Tänk om debatten om Sveriges framtid handlade om frågor som om finansministern ska vara ordförande i riksdagens finansutskott, om statsministern ska vara ordförande för SKL eller om socialministern ska vara ordförande i samtliga landstingsstyrelser. En sådan absurd diskussion förs när det gäller EU.
Fokus på mötesformer och mötesplatser säger ingenting om företagande och jobb eller hur sjukvården, skolan och äldreomsorgen ska kunna utvecklas efter människors behov. Trots det uppenbart absurda i denna fattiga framtidsvision är det en sådan debatt som förs av flera politiker som diskuterar Europeiska unionens framtid.
Man framställer det som att Europa skulle bli starkare om ordföranden i EU-kommissionen även är ordförande när statsministrarna möts i Europeiska rådet eller att de ekonomiska problemen bättre hanteras genom att en EU-kommissionär får heta finansminister och leda finansministrarnas möten, samtidigt som EU får beskattningsrätt. Som om vi inte har skatter nog. Förvånansvärt nog ses detta entusiastiskt som visioner för EU:s utveckling. Ska man vara Europavän, säger en del även i Sverige, måste man haka på detta.
För det första är det fel i sak eftersom de i debatten blandar ihop de kompetenser som kommissionen, ministerrådet och parlamentet har. Kommissionen är den verkställande institutionen i den maktbalans som innebär att regeringarna i rådet liksom parlamentet lagstiftar medan domstolen dömer. Maktdelningen mellan den lagstiftande makten, den verkställande och den dömande har lagt grunden för ett EU som kan utvecklas utan att någon blir överkörd eller förbisedd, samtidigt som beslutskraften finns där.
För det andra är ”visionen” innehållslös i frågor som kräver Europas och EU:s svar. Hur utvecklar vi en dynamisk ekonomi med mer företagande, forskning och innovationer? Hur fördjupar vi den inre marknaden? Hur stärker vi oss mot ryska påtryckningar? Hur hävdar vi fri handel och en internationell rättsordning i en tid då auktoritära ledare vill att makt ska gå före rätt? Hur får vi en klimatpolitik som förenar sänkta utsläpp med växande ekonomier och teknologisk utveckling?
Frågorna är många. Flyktingpolitiken. Utvidgningen. Grannskapet. Våra hav och fisket. De gemensamma nätverken för transporter. Världsledande forskning. Globalt ledarskap. Rättssäkerhet, kamp mot korruption liksom värnet av fri- och rättigheter.
Tron att detta löser sig självt bara för att beslutsordningen ändras, utan att diskutera besluten i sig, är fattig.
Europa behöver en debatt om våra vägval. Om vi ska reglera mindre och öppna upp eller om vi ska reglera och styra mer. Om vi ska fördjupa den inre marknaden och säkerställa att finansiella marknader, energi och telekom blir lika öppna som i en nationell ekonomi eller acceptera gamla monopol och hinder för konkurrens. Om vi ska hindra eller främja utvecklingen av 5G och artificiell intelligens för ett globalt digitalt ledarskap.
Om vi ska lösa problem genom bidrag eller genom den fria ekonomins dynamik. Om vi ska lita till Putins ord eller se till Putinregimens handlingar och uppenbara avsikter. Om utsläppen blir mindre bara för att vi övertrumfar varandra i mål eller om det krävs reformer som ger långsiktiga förändringar för miljön. Dessa vägval spelar roll.
Politiken måste vara i fokus för visionerna om Europa. Inte sammanträdesrummen och mötesformerna.