Sverige har haft många minoritetsregeringar. De har lyckats överleva genom att föra en politik som anpassat sig till de parlamentariska förutsättningarna. Det gjorde inte Löfven. Det var inget nytt med minoritetsregeringar. De har kunnat fungera väl. Det nya var att Löfven misslyckades. De rödgröna fick inget ökat väljarstöd men väl regeringsmakten.
Nu blir paradoxen att ingen tidigare minoritetsregering har haft den makt som Löfvenregeringen nu får, i första hand till 2018 men möjligtvis också till 2022.
Samtidigt har ingen tidigare minoritetsregering varit så beroende av Vänsterpartiet som denna. För att vara det största blocket måste Löfven nämligen tillmötesgå Vänsterpartiets krav men då får man i gengäld de fyra oppositionspartiernas stöd för den budgeten, oavsett innehåll. Det är milt talat en paradox.
I det fall allianspartierna inte har en gemensam budgetpolitik behöver regeringen Löfven inte vara överens med någon alls. Deras budgetförslag de kommande tre åren är redan på förhand godkända. I överenskommelsens automatik ligger att någon politisk eller ekonomisk parlamentarisk prövning inte ska ske.
Så stark har aldrig någon svensk regering varit. Majoritetsregeringar har haft en betydande opposition emot sig som röstat emot deras politik och som därmed inför kommande val minimerat det möjligas utrymme. Nu kommer allianspartierna, om de riskerar att vinna, att lägga ner sina röster till stöd för regeringen Löfvens förhandlade budget med Vänsterpartiet.
Istället för en parlamentarisk process där man strävar efter att vinna majoritet för sin politik får vi nu inom budgetpolitiken en dekretpolitik där regeringens förslag automatiskt har stöd bara för att det är regeringens förslag. Det är en försvagning av det parlamentariska och vinnare på detta är självfallet Löfven men även Vänsterpartiet, som kan driva mycket långtgående förslag eftersom de inte riskerar någon majoritet, och Sverigedemokraterna som får ett ökat utrymme.
Det är riksdagen och den parlamentariska processen som är förlorarna. Det är inte bra vare sig för parlamentarisk balans eller kontroll, för politisk debatt eller för det parlamentariska ansvarstagandet. Det kommer att bli avgörande att alliansen ställer kvalitativa krav på budgetpolitiken.