Nuet och antiken

Publicerat av Gunnar Hökmark den

En träffande kommentar kring Donald Trump i en amerikansk krönika konstaterade att han är en person som lever i ett ständigt nu. Ingen dåtid som man lär sig av och ingen insikt om att nuet följs av morgondagen. Istället agerar han som vore allt ett ständigt nu. 

Trump är i den delen extrem, eller snarare blind för allt annat än det som just nu är, men varje tid har sin tendens att övervärdera nuet på bekostnad både av de som varit och det som blir. Samtiden är så uppenbart närvarande att vi har svårt att se något annat.

Det var denna tron på samtidens överlägsenhet för att förstå vår verklighet som formade tron på att historien var över i och med den sovjetiska kommunismens fall, med de liberala idéernas slutliga seger. Så formades också tron på den eviga freden efter det att Sovjetunionen inte längre fanns och det kalla krigets krigsscenarier därmed heller inte fanns. Och så trodde en hel värld att alla krig skulle vara slut efter första världskriget, som då bara hette det Stora kriget innan det Andra kom. Och så vidare. 

Tanken att man kan förstå mänskligheten  utan att kunna dess historia bygger på samma föreställning som Trump bygger sina Twitter på, om ett ständigt nu, där det som nu är, är den äntliga sanningen. 

Den antika historians förtjänster är inte att den lär oss den antika historian, det är en förtjänst, utan att den också lär oss hur den antika historians erfarenheter på olika sätt ständigt har studsat tillbaka in i vår tid. 

Hur lysande den enskilda människan än kan vara, hur lysande mänskligheten än är, drabbas vi ständigt av fåfängans enfald, kärlekens blindhet, skräcken för det okända, maktens arrogans och den okritiska beundran av det nya. Sådana är vi människor, det är det som gör oss till människor, oavsett hur fantastisk musik, livräddande mediciner, avancerade matematiska formler, digitala algoritmer eller inblickar i vår egen DNA vi kan skapa. Sådan är människan. 

Man kan inte förstå renässanstidens uppbrott från medeltiden, om man inte förstår vad antiken var, man kan heller inte förstå renässansen om man inte vet vad det var ett uppbrott ifrån, lika lite kan man se hur lätt och hur ofta historien återkommer utan att repetera sig. Ständigt återkommande en tro på den optimala lösningen, det optimala samhället och ständigt ett uppbrott från denna tro. Ständigt en rädsla eller skräck för det okända eller för de främmande. Ständigt återkommande mänskliga framsteg, som bara kan förstås om man förstår det som var innan. Trots att vi så gärna i vårt nu vill tro att det är unikt är väldigt nytt under solen vad gäller samspelet människa och samhälle. 

Hur ska man kunna förstå och motstå de totalitära idéerna om man inte förstår mot vad individens frihet och människans okränkbara rätt formats, eller hur rädslan för det okända eller för ”de andra” ständigt återkommit och gett bränsle till de sämsta av mänskliga drivkrafter, om man inte lär sig att de ständigt har återkommit och att vi ständigt måste skydda oss mot nuets dominans över våra sinnen.  Det är aldrig en engångshändelse utan alltid ett ständigt hot. Om vi inte förstår varför friheten och rätten så ofta gått förlorad till dem som har sagt sig vilja endast det bästa eller det enda möjliga, hur ska vi då kunna stå emot deras enkla eller lockande lösningar? 

Hur förstå att makt måste balanseras för att rätten ska stå ovan makten istället för att makten ska stå ovan rätten? Hur ska varje generation inse att man inte slutfört vår upptäcktsfärd om man inte lär sig att den aldrig tar slut och att de som tidigare gånger trott det har fått fel? Hur ska vi kunna sätta dagens domedagsprofeter och undergångspredikanter i sitt historiska perspektiv om vi inte kan sätta dem bland alla tidigare domedagsprofeter? Ständigt undergångens tvärsäkra predikanter; i bibeln, om Ragnaröken, om de ändliga resursernas slut, inför 1000-talet och sedan K2? De som krävt global despoti för att de tror att de har för alltid rätt och därför rätt att eliminera andras rätt? 

Hur ska ett modernt och fritt samhälle motstå nazismens eller kommunismens lockelser om vi inte förstår att de var och en var unika till sin brutalitet och vidrighet men aldrig unika i sin tro på den totalitära makten och föraktet för andra? De var inga enskilda stokastiska händelser utan återfall i tron på den absoluta makten och föraktet för den som står emot. Att stå emot dem handlar om en ständig kamp mot den totalitära idéen. 

Hur ska vi kunna motstå andra av vår tids lockelser till det totalitära om vi inte ser denna långa linje av historia som aldrig varit självklar, aldrig repeterats men där det värsta ständigt har upprepats. Hur ska vi kunna känna igen att paniken och ångesten ständigt riskerar att ta över saklighet och framtidstro, med förfärande resultat som följd. Medeltidens flagellantmarscher, avlatsbrev, offer och syndaskam har sin motsvarighet i dem som i dag tror vi löser klimatfrågan genom offer, skam och genom att strejka mot ingen men för vad som helst som gör anspråk på frälsning? 

Den amerikanska konstitutionen växte fram från historiens kunskaper om maktmissbruk och makt. Tysklands författning har sin historia i det som inte fick upprepas. Sveriges grundlag har sina rötter i stenarna utanför Uppsala och, vill jag understryka, i Skånelagen. Tingen och sockenstämmorna. Riksmöten och riksdagar.  Den svenska tryckfriheten är så villkorslös som den är på grund av de händelser som formade den under frihetstiden och maktkamp mellan kung och riksdag därefter. Det är den långa förståelsen av varför friheten måste vara absolut och inte relativ som ger den sitt starkaste skydd. 

Den västerländska frihetssynen har utmejslats ur renässansens uppbrott från en auktoritär tid där individen främst var en del av ett kollektiv men aldrig i sin egen rätt. Locke, Mill, Burke och Smith, eller Chydenius,  var alla en del av ett större sammanhang och de kan bara förstås i detta perspektiv. 

Reformationen och upplysningen präglar fortfarande det Europa vi ser i dag, där de delar som aldrig präglades av vare sig renässans, reformation eller upplysning fortfarande kämpar för den stabila rättsstaten. Den brittiska parlamentarismen står idag inför en ny tids utmaningar, men den har formats av hur tidigare utmaningar har mötts. Sveriges grundlagar vilar inte i en modern tids ingenjörskonst utan i erfarenheter som vuxit fram ur bakslag, smärta och insikt om vad som inte får offras även om det i nuet skulle finnas dem som såg argument för det. 

De som funderar på att stryka undervisning om antiken och vår historia fram till där vänstervågens historieskrivning tar vid har självklart en svår utmaning i att formulera läroplan men det underlättas inte av att man saknar förståelse för den bildning som vårt samhälle behöver även om vi inte alla var och en av oss kommer ihåg vad poängen med den trojanska hästen, Ikaros vingar, Eureka, renässansens skuggor, Newtons äpple eller att den, jorden, ändå rör sig. 

Franska revolutionen, ryska revolutionen, nazisternas maktövertagande, entusiasmen för Hitler, Castro, Mugabe, Stalin, Mao, Mengistu, Chavez och leken med den globala despotin liksom tanken på att begränsa antalet människor för att rädda världen bygger alla på att allt för många trodde att vi lever i ett ständigt nu. De som tror att problemet med historien är att den är för lång inser inte att problemet är det omvända. Den är för kort för att vi ska lära oss av alla de misstag vi måste undvika även i framtiden. 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.