Hoppa till innehåll

När det orimliga blir rimliga tankar

I den svenska regeringen finns uppenbarligen tankar inte bara om att förbjuda företag som går med vinst, om de sysslar med att ge människor bra välfärd. Det finns också en tankemodell om att man skulle kunna lösa upp företag vars aktieägare inte väljer en sådan styrelse som regeringen vill ha.

Det vill säga om företaget inte har så många kvinnliga styrelseledamöter som regeringen anser att ett företag ska ha, oavsett vilka prioriteringar i valet av styrelseledamöter som ägarna själva vill göra, så funderar den rödgröna tankeröran på att bestraffa dessa företag med vad som får sägas vara lagens strängaste straff: upplösning där företaget upphör att existera.

Nu hann det inte gå många timmar innan Sveriges justitieminister, som går och funderar i dessa banor även i radiointervjuer, menade att det kanske ändå inte var rimligt. Men rimligt nog att fundera på.

Det uttrycker en syn på företag och på företagande som en funktion av den politiska maktens uppfattningar snarare än ett uttryck för entreprenörskap och konkurrens. Det ger sannerligen ett perspektiv på regeringens försök att skapa nya jobb. Om tanken på att upplösa företag inte är mer avlägsen för en regerings justitieminister än att den får leva några timmar i etern verkar inte utgångspunkten vara att skapa förutsättningar för starka företag och en vital företagsamhet. I en tankevärld där man kan tänka sig att avveckla företag som inte lyssnar på regeringens krav, och därmed alla de jobb för kvinnor och män som det innebär, verkar det inte finnas stor förståelse för företagandets villkor, om man uttrycker sig milt.

Men kanske än mer principiellt är att den svenska regeringen inte ser någon gräns för vilken makt den anser sig ha över människors liv. Föräldraledighet ska styras bort från föräldrarnas egen vilja. De alternativ i välfärden, det må vara sjukvård, äldreomsorg, skola och förskola, som regeringen ogillar om de är privata ska avvecklas genom att förbjuda eller begränsa vinst, med kravet på att de måste ha en likadan verksamhet som den kommunala, oavsett att den kommunala uppenbarligen misslyckas med sina mål alltför ofta.

Det är en maktfullkomlighet i synen på privat företagsamhet och på människors fria val som har drag av en totalitär samhällssyn. Det är en förkastlig syn på människors frihet och rätt liksom den utgör ett förakt för det som är marknadsekonomins grundläggande element, nämligen den privata äganderätten, avtalsfrihet och människors egen frihet.

Med Morgan Johanssons logik skulle det kunna vara rimligt att en regering kan besluta om att upplösa LO eftersom organisationen saknar tillräckligt med kvinnor i styrelsen. En annan möjlighet är att upplösa de rödgröna som brister vad gäller kvinnor i ledningen. En tredje möjlighet är att regeringen respekterar det öppna samhällets rätt till självständighet och oberoende inom ramen för lagarna.

Nu har som sagt Morgan Johansson tagit ett steg tillbaka och sagt att det inte är rimligt att upplösa företag på den grund att deras styrelsesammansättning ogillas av den politiska makten. Men uppenbarligen tyckte han den orimliga tanken var rimlig nog att uttrycka. En regering där tanken på att upplösa företag man ogillar är tillräckligt rimlig att trots sin orimlighet diskutera kommer inte vara den regering som lägger en rimlig grund för nytt och stabilt företagande. Den sitter fast i ett socialistiskt dagdrömmande där Sveriges verkliga problem får träda tillbaka för politikens självförhärligande övertro på sin egen makt.