Blogg

Nej, det är inte dags för demokratipaus och diktatur

Kategorier: Blogg

Den självförhärligande ytligheten har alltid varit granne till förtjusningen över diktaturens starka ledare. De intellektuella som tror sig ha sett sanningen och upplever folkets oförstånd har alltid bildligt och bokstavligt vallfärdat till diktaturernas hov och förtjusts över de framgångar propagandan utmålat.

I en för svenska traditionella kvalitetsmedia unik artikel gör sig Svenska Dagbladets reportrar till förstående uttolkare av tanken att klimatet på jorden kräver en paus för demokratin, en klimatdiktatur som kan ställa saker till rätta. Göran Eriksson och Jenny Stiernstedt driver i ett stort uppslag, utan de numera vanliga varningstrianglarna för personligt tyckande och åsikter, tesen att mycket nu talar mycket för att demokratins tid är över eftersom folkets oförmåga att förstå klimathotet kräver starka ledare.

I miljörörelsen har under lång tid funnits grupper av miljöfascistiskt slag, som krävt en överordnad regim för att få stopp på människors egna viljor och uppfattningar. Den som tror sig vara ensam om att rädda jorden får lätt för sig att man av guds nåde bör upprätta en diktatur.

Göran Eriksson skriver i en kolumn som kallas analys att 100-åringen, det vill säga demokratin, nu ifrågasätts, som om det är en intressant nyhet. Det gör redan Nordiska Motståndsrörelsen, kommunistiska grupper och den extrema islamismen.

Ifrågasättandet av demokratin är lika gammalt som demokratin och en ständigt närvarande följeslagare. Kommunister, fascister, rojalister av den gamla skolan, nazister, islamistiska extremister, liksom andra extrema religiösa grupper, extrema miljögrupper och många andra grupperingar, som alla roterar kring samma förakt för de enskilda människornas förstånd och beundran inför den egna upplysningen och ansvaret, har alla misstrott och attackerat demokratin.

Och vi ser det pågå nu. De misstänkliggör demokratin och dess institutioner och de kräver en stark man eller stark ledare. Runt omkring i vår värld ser vi en kartell av auktoritära ledare som predikar just vikten av att det upphöjda förnuftet som man själv men inte andra besitter bör leda till demokratins reträtt. Tron att det är ett nytt intressant fenomen är infantil.

Lenin ville det för att elektrifiera och modernisera Ryssland och sovjeterna. Stalin ville det för att industrialisera och göra Sovjetunionen till den starkaste makten för att därmed göra socialismen till en gåva till alla.  Mao Tse Tung ville ta det stora språnget, från fattigdom till rikedom. Kambodja, Nordkorea, Östeuropa, Kuba, land efter land har lämnats i djupa tragedier och förakt för mänsklig värdighet för att några få trott sig vara så mycket mer upplysta att de hade rätten att ta makten över andra människors liv och ytterst ta deras liv.

I vårt eget land ser vi dem som underblåser föraktet för demokratins ytlighet. Sverigedemokrater som blickar mot Putins starka ledarskap. Vänsterpartiet som alltid har svårt att hålla inne med sina gratulationer till framgångsrika förtryckare. De än mer extrema grupperna som anser sig ha så mycket högre syften att de kan förtrycka de medborgare som står så mycket lägre på skalan av att kunna förstå och bestämma.

Förutom att den svenska demokratin är väsentligt äldre än 100 år, oavsett det faktum att den fria och fullständiga rösträtten infördes för ungefär 100 år sedan, så är det inget nytt att den ifrågasätts.

Det fanns under hela denna tid en fascination inför de starka ledarna i Sovjetunionen och i Tyskland. Åkte man till Sovjetunionen såg man framtiden, tyckte en stor del av den tidens intellektuella. I Tyskland byggde man motorvägar och fick ordning på ekonomin, tyckte andra. I Kina skedde de stora framstegen. I Kambodja rensade man ut smutsen tyckte andra pilgrimsfarare. Och fascinationen inför den tredje världens socialistiska ledare var ständigt stor på grund av deras stora löften, deras stora tal och deras stora planer. Fascinationen var så stor att man inte såg förtrycket, fattigdomen och förnedringen av människorna. Fascinationen förblindade från att se fängelserna.

Nu är det Kina av alla regimer som lyfts fram som ett föredöme. En stark man, så stark att hans tankar skrivs in i grundlagen. Och fascinationen är den samma. Det stora språnget, de stora planerna och de stora tankarna. Men ingen respekt för de små människorna.

Framförallt ingen respekt för att ett mänskligt samhälle är långt mycket mer än starka ledare som tror sig vara de mest upplysta. Det förenar dem alla, från Xi Jinping, Putin, Erdogan till Trump. Men det säger inget om att de är upplysta eller lämpade, däremot att de inte är upplysta och inte lämpade. Mänsklighetens framsteg har nämligen alltid skett genom det fria tänkandet, fria forskningen, fria samtalet, fria företagandet och fria valen.

En klimatdiktatur i Sverige på 1980-talet hade avvecklat kärnkraften och byggt ut naturgas tillsammans med olje- och koleldade kraftverk. Istället blev kärnkraften kvar vilket ledde till en politiskt stimulerad men marknadsdriven utbyggnad av biobränslen. Den moderna svenska bioenergin ser i sin tur mycket annorlunda ut än de teknologier som politiker då ville satsa som allra mest på.

Planekonomier har tvärt emot vad debattörerna lyfter fram konsekvent lett till bristande teknikutveckling, missbruk av naturresurser och ineffektivitet.  Socialister och intellektuella av olika slag har aldrig velat acceptera detta och har alltid misstänkliggjort fri handel och marknadsekonomi som har lett till de stora framstegen av bland annat nya energiformer och teknologier. Kinas framgångar har bottnar i att man övergett planekonomin inom stora ekonomiska sektorer till förmån för marknad och internationell handel men också i att man genom diktaturen håller nere löneandelen i ekonomin. Det är marknadens många små människor som styr Kina rätt medan de starka männen har låst landet i förtryck och oförmåga att ta tillvara de mångas drömmar och idéer.

Stiernstedt och Eriksson gör sig inte själva till direkt aktiva företrädare för den miljöfascism de okritiskt lyfter fram. Men de ställer den instämmande frågan om det ändå inte är tid för att pausa demokratin till förmån för eliten. Problemet som alltid är att de tror sig vara en del av en upplyst elit. Så är det inte. Eliter vinner genomslag i öppna samhällen, inte i de starka ledarnas.

Det är därför västvärlden förenat ekonomisk framgång med en teknologisk utveckling som är miljöns och klimatets främsta hopp. Fria media, fria från klimatdiktatorer och starka ledare, är en annan avgörande förutsättning.

Men de kommer att finna att det är många som delar tanken på att det är tid för starka ledare och dags att pausa demokratin. De är det bästa beviset för att vårt land behöver en ideologisk kamp för att värna demokratins och det öppna samhällets ideal. Vi behöver vare sig paus från demokrati eller fri press. Vi behöver en fri press och en fri debatt som upplyser om ytlighetens faror och risker. Vi behöver medborgare som kan välja och ersätta sina valda ledare. Vi behöver demokrati, förutom att människors rätt till frihet är ett överordnat värde.

 

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *