Nonchalansen mot människors liv är inte liberal

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Det faktum att det dog fler människor i trafiken på 1960-talet har inget att göra med att fler människor i dag skjuts på öppen gata. Nedgången i antalet döda i trafikolyckor kompenserar inte på något makabert sätt uppgången i dödskjutningar. På samma sätt kompenserar inte nedgången i dödsfall genom lägenhetsbråk och slagsmål denna uppgång. Människoliv kan inte kvittas mot varandra. 

Likväl är det så som alltför många journalister, ledarskribenter och debattörer försökt relativisera den kraftiga utvecklingen av gängkriminalitet, sprängningar och dödsskjutningar. Det är att göra människoliv till utbytbara objekt i statistiken.  Det har vare sig att göra med upplysthet, liberala ideal eller tolerans.  

Det ena människolivet är inte utbytbart mot det andra. Att fler personer dog i trafikolyckor eller i knivdråp för ett antal decennier sedan gör inte livet lättare för dem som mist en dotter eller son i en skjutning i dag. Det ger heller ingen trygghet för dem som upplever att sprängningar blir vanligare, dödsskjutningar blir till notiser istället för nyheter och hot om våld, rån och våldtäkter vanligare. För affärsägare, vittnen, förbipasserande eller boende i utsatta områden är den växande brottsligheten ett växande hot mot vårt samhälle. 

Till saken hör nämligen att de våldsdåd, från sprängningar, avrättningar till våldtäkter, vi nu ser ingår i ett mönster av brutal maktutövning. Det är mord som syftar till att tysta vittnen, hota och skrämma andra från att vittna samt våld i olika former som syftar till att bygga upp ett våldskapital för att ha kontrollen över vissa gator, torg och stadsdelar. Dödsfallen i lägenhetsbråk var som enskilda fall lika tragiska som de avrättningar som nu börjar höra till det vardagliga nyhetsflödet. 

Men de syftade inte till att utöva makt utanför lägenheten, inte till att skrämma andra eller till att påverka vårt rättssystem. De var inte ett försvar för en djupare kriminalitet och dess olika strukturer som nu hotar vårt samhälle. En betydande del av de grova våldsbrott vi nu ser utgör en organiserad kriminalitets krigföring mot rättsstaten. Steget från att skrämma, hota eller döda vittnen till att angripa polisstationer och rättsstatens företrädare är inte långt. 

Man kan fråga sig varför den svenska journalistiken inte utreder och undersöker hur denna utveckling har kunnat gå så snabbt utan att politiken och det offentliga har agerat. En kritiskt granskande journalistik borde kritiskt granska den politiska maktens utövning när det gäller att värna och försvara samhället och rättsstaten. Istället har alltför många inom media valt att relativisera utvecklingen av brottsligheten, med argument som att andra typer av dödsfall var större tidigare eller att det egentligen inte finns någon anledning till oro om vi ser till genomsnitten av det ena eller andra slaget. Det finns, säger man, länder som har en högre nivå av brottslighet. 

Men det är inget argument mot att värna människors liv eller att bekämpa en brottslighet som är på tillväxt och skapar sig en allt större kontroll i vårt samhälle, bland annat genom att hota med det dödliga våldet. Den politiska journalistiken har istället för på brottsligheten och verkligheten fokuserat på det politiska spelet och de många olika samtalens gruppdynamik. När politiska företrädare föreslår mer resurser till polisen, strängare straff eller utvisning av kriminella betecknas det som ett partitaktiskt spel eller en inbjudan till Sd, som om det är Sd som är ensamma om att vilja bekämpa våldet. Ibland beskrivs det som att rida på främlingsfientlighetens krafter, som om brottsligheten beror på invandrare i största allmänhet. 

Det finns inget som mer har bidragit till främlingsfientlighet, rädsla och osäkerhet än denna attityd, att stämpla viljan att bekämpa brottslighet som ett uttryck för främlingsfientlighet, att avfärda krav på strängare straff för grova vapenbrott som intolerans och krav på utvisning av dem som begår våldtäkter eller avrättar som ett partipolitiskt spel. De som har försvarat passiviteten, eller bidragit till dem har mer än andra bidragit till Sverigedemokraternas framgångar men framförallt har de bidragit till att brottsligheten har kunnat öka, att misstron mot den etablerade politiken har vuxit och att rädslan drabbar dem som flytt till vårt land. 

Hur kan det komma sig att regering och riksdag har stått så passiv när det gäller handling? Hur kan det komma sig att krav på kamp mot brottslighet har avfärdats som i det närmaste brunfärgad politik? Hur kan det komma sig att dödsskjutningar, grov kriminalitet, återvändande terrorister, våldtäkter, sprängningar och hot mot vittnen har ökat utan att den politiska makten har reagerat mer än med samtal och diskussion om vilka som ska samtala? 

För en politisk journalistik som vill följa verkligheten och kritiskt granska den offentliga maktens utövning borde det vara intressant. Att fler dött av andra skäl gör nämligen inte avrättningar på öppen gata mer acceptabla. Tror man det har man förvirrat sig långt bort i statistikens nonchalans mot enskilda människors öden. 

Kategorier: Blogg

2 kommentarer

Harriet Larsson · 31 oktober 2019 kl. 9:48

Svaret är enkelt; regeringen vill inte stöta sig med förortens invandrargrupper, då kan viktiga röster förloras i nästa val. Allt som har med invandringsrelaterad brottslighet skall utredas, utredas i oändlighet, men när det handlar om t.ex.skattehöjningar, nedläggning av AF då går det fort. Konsekvensanalys kommer inte på fråga och om remissinstanser fått ge svar så är regeringens nonchalans ett faktum. Gymnasieamnestin ger nu ytterligare belastning på hårt trängda lärare, när Annie Lööfs medmänsklihet förvandlats till omänsklighet för ensamkommande utan förmåga till gymnasiestudier. Löfvens regering är som ett fartyg med flera kaptener, med stor grundstötningsrisk.

Frederik Rudbäck · 31 oktober 2019 kl. 9:53

Journalister relativiserar nu dödsskjutningar: 50 människor skjuts i år ihjäl, 50 dör i arbetsplatsolyckor, 300.000 dör i cancer. Så kan man hålla på, det finns ingen övre gräns för hur mycket våld man kan relativisera.
Men journalisternas relativisering är selektiv: jag minns inte att någon sv dem relativiserade lasermannens djävulska handlingar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.