På väg hem från Belgrad och Serbien efter möte med den gemensamma delegationen för Europaparlamentet och det serbiska som följer medlemsförhandlingarna. Med Slovenien från 2004 och Kroatien från 2013 har några av de största länderna på Balkan en del av EU. Direkta medlemsförhandlingar driver nu Serbien och Montenegro samtidigt som de andra länderna på olika sätt utvecklar sitt samarbete inför framtida förhandlingar.
Det är uppenbart att processen med förhandlingar stör Ryssland. Inte för att det finns något hot i den gentemot Ryssland utan för att en ökad öppenhet, demokrati och rättsstat gör dessa länder fria från den kontroll som Ryssland vill utöva. Processen med medlemsförhandlingar stärker ländernas suveränitet och demokratiska identitet. Vare sig på Balkan eller för den delen i Baltikum finns några hot mot Ryssland. Däremot innebär associationsavtalen och medlemskapsförhandlingarna en gemenskap som gör det svårare för Ryssland att hota liksom de krafter som utvecklar sin makt genom korruption, nationalism och gamla strukturer försvagas.
Det är därför tydligt hur Ryssland agerar på Balkan. I Montenegro försökte men iscensätta en kupp mot parlamentet och den Natovänliga regeringen. I Bosnien-Herzegovina stöder man de nationalistiska krafterna i Republika Srpska för att där undergräva de konflikter som en gång ledde till krigen. Och samma gäller i Kosovo. I Serbien har Gazprom för ett antal år sedan köpt motsvarande Vattenfall, driver två ryska men serbiskspråkiga mediekanaler, RT och Sputnik, och man driver på för militärt övningssamarbete liksom ett närmare samarbete mellan de två ländernas ortodoxa kyrkor, kyrkor som båda verkar i en grov nationalistisk anda snarare än för försoning.
I den långa diskussionen var det för mig uppenbart att Serbien fortfarande har en del att göra för att utvecklas från den logik som de gamla konflikterna skapade. Regering och opposition måste lära sig att de båda rollerna är legitima och inte per definition maktmissbruk eller illojalitet. Media måste få en starkare självständig roll samtidigt som organiserad brottslighet och korruption måste bekämpas för att göra mångfalden möjlig och respekterad. Inget av detta är lätt i ett land som bittert minns bombningar 1999, som en följd av den serbiska regimens krigföring i Kosovo, och Kosovos nya status. I Serbien är kriget närmare i människors minnen än i de flesta andra europeiska länder. Just därför är utvidgningsprocessen viktig. Den erbjuder ett fokus på framtiden och samarbete mellan regionens länder istället för historiens bitterhet och ständigt förnyade motsättningar.
När det gäller de konkreta anpassningarna till EU-lagstiftning är processen lovande men det är inte lagarna i formell bemärkelse som måste komma på plats utan också en respekt för den samhällssyn de bygger på. Årtalet 2025 är det som många serber hoppas på. Jag och andra påpekade att de kommer med på sina egna meriter men också genom att uppfylla de krav som gör EU till en legal union och gemenskap. Med Serbien som ett modernt demokratiskt och rättsstatligt samhälle och som medlem i EU kommer både säkerhet, fred och samarbete bli stabilare på Balkan. Det samma gäller Europa. Till rysk förtret.