Det finns något yrvaket och förvånat i hur omvärlden ser på Putinregimens ageranden. Storbritanniens reaktioner mot nervgasattentatet i Salisbury beskrivs som tecken på en ”växande politisk konflikt”, som om det är britternas svar på att den ryska regimen låter försöka mörda människor på brittisk mark som är den växande konflikten. Resultatet av det ryska valet beskrivs som en seger för Putin, trots att det är så uppenbart att det enda som Putin har besegrat är demokratin. Och det skedde långt innan valet.
På samma sätt har Rysslands aggressivitet i sitt närområde från krigen i Georgien och Ukraina till provokationer till havs och till luft i Östersjöområdet, betraktats som enskildheter och som något som bara de senaste åren har förändrat den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde.
Den växande politiska konflikten beror inte på Storbritanniens reaktioner utan på Rysslands användning av militära kemiska stridsmedel på ett annat lands territorium. Mordförsöket på den tidigare ryske agenten Skripal och hans dotter är ingen enskild företeelse, lika lite som mordet på Litvinenko eller andra mord och mordförsök på andra ryssar i Storbritannien och i USA är det. De är alla ett uttryck för att Ryssland befinner sig i en allvarlig och upptrappad konflikt med sin omvärld.
I den konflikten skyr man inga medel vad gäller militär upprustning, desinformation, cyberkrigföring, ekonomisk krigföring och stöd till extremism, utan gör vad som krävs för att påverka, framtvinga och övervinna.
Den ryska regimen söker till varje pris säkra sin egen makt och sin makt över andra genom att motarbeta demokratisk utveckling i sitt närområde. I detta mönster finns Georgienkriget, cyberattackerna, invasionen av Ukraina, MH17, deltagandet i Assads krig, statskuppsförsök i Montenegro liksom påverkanspolitik mot länder i Europa och USA samt morden på politiska motståndare. Inget av detta ska ses som enskildheter eller olycksfall i arbetet.
Den offentliga makten är i händerna på dem som med den stat man kontrollerar skor sig på det ryska folkets bekostnad. Så ser dagens Ryssland ut. Ingen kontroll över makten. Makt som flyter mellan det privata och det offentliga, mellan det öppna och det dolda, mellan det normala affärslivet och det obskyra kriminella. Det är ingen tillfällighet att statssekreterare, ministrar och Putin har stora tillgångar utomlands, tvättade eller dolda genom banker i Lettland, Cypern, Malta eller London.
I Europa förs nu en diskussion om hur vi kan motverka att våra öppna system missbrukas av dem som för penningtvätt flyttar till och investerar i Europa. En åtgärd, som diskuterades under ett riksdagsseminarium i veckan, är att Sverige och övriga medlemsländer i EU inför en Magnitskijlag, som bland annat innebär att de som begått brottsliga handlingar får sina bankkonton i Europa blockerade. Detta för att minska utrymmet för penningtvätt och kriminalitet som används för att underminera våra samhällen.
Lagen har fått sitt namn efter Sergej Magnitskij, en rysk affärsjurist som avslöjade hur ledande ryssar inom systemet tog över ett utländskt företag och miljardbelopp av ryska skattepengar för att sedan låta mörda Magnitskij i fängelse, anhållen för att ha avslöjat det kriminella nätet djupt i den ryska maktens centrum.
Den naivitet som präglat svensk säkerhetspolitik beror till en del på att vi inte har velat se att den allt hotfullare omvärldspolitiken – vare sig kriget mot Georgien 2008 eller cyberkrigföringen mot Estland 2007 skedde i ett vakuum – och till en del på att vi har svårt att förstå att en regim kan förena systematiska osanningar med övergrepp mot internationell rätt, egna lagar och grundläggande regler för hur länder beter sig mot varandra.
Verkligheten har hunnit förändrats de senaste 15 åren och det är dags att svensk säkerhetspolitik kommer ikapp denna förändring. Då måste vi kunna försvara oss mot alla de komponenter av våld och brott mot internationell rätt som präglar Putinregimen och vi måste då också förstå dess logik som bygger på hot om våld och våld.