomshem de skulle bo på, eller om de skulle kunna leva hemma så länge som möjligt med den vård och tillsyn som där kunde ges.
Företag skulle finnas utan företagare och företagande. Välstånd skulle skapas genom politiska beslut i fullmäktige, landsting och riksdag. Anställningar var något som fanns. Produktion var en stabil och ständigt pågående process som därför ständigt gav möjlighet till en lön vars nivå kunde bestämmas genom avtal. Så trodde de.
Familjens vardagliga liv skulle vara mer beroende till den politiska maktens värderingar än till familjens egna värderingar, önskemål och behov av trygghet. Hushållens inkomster skulle vara, och var, mer beroende till den politiska maktens beslut än av de egna arbetsinsatserna och det egna personliga ansvaret.
Så var det i Sverige när Moderata Samlingspartiet antog sitt nuvarande handlingsprogram vid 1984 års partistämma. Vi ställde kravet på ett människornas välfärdssamhälle i stället för en välfärdsstat där staten kontrollerade människornas välfärd.Där staten hade monopoliserat välfärden lade vi fast en politik för att den enskilde skulle kunna välja. Barnomsorg. Skola. Sjukvård. Äldreomsorg.
Där staten genom socialdemokratins maktutövning ständigt utsträckte den politiska maktens utövning krävde vi begränsningar. Det var i en direkt strid med den tidens socialdemokrati liksom den som i dag företräds av Ingvar Carlsson: ” Även en socialdemokrat vill lämna litet över till det privata initiativet. Det går ju ändå inte att förbjuda det.” som han uttryckt det lite uupgivet.
Och med åren har vi fått socialdemokraterna på defensiven. I slutet på 1980-talet började han till och med ge oss lite rätt: ”Det finns självklart sektorer i det mänskliga livet som varken kan eller får göras till föremål för politiska beslut: från så djupt personliga ting som valet av livsåskådning och politisk uppfattning och valet av livspartner till vardagsnära frågor som vad man skall ha till middag eller vilken färg man skall ha på vardagsrumssoffan.” Där fick de som påstår att politiskt programarbete inte lönar sig. Om Ingvar Carlsson tvingats erkänna att man skall få välja soffa eller livspartner utan politiska beslut kan inte ens den störste skeptiker hävda att 1984 års handlingsprogram varit verkningslöst.
Vi attackerade ett ruttet och perverst skattesystem med krav på lägre skatter och lägre skatt på ökade inkomster. Vi sa att det måste löna sig att arbeta och att företaga. Socialdemokraterna sa i stället att det lönade sig för Yuppies med sportbil och dalmatinerhund att rösta på dem. Jag skall vara rättvis mot socialdemokraterna. De hade rätt om Yuppisarna och vi hade rätt om ekonomin.
Tänk så skönt det hade varit för Allan Larsson om vi redan under 1980-talet hade fått igenom vår skattepolitik. Då hade han inte behövt arbeta med omöjliga uppdraget med att ta fram en ny ekonomisk teori som skall förklara socialdemokratisk politik med höga skatter på arbete och företagande. Då hade Ingvar Carlsson idag inte behövt vädja till ekonomerna: ”Vi måste få hjälp att hitta en ekonomisk teori om hur man för samman behoven och människors vilja till arbete.” En ny teori! Det behövs ingen ny teori! Låt Allan läsa 1984 års handlingsprogram. Lägre skatter ger fler jobb och ökat välstånd! Hade vår politik fått genomslag under 1980-talet hade mycket sett annorlunda ut.
Tänk om investeringarna i fastigheter och spekulationerna i kursuppgångar hade genomförts som investeringar i nytt företagande, ny produktion och nya arbeten? Tänk om Sverige hade investerat för framtiden istället för att konsumera för dåtiden? Det är en nationell tragedi att moderat politik inte fick bli verklighet för Sverige under 1980-talet utan först efter 1991 års regeringsskifte.
Den förändringens vind som vårt handlingsprogram kunde varit grunden för hade överlämnat ett annat, stoltare och starkare Sverige till 1990-talets svenskar. Därför får det inte dröja ett decennium innan detta handlingsprogram blir verklighet. Det måste bli verklighet under 1990-talet. Sverige har inte råd att förlora decennium efter decennium!
Förslaget till nytt handlingsprogram kommer som ett resultat av moderata framgångar. Både i 1980-talets politiska debatt och i 1990-talets verklighet. Nu sänks skatterna för arbete, sparande och företagande. Nu skapas rätt att välja barnomsorg. Nu förändras de stora offentliga utgiftssystemen i enlighet med de krav vi ställde i handlingsprogrammet. Varje elev har rätt att välja skola. Radio- och TV-monopolet är avskaffat. Sverige har en fri radio och fria och oberoende TV-kanaler. Skolan ska få kunskapsrelaterade betyg.
Den vision om Sverige som medlem i den Europeiska Gemenskapen, som slogs fast i 1984 års handlingsprogram liksom i tidigare handlingsprogram, öppnade en debatt där andra följde oss, som så många gånger förr, och har resulterat i att Sverige i dag slutförhandlar om medlemskap med den Europeiska Gemenskapen.
Vår vision om fria val i östra Europa som en grund för fred och demokrati i hela Europa har på en gång förverkligats och mött nya utmaningar i form av de nationella konflikter som nu ställer kraven på europeisk samverkan än tydligare än under 1980-talet. Och därmed ställs på oss kraven på en moderat politik för hur Europas framtid skall utformas. Perspektivet i förslaget till nytt handlingsprogram är ett uttryck för att Moderata Samlingspartiet inte bara är ett parti för svensk utan också för europeisk politik.
När socialdemokrater i stort sett varje år under 1990-talet antagit ett nytt politiskt program beror det på att de år efter år fått fel av verkligheten. 1989 presenterade de sitt 90-talsprogram som varade ända till början av 1990-talets början, nämligen till 1990, då de antog nytt partiprogram som nu följts av ett kongressprogram.
De har fått byta program i samma takt som de bytt ekonomiska talesmän. Vi moderater byter inte program för att det är fel på vår politik utan för att vi fått rätt och därför nya uppgifter.
1984 handlade den politiska debatten om medborgarnas rätt att välja mellan olika alternativ. I dag, 1993, handlar det om statens och kommunernas roll i ett samhälle där alternativen och valfriheten blivit verklighet i en ständigt växande utsträckning.
Då handlade frågorna om vad som skulle få finnas utanför den politiska maktens omedelbara kontroll. Hur vi skulle kunna göra samhället större än staten. Nu handlar debatten om vad stat och kommun skall och behöver göra i ett samhälle med framväxande alternativ. Inte bara om hur vi skall göra samhället större utan också om hur vi skall göra staten mindre.
När politiken handlar om att låta det samhälleliga livet till en allt större del på sina egna villkor växa fram vid sidan om stat och kommun lämnar vi det statiska perspektivet till förmån för det dynamiska. Socialistiskt modelltänkande ersätts av frihetlig förändringsprocess. Då blir samhället gränslöst utifrån den enskildes perspektiv. Då blir den personliga fantasin, istället för den offentliga maktens föreställningar, den enda begränsningen för människors skapande och engagemang.
I det gränslösa samhälle vi vill förverkliga handlar livet inte bara om individen och hans eller hennes relation till staten utan också om utrymmet för värderingar, gemenskaper, fristående institutioner i det civila samhället, mänskligt skapande och medborgerligt deltagande i samhällets alla verksamheter så som det uttrycks i handlingsprogrammets inledning med begreppen frihet, gemenskap och medborgarskap.
Det är den svenska revolutionen. Inte en revolution i samhället, där duger det gott med att förändra för att bevara, utan en revolution riktad mot föreställningen om samhället som något statiskt och om den enskilde medborgaren som ett statistiskt begrepp, en individ vars viktigaste relation är den med den offentliga makten. En revolution som frigör dynamiken och skapandet i vårt samhälle och som ger både trygghet och nya jobb.
Den samhällssyn vi slogs mot under 1980-talet var statisk och begränsade vårt samhälles möjligheter till utveckling. Medborgarna var enkla varelser. De kunde indelas i småbarnsföräldrar, pensionärer och löntagare eller i någon annan kategori. Dessa kategorier behandlades som som man tillhörde dem hela livet och livet ut.
Löntagarna var löntagare, inte blivande företagare, inte småbarnsföräldrar, blivande tonårsföräldrar eller söner och döttrar till pensionärerna. Inte älskade och älskande. Inte nära och kära. Inte längtande eller tvivlande. Inte drömmande och tänkande. Inte troende eller tvivlande, med sina egna tankar och den egna tron.
De förstod inte att en människa vare sig är eller förblir ett statiskt begrepp i statistiken. De trodde att livet kunde beslutas som om det var fixerat en gång för alla när det i själva verket sjuder av förändring. De förstod inte livet!
Därför utformades barnomsorg, arbetsrätt och lönepolitik som om vi allihop var samma sak livet igenom. Anställningstryggheten säkrades genom facket och lagen i stället för genom att stärka företagen. Barnomsorgen genom samma politik för alla föräldrar och barn. Lönerna skulle vara de samma oavsett om man var ny eller gammal, som om man kunde vara ny på nybörjarjobbet hela livet ut.
Det är som om de trodde att näringsliv och företagande var som att leka med en ångmaskin. Välfärd var som som en lek med Barbie-dockor. Fanns bara ångmaskinen och höll man bara i gång den var det ingen konst att leka företagare, trodde dom. Lite mer ånga så blev det lite fler jobb De nya företagen och de nya företagarna som skulle ta vara på de nya idéerna och starta de nya företagen behövde man inte bekymra sig om, trodde man..
Och klädde de bara på Barbiedockorna en sjuksköterskedräkt så var all välfärd under kontroll. Då kunde man bestämma hur människorna skulle tas om hand. Och man visste ju hur människorna skulle tas om hand. Människorna fanns ju i statistiken. De var ett bestämt antal barn, elever, sjuka och pensionärer.
Precis där, i uppbrottet från gårdagens statiska samhällssyn som är dagens socialdemokratiska, går den viktiga politiska gränslinjen för 1990-talets politiska debatt. Mellan dem som ser samhället som ett statiskt och ändligt begrepp, som kan ställas under den omedelbara kontrollen av stat och kommun, och de som ser samhället som en ständig och av människor skapad vital process av förändring, utveckling och mänsklig växt. Oändlig i antalet möjligheter, nya uppgifter och mänskliga relationer.
Det är en gränslinje som går emellan dem som anser att välfärden kan bestämmas och fastställas och de som inser att välfärden både skapas och formas av en mängd enskilda människors idéer, drömmar och behov, där fantasin aldrig blir en begränsning utan istället en inspiration för nya tankar.
Det är samma gränslinje mellan dem som vill se nationalstatens gränser som gränser för handel, människors rörlighet, ekonomiskt och politiskt samarbete och de som ser nationalstaten som medborgarnas hemhörighet och trygghet i en öppen värld där gränserna bara sätts av människors egen fantasi.
Det är mot denna bakgrund som förslaget till ett nytt handlingsprogram lyfter fram begreppen frihet, gemenskap och medborgarskap.
Det är med friheten som grund vi kan skapa ett samhälle som inte sätter gränser för människors skapande och arbete. Det är friheten som ger oss en möjlighet och ett utrymme att forma vår vardag och vår framtid. Men, och framförallt, det är friheten som gör oss alla till aktörer i livets och samhällets många olika dimensioner.
Med friheten som grund begränsas ingen av kategorisering, det må vara kategorisering som småbarnsförälder, företagare eller som man eller kvinna. I ett dynamiskt och föränderligt samhälle kan varje människa leva ett fullt och rikt liv genom att samhället tillåts vara fullt och rikt på den mångfald vi alla behöver.
Och det är i friheten som välståndet skapas. Inte bara genom företagande utan genom den enskildes arbete och genom det ansvar som var och en måste ta för välstånd och välfärd.
Det är i friheten som gemenskaper människor emellan kan växa sig starka. Vi har som människor ett ansvar för varandra som vi aldrig kan fly. Men det kan bara fullt ut utövas under frihet. Därför anvisar vi en politik för sänkta skatter, valfrihet för familjen och beslut som fattas i hemmet. Därför vill vi inte ha offentligt reglerade månadspappor, lika lite som vi vill ha månadsmammor. Och vi vill inte ha mammaförbud de sista månaderna av föräldraförsäkringen, lika lite som vi vill ha pappaförbud.. Vi vill ha mammor och pappor för livet, som varje dag och varje månad känner ett ansvar för sina barn och ett ansvar som de har frihet att utöva av det enkla skälet att ingen älskar deras barn mer än vad de själva gör. Och ingen mamma och ingen pappa fullgör det ansvaret på en månad. Vi skall vara mammor och pappor för livet!
Det gränslösa samhället handlar om att vi alla, unga och gamla, måste vara en del av ett samhälleligt liv som sträcker sig över många fält, som stärker gemenskaper och som ger oss ett ansvar som vi aldrig kan överlåta till någon annan, ansvaret för att vi själva skall göra vad vi kan för våra närmaste. Att känna ansvar. Att hjälpa till att välja var man skall bo som äldre. Att kunna bestämma vilken skola flickan eller pojken skall gå i. Att veta att man kan välja det som passar bättre än det som passar sämre. Att veta att man har anledning att bry sig, tänka och fundera kring den egna barnomsorgen eftersom man kan påverka och själv besluta. Detta är varje människas rätt i vårt samhälle.
För något halvår sedan läste jag i Dagens Nyheter om några föräldrar som demonstrerade mot att ett fritidshem skulle läggas ner. Konstigt nog demonstrerade de inte för att vi i vår generation måste ta ansvar för våra barns framtid utan mot att kommunen skulle spara de pengar som vi annars lånar på våra barns konton.
En av föräldrarna sa; ”Det är skamligt av kommunen att låta våra barn driva vind för våg efter skolan.”. I hans sätt att tänka var det kommunen som hade ansvaret för hans barn efter skolan! Det var kommunen som lät dem driva vind för våg, menade han.
Längre än så sträckte sig i praktiken inte hans engagemang. Kanske för att han var så van vid att vi inte har makt och kraft att ta ansvar. Men hans barn, hur känner hon eller han det när det är fullkomligt naturligt att det inte är Pappa som känner ansvar för att han eller hon ”inte driver vind för våg”? När man förväntar sig att ”kommunen”, och inte föräldrarna, skall ta ansvar? För ”kommunen” kan aldrig ersätta känslan av att någon av kött och blod tänker på en och tar ansvar.
Det finns en farlig process i ett samhälle som vårt. Om vi känner att vi mindre och mindre behövs, som människor, behöver vi till slut andra mindre och mindre. Och ju mindre vi behöver andra, ju mindre och mindre behövs vi själva. Och plötsligt står vi där, mitt i en ensamhet, kanske inte i en fysisk bemärkelse, men väl i en mänsklig.
Då blir livet tomt. Då blir vi anonyma. Då förlorar vi lite grand av den identitet som vi som medmänniskor har i gemenskapen med andra. Och då förlorar vi också lite av det självförtroende och den kraft som krävs för att vi skall känna en glädje i det skapande som för vårt samhälle framåt.
När politiken istället gör samhället gränslöst öppnas gränser som tidigare stått i vägen för företagande och arbete. Det finns nämligen ingen brist på arbete. Det finns bara hinder för att arbetet skall utföras. De som på fullt allvar tror att antalet jobb är begränsade har uppenbarligen aldrig tänkt efter hur mycket jobb som behövs och som efterfrågas. Jobb ger jobb. Handel ger ökad handel. Nya tankar föder ny efterfrågan.Ny teknologi ger nya möjligheter. Ökad konkurenskraft ger fler jobb och fler kunder som kan leverera mer tjänster och varor.
Lever man i det statiska perspektivet är det lätt att tro att vi har ett visst antal jobb. Som vi kan trygga åt den enskilde genom lagen. Som berättigar till en viss lön. Som kan beskattas utifrån hur mycket man anser stat och kommun behöver i skatt. Tror man på ångmaskinen så gör man. Då föreslår man att man skall dela jobben. Eller pensionera oss tidigare.
Om vi då hade en ännu större arbetslöshet än idag skulle vi kunna lösa den genom att vi alla pensionerade oss vid till exempel 42 års ålder. Eller tog semester tre månader till. Men orsaken till arbetslöheten är inte att vi är lediga för lite utan att vi tagit oss ledigt för mycket. Ju fler som skall leva på samma arbete ju dyrare blir det att betala. Och ju dyrare att betala ett arbete det blir, desto mindre arbete efterfrågas.
Den arbetslöshet vi ser i det svenska samhället är oacceptabel. Den har sin grund i att alldeles för många format politiken utifrån det statiska perspektivet. De trodde att jobben bara fanns helt enkelt. Att det gick att höja lönen bara facket ville. Att skatterna bara handlar om att fördela det välstånd som ändå redan finns. Att företagen finns och gott kan klämmas åt.
Det är fackliga pampar och socialdemokratiska politker som drivit fram dagens arbetslöshet. Genom ekonomisk ansvarslöshet och genom en naiv syn på vad ett mänskligt samhälle är. De har låtit det statiska perspektivet strypa tillväxten av jobb genom företagande, utveckling, kunskap och kompetens.
Vi har det rakt motsatta perspektivet. Det finns i ett öppet samhälle alltid utrymme för nytt företagande. Och i grunden kräver varje arbete att någon företager sig arbetet, i form av ett företag, ett uppdrag eller andra initiativ. Vi vill stärka företagandets villkor därför att det alltid finns jobb för de företag som kan möta de behov och de krav som marknaden ställer. Vi vill öppna hela samhället för enskilt företagande och enskilda människors arbete.
Därför föreslår vi en politik för att den enskilde skall kunna utveckla sin kunskap och kompetens för att kunna fullgöra nya jobb. Det skall vara lätt att flytta och byta jobb. Det skall löna sig att öka sin kompetens för att kunna möta nya arbetsuppgifter.
Därför måste arbetsrätten förändras. Därför måste skattekilar minskas eller tas bort så att det blir lätt att få ett jobb eller lätt att få det utfört. Därför måste lönen avgöras inom ramen för en arbetsmarknad som växer och utvecklas, där företagens konkurrenskraft och produktivitet, den enskildes kompetens och erfarenhet spelar en roll för lönen.Här har vi kankse 1993 års handlingsprograms viktigaste uppgift. att visa på en politik som gör att vi i Sverige med hårt arbete, mycket sparande och ett ständigt företagande som reser oss ur den ekonimiska krisen.
Mina vänner, Moderata Samlingspartiet är en politisk rörelse för att varenda människa i vårt land, kvinna eller man, yngre eller äldre, skall känna att hon behövs. Att hon är en del av vårt samhälles skapande. Att hon har ett ansvar som ingen annan tar. Att hennes insatser på jobbet betyder något, både för henne själv och för andra. Att hon är oersättlig som förälder, omistlig som barn, självklar som vän, behövd som medarbetare.
Mitt i den ekonomiska krisen, mitt i budgetdiskussioner, mitt i besparingsvärvet, mitt i verkligheten skall vi veta denna enkla sak: ett samhälle där människor tror att de inte behövs kan inte resa sig upp och uträtta stordåd. Ett sådant samhälle kan aldrig vinna det mänskliga samhället högsta kvaliteter, nämligen den respekt och tolerans som bottnar i att vi respekterar både våra medmänniskor och oss själva.
Där ligger grunden för den politik som skall omvandla det svenska samhället till ett ledande kultursamhälle i ordets vidaste bemärkelse, ett land där människor inom samhällslivets alla områden skapar, tänker, arbetar, för att de vet att de alla behövs. Det är i denna idépolitiska vision som vår praktiska politik finner sin konsekvens och sin moderata identitet. Vi skall göra Sverige till ett land och ett samhälle där frihet, gemenskap och medborgarskap är ett uttryck för att varenda individ behövs!