Miljörörelsen präglas av irrationell domedagspredikan

Publicerat av Staben den

Det är som om en gammaldags tro på helvetespredikningar och undergången ska få folket att förstå vad som måste göras, utan att diskutera det som ska göras, som om det är självklart. Kanske är det en genetiskt inbakad medeltida föreställning som plötsligt fått nytt liv; att vi kan lösa alla problem bara vi ger upp inför domedagen och med personliga offer ger upp vår vardag och därmed få räddning. 

Liberalt är det inte, rationellt är det inte heller och dessutom är det blint inför den verklighet som vi måste behärska och utveckla. Ohistoriskt är det i sin upprepning av domedag och undergång. Mänskligheten har visat att den genom utvecklingens logik har övertrumfat eller snarare passerat domedagarna. Sjukdomarna, hungern, överbefolkningen, fattigdomen och miljöförstöringen. 

Omvänt finns det i den ångestrapportering som byggs upp inget om hur dogmatik och blindhet inför faktiska alternativ utanför den aktivistiska agendan försummar våra möjligheter och därmed leder till ökade utsläpp eller, kanske det allra viktigaste,  hur avgörande den globala ekonomins utveckling är för att vi ska kunna rädda världen. 

Ett exempel på politiska beslut som har haft den största effekten på den svenska klimatpolitiken men den minsta klimatdebatten är avvecklingen av kärnkraften. De har nämligen ökat utsläppen mångfaldigt mer än vad enskilda symbolhandlingar har minskat dem. Bara den förtida avvecklingen av Ringhals leder till en ökning som motsvarar 15% av våra årliga utsläpp, men utan någon storm mot en klimateffekt som är aktivt självpåtagen. 

Ångesten och panikstämningen tros sannolikt bygga upp en beslutskraft, som om det bara gäller att väcka världen så löses alla problem. Men panik, ångest och desperation är aldrig en god grogrund för att fatta kloka och eftertänksamma beslut i en värld där frågan om att minska utsläppen är mer komplicerad och kräver fler svar än att bara inse att det måste göras. 

Men det finns ett annat element i ångestjournalistiken som underminerar den trovärdighet som svåra diskussioner kräver. Säger man på fullt allvar, även om det bara är i form av en rubrik på en hel framsida att Kaliforniens invånare flyr delstaten på grund av skogsbränder när man visserligen alarmismens höjder men man sår till slut tvivel på sin egen rapportering. 

Dels därför att Kaliforniens invånare inte flyr Kalifornien, trots skogbränder, även om en del flyttar till andra delstater med betydligt högre temperatur men lägre skatter. Vargen i form av växthuseffekten finns där på riktigt men det innebär inte att vi varje gång vi ser en torkperiod, en skogsbrand, en storm eller en värmevecka ska ropa att vargen är kommen. 

Skälet till att världen inte har kommit längre än att ställa upp ambitiösa mål, utveckla ny teknik och beslutat om gemensamma globala ansträngningar är att världen inte ser ut som i Sverige där vi sedan 1980-talet har haft en klimatpolitisk agenda. De flesta andra länder, i Europa liksom i världen i övrigt, sitter djupt fast i beroende till fossila bränslen och bristande modernisering. Människor lever i fattigdom, hunger, rädsla för att förlora jobben, ständigt utsatta för sjukdomar som vi alla nu i pandemin och i en ständig kamp för vardagen. En klimatpolitik som inte förmår att ta hänsyn till detta och utgå från denna verklighet kommer att misslyckas. 

Politiska rörelser vill utnyttja både fattigdom och politisk instabilitet till sina despotiska idéer, något som vi för övrigt ser även inom den så kallade gröna aktivismen där idyllisering av despoti sker återkommande, det må vara Kinas diktatur som anses kunna ”få saker gjorda ”eller det intresseväckande med en ”demokratipaus” eller ”global despoti”. Den som inte vill omintetgöra våra ansträngningar för klimatet bör se upp med despotiernas lockelser, vare sig flirta med dem eller förespråka en samhällsutveckling där de kan växa sig starka. 

Det finns i undergångsrapporteringen som bestämt sägs bygga på fakta och inte åsikter men som lider av att man bara tar hänsyn till vissa fakta som stärker ens egen åsikt inget om hur viktig ekonomisk tillväxt och handel är för teknisk utveckling och investeringar, inget om den fattiga världens behov av tillväxt för att kunna skydda sig mot klimatförändringar och inget om vad som krävs för att globalt, inte bara i Stenungssund eller i Sverige,  avveckla fossila bränslen, inget om de svåra avvägningarna som krävs för framgång. Bara en ständig tro på att bara vi vet att undergången är nära så löser vi problemen, eller rättare sagt, bara vi ger upp vår vardag och det som leder till tillväxt så löser de sig själva. 

Det är som när människor surfar på nätet för att länk efter länk bekräfta sina egna föreställningar och kunskaper och undviker andras uppfattningar och en annan världsbild. Man ser bara ett problem och bara problemet, inte alla andra problem och allt som görs för att hantera problemen.

Nätet är en fantastisk tillgång och en mänsklig resurs. Den ger oss tillgång till ett fantastiskt flöde av information, förutom allt negativt som kan sägas men som inte är så nytt som det sägs, skvaller och förtal har alltid funnits även om det är lättare att sprida nu. Men så är det med alla nya media. 

Men det finns en sak som kan sägas om tryckta media relativt digitala. Tryckta medier ger oss i normalfallet en proportionalitet över tingens tillstånd. En nyhet om det ena sätts på sin sida in i perspektivet av något annat. Allt är inte bara ont eller gott. Världen är komplicerad med fler bilder av verkligheten än vår egen. 

När våra stora tryckta media då gör det till en redaktionell idé att använda många fakta men utan mängder av andra fakta som ger större hopp och tro på att en förändring pågår bygger det på något nytt, nämligen tron på att det är god journalistik att tävla om undergångsbeskrivning för att visa att man menar allvar med sina varningar, inte att bereda läsaren möjligheten att själv bedöma allvaret och möjligheterna. 

Tron på att panik och ångest leder till kloka beslut är fel, någonstans blir domedagspredikan hur många fakta den än bygger på destruktiv, därför att den försummar att reflektera över den komplicerade tillvaro mänskliga samhällen är och de vägval det kräver. 

Panik och ångest liksom undergångsprofetior och domedagspredikan har aldrig lett till sansade beslut baserade på kunskap och faktiska möjligheter, de har heller inte gett en sansad syn på verkligheten och våra möjligheter.

Med tanke på att klimatagendan varit styrande i Sverige sedan 1980-talet och vi minskat våra utsläpp med tredjedel – egentligen har vi minskat utsläpp mer än så eftersom vi är en energiintensiv industrination med stort handelsöverskott vilket innebär att vi inom ramen för våra minskningar har försett världen med fler energiintensiva – och bidragit till global agenda som i allra högsta grad handlar klimatdebatten. 

Den viktiga klimatdebatten handlar nämligen inte om man tror på klimateffekten eller ej, även om det finns de som är skeptiker eller förnekare, utan om hur man väljer vägar som på en gång värnar liv, mänskliga samhällen och klimatet. Klimatdebatten borde handla om vägarna framåt, om vilka vägval som behöver göras, inte om hur man kämpar ner den siste klimatskeptikern i Sverige, Tyskland eller personer som Trump. Det vi kan göra genom enskilda symbolhandlingar på nationell nivå har nämligen vare sig någon effekt alls på de globala utsläppen och är det bara symbolhandlingar påverkar de inte världen i övrigt.

Tror man att frågan bara handlar om medvetenhet om klimateffekten, eller att mobilisera tillräckligt med panik och ångest, förenklar man den komplicerade verklighet som finns i form av fattigdom, fossilt beroende världen över, befintliga teknologier som är avgörande för människors liv och välfärd. Man nonchalerar det faktum att ekonomisk tillväxt är avgörande för att inte hundratals miljoner och åter hundratals miljoner åter ska hamna i djup fattigdom, sjukdomar, svält och utsatthet för naturkatastrofer. Det handlar om en förenkling som är livsfarlig, bokstavligen eftersom den riskerar genom en ytlig debatt som inte kan hantera den komplexa verkligheten. 

Vad som är allvarligt med den ytliga debatten är att om man bortser man från den forskning, utveckling och de investeringar som krävs, och som bara kan växa och utvecklas i fria öppna samhällen som bejakar utveckling och tillväxt, stänger man våra viktigaste möjligheter för att utan att offra människors liv och välfärd övervinna klimateffekten. 

Under pandemin har vi sett vad en fallande tillväxt, krympande handel och stängda industrier innebär.  Det slår direkt mot människors liv och överlevnad liksom mot förmågan att upprätthålla en tro på framtidens möjligheter. 

Många inom klimataktivismen hälsade nedstängningarna välkomna och menade att de visar hur lätt det är att minska utsläppen. Det är vara det att de bortsåg från alla dem som världen över, långt bortom det svenska välfärdssamhället, förlorade jobb, sjukvård, inkomst, mat för dagen och livet. De som tror att man kan rädda världen genom att offra människoliv är få men det är alltför många som nonchalerar sambandet mellan fungerande ekonomier och människors överlevnad.  

Undergångsstämningarna skapar en tro på att det bara är i det radikala och omstörtande vi kan nå en förändring. Det är dags att utmana den nuvarande ordningen, som det heter. Även det är en gammal företeelse. Extremerna har alltid velat förkasta den nuvarande världsordningen som korrumperad, förljugen, kraftlös eller förfelad utan att så tydligt ange vilken ordning de vill ha, annat än en där de själva bestämmer mer. I gamla tider var det predikningar om att det bara var genom att offra vår vardag, ge upp den fria tanken och tron på det egna jagets vilja som man kunde få räddningen av en högre makt. I moderna tider har det varit tron på den starka makten, den starka ideologin och den starke ledaren. 

Nu är det på nytt skam och offer som ska försaka det egna jagets vilja och möjligheter tillsammans med uppgivenhet inför möjligheterna att i dagens samhällen övervinna klimateffekten. Det är paradoxalt eftersom historien visat att det inte finns något annat samhällssystem som kan tillåta och stimulera forskning som det öppna samhället, ingen annan ekonomi än marknadsekonomins som kan skapa den tillväxt som krävs för utveckling, innovationer och investeringar och inget annat samhälle än det demokratiska som kan väga alla alternativ mot varandra. 

Det är den världsordning vi i dag lever i som, tvärtemot aktivisternas budskap och verklighetsbild, har gett människor välstånd och där fattigdomen har trängts undan mer än någonsin i mänsklighetens historia. Barn överlever, sjuka får vård, i de liberala demokratierna har människor frihet och rätt samtidigt som sjukdomar utrotats och man kan överleva naturkatastrofer på ett helt annat sätt än tidigare. 

När man i domedagsprofetiorna predikar att man ska utmana den rådande världsordningen, till förmån för en annan, så utmanar man en världsordning som gett människor överlevnad och frihet mer än någon annan, och som samtidigt har gett mer forskning och utveckling än någon annan motsvarande ordning. 

Tanken som tyvärr alltför många snuddar vid när man säger att den rådande världsordningen ska utmanas är att den ska avskaffas utan att tänka tanken vidare att det riskerar ske på bekostnad av människors liv, frihet eller demokrati. Kanske är det en tanke om global planekonomi, som skulle misslyckas som alla andra planekonomier, inte minst när det gäller tillväxt, forskning och utveckling. Kanske en global despoti, som sannolikt i vilket fall skulle vara en följd av en global planekonomi, som liksom varje annan despoti skulle stänga öronen och ögonen för andra alternativ än dem man själva favoriserar eller har låst på. 

Tron på att det är den rådande världsordningen som är hindret bortser från att det stora problemet i vår tid, både när det gäller klimatet och människors möjligheter till ett gott liv inte är handel, marknadsekonomi och demokrati utan de diktaturer som förtrycker både utveckling och människors krav på frihet och ett gott samhälle. 

Det kan vara svårt att förstå men när vi handlar med fattiga länder skapas förutsättningar för fattiga länders utveckling. Det kräver transporter, det kräver kommunikationer och det kräver att vi reser. Den enskilda resan måste ses mot behovet av en fungerande ekonomi, ett fungerande samhälle och möjligheterna att utveckla flyg, industrier och produktion som är så konkurrenskraftiga att de kan ersätta befintliga industrier. Ett Sverige utan flyg, som tror att man löser problemen med den globala klimatfrågan genom att vi slutar flyga kommer inte påverka den globala klimateffekten och heller inte leda utvecklingen vare sig av ekonomi, innovationer eller klimatsmarta processer. 

Tankarna på global despoti eller en planhushållning som styr över investeringar och fördelningen av inkomster över hela vår värld står inte bara i strid med grundläggande frihetliga värden utan lika mycket med möjligheterna till en utveckling som genom företagande, handel, resande, investeringar, innovationer och tillväxt minskar utsläppen långt mer än vad politiskt uppsatta mål kan göra. 

Fria media måste vara något annat än enstämmiga aktörer för ett undergångsbudskap. Det kväver nämligen den mångfald av tankar, idéer och förslag som en framgångsrik global klimatpolitik kräver. De borde kritiskt granska alternativ och möjligheter istället för att sätta bilden av att undergången är given såvitt vi inte ger upp det kritiska tänkandet.

När tankarna rör sig mot att rasera den nuvarande världsordningen, och man med det inte menar att bekämpa de sista diktaturerna och den protektionism de definierar, föder man eller till och med flörtar med tankar och idéer som står i motsats både till ett öppet samhälle och en liberal demokrati. Så räddar man vare sig världen eller klimatet.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.