Häromdagen påpekade jag att de kolbitar som statsråden Lövin, Fridolin och Romson bar med sig i valrörelsen nu måste ha satt sig i halsen på dem, när det visat sig att deras miljöpolitik under valrörelsen var luftslott utan täckning i verkligheten. Som regering har de föreslagit riksdagen förhandlingsmandat vad gäller koldioxidutsläpp långt under de nivåer – 60 procent – man föreslog och nu visar det sig att talet om att genom Vattenfall stänga tysk kolkraftanvändning saknade täckning.
Nu verkar kolbitarna gjort dem så tysta att de väljer att skicka fram Peter Eriksson. Problemet är att han gör saken värre. Han försöker förneka att Stefan Löfven bad att få ett mandat att acceptera 40 procent, något som låg under alliansens krav, han förtränger att alliansen drev fram ett högre krav än det Löfven presenterade och han glömmer att Löfven kom tillbaka från förhandlingarna och sökte stöd för bara just de 40 procent han inför riksdagens EU-nämnd hade sagt sig vilja acceptera.
De som förhandlade bort Sveriges klimatmål är regeringen. De som stödde förhandlingsresultatet var Mp, S och SD. Peter Eriksson gör en omvänd Juholt, för det var SD, tvärtemot Erikssons påstående, som tillsammans med MP och S röstade för slutresultatet.
Eriksson, Lövin, Romson och Fridolin får stå där med sina kolbitar. För man en miljöpolitik som saknar täckning i verkligheten får man löftesbrott och dålig miljöpolitik. Så står man där med kolen och försöker skylla ifrån sig. Tydligare än så kan man inte underkänna sin egen politik.
Gunnar Hökmark
Delegationsledare (M) Europaparlamentet