Det är sant att svensk politik under lång tid har präglats av naivitet. Aningslöshet eller en vilja att tävla i godhet längs med medieagendans kriterier är ett annat sätt att uttrycka det. Och i medieagendan råder nu mer spekulationer om vad helomvändningar innebär partitaktiskt snarare än för verkligheten. Och då sägs det ytligt att Sd är vinnarna, eftersom debatten och förslagen nu är annorlunda, milt talat, än för några månader sedan. Så lyder den mer förenklade betraktelsen nu. Men det är likväl fel.Det är inte Sd som har fått rätt när invandrardebatten förändras. De vill inte ha någon invandring alls, de ser främlingar som hot och andra kulturer som motbjudande. De hävdar att invandring har underminerat vårt lands ekonomi, samtidigt som Sverige som varit ett av de mest öppna också varit den mest stabila ekonomin.
Problemet är att alltför få politiker har velat se den förändring i verkligheten som har vuxit fram under lång tid och istället för att försöka möta den idealiserat dess möjligheter och förenklat dess problem. Motsvarande har gällt försvars- och säkerhetspolitiken. Ryssland har under lång tid upprustat och har under lång tid utvecklat en aggressiv utrikes- och säkerhetspolitik präglad av krig mot Georgien och nu mot Ukraina, samt en ekonomisk och informationskrigföring mot andra länder.
Terrorhoten är inte nya. Vi har under lång tid vetat att Sverige är ett av de länder som har flest personer som anslutit sig till Daesh relativt befolkningsstorlek. Vi har också sett terrorangrepp och terrorhot växa fram, i vårt eget samhälle och i andra delar av det Europa vi tillhör. De grymma konflikterna i Mellersta Östern når till Europa, inte minst eftersom Daesh och andra extrema rörelser har ambitioner långt bortom Mellersta Österns olika gränser.
När politiken anpassar sig till medieagendan sker det på verklighetens bekostnad. Det är som om verkligheten är något som passerar förbi ett tågfönster vi då och då tittar ut i. Varje förändring och varje ny tanke översätts till ett partitaktiskt drag istället i den kupé vi sitter i istället för att prövas mot den verklighet vi ser.
Rapporteringen om den migrationspolitiska debatten nu handlar inte om vilka konsekvenser den får utan om hur partierna påverkar varandra. Nedrustningen av försvaret har inte handlat om hur den påverkar vår trygghet utan om hur den påverkat partiernas positionering och utrymme för nya utspel. Frågorna om vår beredskap mot terror granskas inte utifrån hur det svenska samhället skyddas mot terror och ond bråd död.
På motsvarande sätt har inte klimatpolitiken granskats mot verklighetens möjligheter och krav utan snarare som en tävling i överbud, där den som bjudit mest vinner. Men det tog bara några veckor för Miljöpartiet och Socialdemokraterna att kompromissa ihop sina krav på 50 % och 60 % minskning av CO2 utsläppt till den tidigare hårt attackerade nivån 40 %, som kunde samla Europa.
De privata välfärdsverksamheterna blir sällan granskade utifrån sina kvalitetsnivåer, de är normalt väsentligt högre än motsvarande offentliga alternativ, utan utifrån en gammal vänsteragendas förakt för vinst och privat företagande.
När allt blir till ett spel inom politiken vinner den naiva idealismen gentemot de ideal som är förankrade i en verklighet, som både är mer hotfull och begränsande än vad vi ibland vill tro. Och då blir också mötet med verkligheten en ständig överraskning, eller ett kontinuerligt löftesbrott, där det visar sig att det tidigare sagda inte var rätt utan bara på bekvämt tyckande.
Men som politiker har vi ett större ansvar än att låta andras agenda styra våra tankar och vårt ansvar. Naivitet inför verkligheten och inför de hot och utmaningar vi möter är ingen ursäkt för aningslöshet och ansvarslöshet.
Världen är mer osäker än vi är vana vid att förstå. Ryssland i Ukraina. Rysk upprustning. De grymma krigen i Syrien och Irak. Det som är att betrakta som folkmord. Vågen av flyktingar.
Alltför många har sett frånvaron av det kalla krigets motsättningar som en garant för evig fred. Man må kalla det naivitet men det var ansvarslöshet.
När verkligheten tvingas ge efter för förhoppningar eller för mediers agenda sviker politiker sitt uppdrag och sitt ansvar. Vi är inte valda för att vara naiva eller för att förtränga verkligheten. Vi är valda för att se verkligheten. Vi är valda för att leda, inte för att säga det bekväma eller korrekta. Vi är valda för att säg det obekväma, för att se och våga tala om de problem och hot som riskerar vårt välstånd och vår frihet, vår säkerhet och, ytterst, vår fred.
Nu står vi där.
Med en panikpolitik som efter förnekelse av utmaningarna blivit en nödvändighet men som också påverkar vårt samhälles öppenhet. Det hade inte behövt vara så om en ansvarsfull flyktingpolitik varit viktigare än eftergivenhet mot tävlan att vara godast.
Nu ser vi hur vårt Europa blivit osäkrare efter ett decennium av nedrustning av vår nationella säkerhet där det varit viktigare att ignorera framväxande hot och betrakta varningssignaler och krav på försvaret som återfall i det kalla krigets föråldrade logik.
Rysk aggressivitet i hela Östersjöregionen, krigföring i Ukraina, omfattande upprustning, desinformation och ekonomisk krigföring, hot och påtryckningar. Nu efter rysk krigföring på Assads sida ett nedskjutet ryskt bombplan vid den turkiska gränsen efter upprepade gränskränkningar. Med risker för eskalering som är långt större än den enskilda händelsen. Till detta den terrorism som utvidgar sitt slagfält till Europa.
Den säkerhet och det försvar vi borde ha inför dessa hot är inte och har aldrig varit något särintresse, heller aldrig något oviktigt i en ny värld där plötsligt det var bekvämt att hemfalla åt den ohistoriska uppfattningen att väpnat våld mot Sverige plötsligt var något otänkbart.
Vi måste göra vårt bästa nu. En ansvarsfull migrationspolitik som värnar vårt samhälles förmåga att leva upp till medborgarnas uppdrag men som också syftar till att vi kan ha den öppenhet som rättsstaten och humaniteten kräver av oss, ett starkare försvar där verkligheten och inte riksdagsförhandlingar avgör, där vi upprätthåller rättsstaten, mot och för var och en som lever i vårt land, kompromisslöst. Ansvar för vår frihet och för vårt samhälle. I den verklighet vi lever i, hur smärtsam insikterna om den än kan upplevas vara. Det är det som är vårt ansvar.
Det innebär också att vi måste möta framtiden utan naivitet och aningslöshet. Det bör påverka får syn på försvaret och dess framtida utformning. Kravet på vårt försvar handlar inte om vad några tror är politiskt möjligt i riksdagen utan vad verkligheten kräver. Vi måste ha ett försvar som svarar upp mot de krav den pågående ryska aktiviteten innebär och mot den fortsatta upprustning som pågår. Vi måste se Nato-frågan utifrån detta perspektiv, inte utifrån en aningslös 70-tals syn på det kalla kriget.
Vi måste stärka vår beredskap mot terror och andra hot mot vårt öppna samhälle där kriteriet måste vara om vi gör tillräckligt för att skydda medborgarnas liv och säkerhet. Polisen måste kunna ha ork och möjligheter att medverka inte bara till att vi kan kontrollera våra gränser och därmed säkra den asylhantering ett rättssamhälle ska ha utan också att bekämpa den kriminalitet och terror som annars drabbar dem som flytt.
Vi måste återgå till en europeisk politik som innebär att vi har kontroll över våra gränser och där varje land måste ta sitt ansvar för dem som anländer dit, samtidigt som vi kan dela ansvar och börda för dem som bär det tyngsta lasset.
Politiker söker ansvar. Det ansvaret måste man också ta. Som medborgare kan vi få vara naiva eller aningslösa men som politiker måste vi ge samhället något mer. Annars förbrukar vi det förtroende mellan väljare och valda som demokratin behöver.