Avvikande mening från riksdagsman Gunnar Hökmark, Moderata Samlingspartiet

Viktiga steg för att förändra försvaret som möter moderata utgångspunkter

Försvarsberedningen redovisar i sitt underlag till 2004 års försvarsbeslut ett förslag till en ny inriktning av den svenska Försvarsmakten som jag anser är ett viktigt steg framåt för svensk  försvarspolitik i en ny tid och i ett nytt Europa.

Övergripande för rapporten är en tydlig ambitionshöjning vad gäller Försvarsmaktens insatsförmåga, både vad gäller internationella insatser och insatser för att med militära medel trygga Sveriges suveränitet och oberoende. Tyvärr följs inte den höjda ambitionsnivån upp med en anslagsram som gör den möjlig.

Gemensamma hot måste mötas gemensamt

Ett bärande element i rapporten är att de hot som möter Sverige är hot som vi delar gemensamt med andra och att dessa måste mötas gemensamt. Rapporten präglas i den delen av en bredare och mer mångfacetterad hotbild än den som präglade årtiondena efter det andra världskriget fram till det kalla krigets slut. Det gäller både på kort och på längre sikt.

Det ställer omedelbara krav på den svenska Försvarsmaktens förmåga av ett slag som inte tidigare har ställts. Det tar sig redan i dag uttryck i att den kontinuerligt deltar i kvalificerade militära operationer tillsammans med andra länders förband.

En ökad militär ambitionsförmåga

En viktig konsekvens av denna beskrivning är att Försvarsmakten måste ha förband för olika typer av fredsskapande och fredsframtvingande insatser beredda att användas och att det är ett krav i sig på Försvarsmakten att med militär trupp kunna bidra till den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Enligt min mening är det i den delen viktigt att beredningen enhälligt slår fast  att den svenska Försvarsmaktens internationella förmåga måste öka markant.

I rapporten konstateras också att det svenska försvaret på sikt, med en annan säkerhetspolitisk utveckling än den vi i dag ser, måste kunna möta större militära operationer riktade mot Sverige och svenskt territorium. Detta ställer krav på den långsiktiga förmågan och bredden på den militära kompetensen som måste påverka dagens försvarspolitik.

I rapporten konstaterar Försvarsberedningen att det nya Europa och Sveriges medlemskap i EU ställer nya krav på säkerhets- och försvarspolitiken, krav som bland annat kommer till uttryck i EU:s säkerhetsstrategi, den så kallade solidaritetsklausulen och det faktum att Sverige oavsett alliansfrågan inte kan stå neutralt om andra medlemmar av EU angrips och att solidariteten med andra medlemsländer därför kan ställa krav på svenska truppinsatser.

Snabbinsatsförmåga det enskilt viktigaste bidraget

Sveriges bidrag till en europeisk snabbinsatsförmåga utpekas som det enskilt viktigaste inslaget i arbetet med att höja den svenska Försvarsmaktens internationella förmåga. En sådan insatsförmåga bör inledningsvis utvecklas i samarbete med andra länder utan att det i dag skapas begränsningar att i framtiden bidra med en nationell förbandsenhet.

De utgångspunkter för försvarets operativa förmåga som beredningen anvisar innebär att den svenska Försvarsmakten ska kunna hävda svenskt territorium, avvärja försök till otillbörlig påverkan av svenskt agerande, i väsentligt större utsträckning än i dag kunna delta i internationella insatser samtidigt som man kan möta hot som riktar sig mot Sverige, bidra till skydd mot sabotage och terror samt efter successiva beslut kunna möta väpnade angrepp mot Sverige som hotar vår fred och självständighet.

Den förbandsstruktur som Försvarsmakten skall ha för att kunna utföra internationella insatser skall vara den som utvecklas för att kunna möta hot mot Sverige. De förband som används i internationella insatser skall kunna användas i Försvarsmaktens andra uppgifter.

Försvarsberedningen slår i rapporten fast en ny syn på personal och på rekrytering i vilken ingår kontraktsanställning av personal till snabbinsatsförband, kortare anställningstider för officerare och fler vägar in i Försvarsmakten än värnplikten för att rekrytera och anställa.

Värnplikten ligger till grund även för den framtida Försvarsmaktens utveckling men är inte ensam avgörande för rekrytering och beredskap. Det är en modernisering av personalförsörjningen som är avgörande för dess förmåga att kunna möta de uppgifter den har i dag och kommer att ha i framtiden.

Försvarsberedningen tar inte hänsyn till de resurser som krävs för ambitionshöjningen

Trots att dessa förändringar innebär en viktig förnyelse av Försvarsmakten kan jag inte ställa mig bakom rapporten i sin helhet.

Rapporten tar inte hänsyn till de kostnader och resurser som krävs för att i en väsentligt större skala än i dag ha en internationell förmåga och kostnaderna för att utnyttja denna, och den tar heller inte hänsyn till de krav som den snabba förändringen av den europeiska säkerhetsstrukturen ställer.

Försvarsberedningen bortser från Nato-frågans betydelse för framtida svensk försvarspolitik

Genom att frågan om Sveriges relation till Nato inte har diskuterats har beredningen bortsett från en del av den säkerhetspolitiska miljö som är avgörande och styrande inte bara för svensk säkerhet utan också för utvecklingen av svenska förband som fungerar i en internationell miljö gemensamt med andra länder.

Det är min uppfattning att Sverige bör bli medlem i Nato och att detta självfallet måste påverka det svenska försvarets framtida utformning. Det allt närmare samarbete som i dag präglar den europeiska säkerhetspolitiken visar också på en förändring som riskerar att göra en försvarspolitik som bortser från frågan om Nato-medlemskap otidsenlig.

En minskning med tre miljarder går inte ihop med en ökning av insatsförmågan

I rapporten förespråkas en minskning av anslagsramen med 3 miljarder samtidigt som ambitionerna för den internationella förmågan och insatsverksamheten skall öka jämfört med dagens. Det går inte ihop.

Beredningen överskattar möjligheten till nya besparingar utöver dem som föreslagits i Försvarsmaktens underlag och den underskattar kostnaderna för att i en väsentligt större omfattning än i dag utveckla och sätta in svenska förband i en kontinuerlig fredsskapande och fredsframtvingande internationell verksamhet. Därmed läggs en grund för ny underfinansiering och svarta hål i Försvarsmaktens ekonomi med konsekvenser ytterst för den insatsförmåga som av alla ingående partier prioriteras som ett övergripande krav på det svenska försvaret. Det kan och vill jag inte ta ansvar för.

Försvarsmakten redovisade i sitt underlag en drastisk nedskärning av antalet insatsförband och i praktiken en avveckling av allt vad territorialförband innebär, hemvärnsförband undantagna.

Omfattningen av denna nedskärning beror på den underfinansiering sett i relation till ställda mål och uppgifter som präglat tidigare försvarsbeslut och de senaste årens olika budgetpolitiska uppgörelser.

Det har av en lång rad olika skäl inte varit möjligt att leva upp till de ställda målen på insatsorganisationen samtidigt som internationella insatser ställt betydande krav på de gemensamma ekonomiska resurserna, inte bara för att finansiera insatserna som sådana utan också för att utveckla de förband som har satts in.

Den nerdragning av antalet förband som enligt Försvarsmaktens underlag nu skall göras innebär en väsentligt smalare bas av förband, inom såväl armé och flyg som marin. Det är radikala besparingar som därmed görs för att säkra kvalitet och förmåga i de förband som skall finnas kvar och som är en helt nödvändig bas för att säkra insatsförmågan.

Den operativa förmåga som Försvarsberedningen ställer krav på kommer att ställa höga krav på de kvarvarande förbandens förmåga och tillgänglighet. Ytterligare ekonomiska besparingar på denna struktur kommer att minska den förmåga som beredningen vill öka.

I Försvarsmaktens underlag redovisas mycket tydligt att alternativet minus tre miljarder innebär minskad internationell förmåga jämfört med dagens förmåga, än mer jämfört med nu gällande ambitioner. Beredningen hävdar likväl detta är möjligt genom att föreslå en lång rad olika besparingar på stödmyndigheter och administration inom Försvarsmakten. Det finns ingen anledning att invända mot en sådan inriktning av organisationens förändring, däremot mot de förhoppningar man ställer på frigjorda medel.

Beredningen hoppas kunna spara pengar på verksamhet som till stor del redan är insparad

Beredningens problem är emellertid att en lång rad av de besparingar som man nu vill göra för att kunna sänka anslagsramen och för att samtidigt kunna öka den internationella insatsförmågan redan är gjorda inom ramen för de minskningar som förutskickas i

Försvarsmaktens underlag. Därmed försöker beredningen spara in pengar som till stor del redan är sparade för att klara de ambitioner som finns i Försvarsmaktens alternativ minus tre miljarder. Det gäller till exempel minskad utbildning av officerare, minskade materiellinköp och minskat underhåll.

Beredningen föreslår som en annan besparing lägre beredskap på en del av de få kvarvarande insatsförbanden men bortser därmed från att dessa nu blir så begränsade till sitt antal att de behövs för att klara de operativa förmågor som Försvarsberedningen ställer krav på samt som förbandsbas för den högre internationella förmågan. Man kan inte finansiera en ökad internationell verksamhet genom att spara pengar på de förband som i ökad utsträckning skall bidra till denna ökade förmåga.

Samtidigt underskattar beredningen, inte minst mot bakgrund av de erfarenheter som finns, kostnaderna för att utveckla förband som skall användas i svåra internationella fredsskapande och fredsframtvingande insatser. En ökad sådan förmåga ställer krav både på utbildning och på utveckling av förbanden. De internationella insatserna som sådana kräver i den omfattning och med den ambitionsnivå som beredningen förespråkar väsentligt större resurser än att de kan finansieras inom ramen för en minskning med anslagsramen med tre miljarder.

En bredare uppgörelse behövs där resurserna gör uppgifterna möjliga

Det är ett nytt försvar som nu kommer att formas. Det hade varit av ett stort värde med en bred partipolitisk enighet inte bara om den framtida inriktningen av försvarets utveckling, om ambitionerna vad gäller insatsförmågan och om personalrekryteringen, utan också om de ekonomiska resurser som krävs för att uppgifterna skall kunna lösas.

Det har varit en skadlig begränsning för beredningens arbete att minskningen av anslagsramen i praktiken har varit fixerad oavsett vad beredningens arbete har gett anledning till. Mot bakgrund av de krav som den ökade insatsförmågan ställer måste diskussioner nu föras som klargör vilket regeringen väljer, en ökad ambition vad gäller den internationella insatsförmågan eller den förutbestämda anslagsramen. Det är ett val som måste göras före försvarsbeslutet.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.