När det politiska spelet tar över blir granskningen av politiken i sak en provokation

Publicerat av Gunnar Hökmark den

När Ann Linde blev intervjuad i Deutsche Welles Conflict Zone reagerade många svenska journalister uppbragt mot vad de kallade den aggressiva tonen. Programvärden ansågs vara partisk och debatterande eftersom hon ifrågasatte Ann Lindes påståenden i sak samtidigt som hon var fokuserad på sakfrågorna som intervjun handlade om. Det innebar också att mer generella påståenden som Ann Linde använde sig av ledde till ytterligare konkreta frågor som hon som bekant hade svårt att värja sig emot. 

En ledande journalist menade att tyskarna inte skulle säga något eftersom de hade ett stigande R-tal då, vilket vare sig hade med intervjun, Sverige eller sakfrågan att göra, förutom att Tyskland uppenbarligen genom olika åtgärder har hanterat Corona-pandemin bättre än Sverige. En annan, som gärna framfört att oppositionen som ifrågasätter regeringen och januariöverenskommelsen öppnar för nazism, ansåg att programvärden ägnade sig åt politisk debatt, vilket inte är sant men däremot ägnade hon sig åt att nagelfara den konkreta frågan och ifrågasatte Ann Lindes svar. 

Fler reagerade. Svenska journalister var inte riktigt bekväma med att en intervjuare gick i clinch med den intervjuade i sakfrågorna. Trots det så var intervjun ett normalt upplägg av tuff intervju som behandlade sakfrågor och politikens relation till hur verkligheten påverkades. 

Därvid skilde den sig från en tradition som vuxit fram i den svenska politiska rapporteringen som gör politiken till en scen, eller i bästa fall ett schackspel, där politiska krav betraktas som drag i det politiska spelet. 

Kräver någon mer testning är det för att profilera sig och söka strid, något som ofta beskrevs som lite osnyggt i en svår tid. Ställer någon regeringen till svars är det för att man i det partipolitiska spelet vill lyfta ansvar från kommuner. Påstår någon att regeringen har ett ansvar för att smittspridningen tog fart i Sverige mer än i andra länder beskrivs det som ett försök att skapa konfrontation. Politiken är som en egen scen som kommenteras och analyseras i ett ständigt kannstöperi som handlar om positionering, vem som ska leka med vem och vem som inte bör få vara med alls. 

Analytikerns/ kommentatorns/ krönikörens/tyckarens åsikter om debatten blir viktigare än vad som sades i debatten och ska i sin tur kommenteras av en annan kommentator eller om det ska vara stort någon som kallas för expert eftersom vederbörande läser statskunskap någonstans i Sverige, med särskilt stor insikt i politiken om man är närstående socialdemokraterna. 

Politiska förslag eller än mindre förd politik granskas inte utifrån hur den behövs, kan tänkas påverka verkligheten eller lösa de problem som de är till för att lösas utan blir föremål för spekulationer i kaffesumpen om vad som egentligen menas i det partipolitiska spelet. Så fort någon intervjuats ska den ”politiska kommentatorn” kommentera, lägga tillrätta och förklara vad som egentligen sades, vad som menades, vad som var det egentliga syftet och vad hon eller han tycker om det. 

Därför har Corona-pandemin också skildrats som en uppsättning där regering, myndigheter, kommuner och regioner är självständiga aktörer som positionerar sig och lägger ansvaret på andra istället för att ansvarstagandet har granskats. 

Tanken på att regeringen är ansvarig för sina handlingar, för att agera och för att ta ansvar blir i det perspektivet utsuddat i ett spel där frågan är vem som är ansvarig, om det ändå inte är de privata äldreboendena som Linde försökte hävda och där Jonas Sjöstedt ansågs stå för ett förnuft när han sa att det var för tidigt att döma av det, som om det ändå var den naturliga slutsats som skulle komma. 

För min del handlar den svåra frågan i krishanteringebn inte i första hand om graden av nedstängning av det svenska samhället, där jag tror att den balanserades väl, inte genom beslut utan genom att det bara blev så eftersom regeringen inte hade någon egen strategi och beslutskraft. 

Men den bristande beslutskraften ledde till att det inte blev någon testning, ingen spårning och ingen tidig isolering av dem som kunde vara smittbärande. Detta beror, menar några grupperingar inom journalistiken, på att Sverige är svårstyrbart – vilket aldrig annars visar sig vara fallet eftersom regeringar ständigt lägger sig i frågor som bäst hanteras på andra nivåer och media alltid ställer krav på regeringar att göra något – eftersom vi har en decentraliserad struktur som gör oss bättre på att hantera kriser, som det heter. 

Och det är sant. Den decentraliserade strukturen och myndigheters oberoende är en tillgång inte minst i krishantering men inte en ursäkt för en regering att inte fatta beslut. 

Det finns inte något av det som behöver göras, inget av det som nu börjar göras, och ingen prioritering som borde ha gjorts som inte kunde ha gjorts inom ramen för smittskyddslagstiftningen, av regeringen genom beslut eller i vissa fall genom förslag till lagstiftning med omedelbar beslutsprocess och om det hade behövts med retroaktiv verkan från lagförslagets tidpunkt. Så försökte en socialdemokratisk regering en gång hindra valfrihet inom barnomsorgen genom den så kallade helikopterlagen. 

Men svenska journalister har dragit sig för att gå in i substansen och att granska den förda politikens konsekvenser i verkligheten. 

Spelet kring hur det ena eller andra påverkar oppositionen, regeringens sammanhållning, Sverigedemokraternas roll och den politiska scenens spekulationer kring varför någon vill något förutom att lösa ett faktiskt och verkligt problem tar över. 

Därför blev så många journalister förundrade över den tyske journalisten som ständigt återkom till en sakfråga som han inte fick svar på och därför reagerade så många på intervjun i Conflict Zone. Kritiska frågor kring politikens substans blev till något aggressivt och opassande till skillnad från de ständiga insinuationer om att det politiska spelet handlar om att oppositionen vill öppna för fascism och nazism som blivit till vardagsmat. 

Det är allvarlig för när det politiska spelet blir till den journalistiska rapporteringens huvudsak undermineras förtroendet för politiken. Tror människor att politiken handlar om något annat än om verkligheten och dess problem skymmer det för vårt land. Så öppnar man dörren för extremism och populism. När sakfrågorna i form av pandemin, konkurrenskraften, migrationen, arbetslösheten, brottsligheten och försvaret blir underordnade det politiska spelets signaler drabbar det både politiken och medborgarnas förtroende för den.

Så är det inte med all rapportering men så är det med den trend vi ser och som förklarar förundran inför Conflict Zone- intervjun. Paradoxalt nog har ledarsidorna av olika kulör varit mer refererande och granskande av politikens substans medan nyhetsrapporteringen präglats av politiska uppfattningar och åsikter om politikens spel. Det är rätt tröttsamt i sanningens namn. 

Journalistkåren, som är en tät och sammanhållen grupp präglad av ofelbarhet, kommer säkerligen förkasta denna beskrivning som en attack mot den fria pressen och mot samhällsordningen. Men sanningen är att det inte är enskilda journalister som är pressfriheten – de delar med oss alla privilegiet att utnyttja den till dess gränser –   utan det är den lagstiftning som gör det möjligt för oss alla att skriva och tycka som vi vill, att granska ur olika perspektiv och att fånga olika dimensioner. Det var också det som Deutsche Welle gjorde.  

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.