Måndag klockan 12 – anförande på Norrmalmstorg om demokrati i Mellersta Östern

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Anförande av riksdagsman Gunnar Hökmark på Norrmalmstorg måndagen den 16 februari 2004 klockan 12

Det talade ordet gäller

Det är ett viktigt steg att nu här på Norrmalmstorg ställa kravet på frihet och demokrati för alla dem som lever under arabvärldens diktaturregimer. Här ställdes en gång – måndag efter måndag – kravet på frihet och demokrati för våra baltiska grannar.

Det var ett krav som avfärdades som ett återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet.

Det fördömdes som ett initiativ värdigt den extrema tokhögern.

Kraven på frihet från förtryck avfärdades med att vi målade anti-sovjetiska demonbilder. Så såg det ut då och så ser det ut i dag när det gäller arabvärlden.

Men det var rätt att ställa krav på frihet och demokrati. Det var rätt att ställa krav på frihet och självständighet för de baltiska staterna. Det var rätt att peka ut Sovjetunionen som en förtryckets diktatur med allt det förakt för mänsklig värdighet som präglade det sovjetiska förtrycket. De baltiska staterna var ockuperade. Det förtryck som i Europas socialistiska diktaturer ständigt utövades mot enskilda människor var ett brott mot mänskligheten.

De som skäms i dag är inte dem som stod upp för friheten och demokratin. De som skäms, eller som borde skämmas är de som accepterade och legitimerade förtrycket. De som krävde att vi som reagerade mot förtrycket skulle skämmas är de som bör på skammen.

Den svenska tystnaden inför förtrycket av halva Europa och av Sovjetunionen hade en lång historia. Det var neutralitetspolitiken under andra världskriget som i sin tillämpning under efterkrigstiden byggde på att vi inte var beredda att anse det ena systemet som bättre än det andra. Det var beundran och naiviteten inför den socialistiska planhushållning som lockade så många i Västeuropa. Det var fascinationen inför de socialistiska målen och inför de löften som gavs.

Och det var oförmågan att se var gränsen för demokrati och diktatur gick. Problemet då och nu var att alltför många inte visste var gränsen mellan mänsklig anständighet och mänsklig förnedring måste dras.

När den spanska Francodiktaturen föll 1975 förkunnade Sveriges Radio att nu hade Europas sista diktatur fallit. Halva Europa levde fortfarande under kommunismens förtryck men Sveriges Radio ansåg likväl att den sista diktaturen hade fallit.

Det berodde på att man inte kunde se skillnad mellan demokrati och diktatur. Allra minst de medieföretag som i sitt programuppdrag hade till uppgift att värna demokratins ideal.

Det var också ett utslag av att man inte såg dem som förtrycktes utan bara lyssnade till dem som förtryckte.

Det var med de kommunistiska ledarna som Västeuropas demokratier skulle försonas tyckte man, inte med de förtryckta och förföljda folken. Alltför många kunde inte se förtrycket när de såg en diktatur. Och de förstod inte att utan frihet ingen fred.

I dag upprepar sig samma företeelse med arabvärlden. När regeringens utrikespolitiska deklaration lästes upp i riksdagen förra veckan nämndes inte ett ord om det förtryck som råder i Iran och i arabvärldens diktaturer. Trots att vi här har ett bälte av unikt grymma och brutala diktaturer som förenas av sin vilja att slå ner på alla krav på demokrati, som öppet hotar att utplåna en annan nation och som fostrar och stöder extremism och våld fanns inget ord om detta.

Det var bara ett land i denna region som fördömdes och det var den enda demokratin som i sin tur hotas till sin existens av diktaturerna. Starkare än så uttalades inte Sveriges stöd för demokratisk utveckling i Mellersta Östern. När Sverige talar om Mellersta Östern är det demokratin och inte diktaturerna som fördöms. Därför är det viktigt att här i dag ställa kraven på frihet och demokrati i Mellersta Östern och i arabvärlden.

Där finns några av världens mest brutala och människoföraktande regimer.

Där finns Iran som offentligt utlovar att utplåna Israel. Ett Iran som den 20 februari skall gå till val utan att det tillåts någon opposition. Sveriges utrikesminister hade förra veckan inte ett ord att säga om det faktum att iranierna i denna är berövade sin rätt att välja sina företrädare.

Så talar tystnaden och så glömmer man dem som förtrycks. Så kan inte demokratin försvaras. Vare sig i andra delar av världen eller här hemma bland de grupper som lever i uppfattningen att frihet och demokrati är relativa begrepp.

Där, i Mellersta österns och arabvärldens diktaturer, lever en stor del av världens befolkning i en fattigdom och en förnedring som bara kan utvecklas och bestå i diktaturer. Där frodas hat och hoten om våld mot var och en som vågar utmana förtryckarnas världsbild och där fostras en våldsideologi som är en fara för människor världen över.

Det behövs möten här på Norrmalmstorg för frihet och demokrati.

Precis som en gång alldeles för många ursäktade, legitimerade eller blundade för förtrycket i Öst är det alldeles för många som i dag tycks anse och acceptera att respekten för islam också kräver respekt för förtryck.

Andra lever i föreställningen att man av tolerans för en annan kultur skall tolerera grymhet och brutalitet i tron att man därmed visar respekt för andra människor. De menar på fullt allvar att kraven på frihet och demokrati är västerländsk kulturimperialism.

De har fel. Respekt för en diktatur är aldrig ett uttryck av respekt för andra människor, bara av accept för förtryck och nonchalans mot andra människor.

Andra tycks tro att demokrati och frihet är värden som är oförenliga med arabvärldens historia och med araber. Och det finns de som på fullt allvar menar att människorna i arabvärlden, i Damaskus, i Baghdad, Riyadh, är förtryckta av Israel, USA, globaliseringen, västvärlden eller Nato.

De har alla fel. Islam berättigar lika lite som någon annan religion till förtryck och brott mot mänskliga fri- och rättigheter. Människor med islamsk tro har samma rätt till frihet, demokrati och mänskliga rättigheter som vi som är samlade här i dag. Därför skall vi ställa kravet att Europa skall göra sin röst för frihet och demokrati hörd även i Arabvärlden.

Det finns ingen kultur som legitimerar och som ger historisk rättfärdighet åt förtryckare av andra människor. Det finns ingen människa på vår jord som anser att förtrycket är lättare att bära eller mer rättfärdigt bara därför att hans och hennes föräldrar förtryckts, torterats och avrättats. Ingen i Irak, ingen i Iran, ingen i Libyen och ingen i Saudiarabien.

De som menar att det är av respekt för arabvärlden och av respekt för araber som vi skall stå tysta när araber förtrycks har en rasistisk uppfattning som är förnedrande för araber. Den är antidemokratisk och skall bekämpas just därför. Låt gärna Norrmalmstorg bli en plattform för detta.

De som menar att mänskliga fri- och rättigheter och demokrati är oförenliga med arabvärldens tradition och människor förstår i själva verket inte vad som skiljer mellan demokrati och diktatur och kan därför inte försvara demokratin när den hotas, vare sig det sker i en annan del av världen eller i Sverige. Demokratin och friheten är människornas rätt, var de än lever, vilken religiös övertygelse de än har och vilka ledare de än har.

Förtryckarnas motiv kan aldrig tillåtas legitimera förtrycket. Förtrycket av människor är lika fel i Libyen som det var i Lettland, lika omoraliskt i Iran som det var i Ungern, lika orättfärdigt i Saudiarabien som i Sovjetunionen och ett lika stort brott mot mänskligheten i alla dessa länder som det en gång var i Europas kommunistiska diktaturer.

De som hävdar att det är någon annan än förtryckarna som förtycker människor av islamsk tro, i Iran eller i den arabiska världen, glömmer en sak. De glömmer att förtryckta människor aldrig förtrycks av någon annan än av sina egna förtryckare.

De som menar att förtrycket är givet av andra går i själva verket förtryckarnas ärenden genom att legitimera dem som företrädare för sina förtryckta folk. Men låt oss aldrig glömma att den som företräder sitt folk aldrig behöver använda sig av förtryck.

Saddam Hussein företrädde inte sitt folk, han förtryckte och mördade sina egna medborgare.

Ayatollorna och mullorna som förnekar sina medmänniskor rätten till fria val i Iran företräder inte iranierna utan förtrycket.

Syriens diktator Hafiz al-Asad skall inte respekteras som syriernas företrädare utan behandlas som deras förtyckare.

Det saudiarabiska kungahusets diktatur är inte ett uttryck för arabisk tradition och kultur utan för förtryck av människor.

Det är en omvänd rasism som präglar den europeiska synen på arabvärlden. Vi förutsätter och accepterar att arabiska samhällen inte har plats för demokrati och araber inte behov av frihet. Det är som om det vore i sin ordning med förtryck av araber så länge det är araber som förtrycker araber.

Det är ett förhållningssätt som urholkar respekten för demokratin och människovärdet, inte bara i arabvärlden utan också i vårt eget samhälle. Och så länge förtryckta människor i arabvärlden upplever att omvärlden accepterar det förtryck de lever under försvagas kraven på demokrati och reformer.

Det skapar bitterhet och en högst förståelig känsla av att vara övergivna av en värld som ställer kraven på demokrati högt, utom när det gäller araber.

Det är inte svårt att i Europa finna dem som uppfattar arabiska tyranner som acceptabla och respektabla företrädare för araber. Som direkt eller indirekt menar att arabvärlden lever under ett helt annat förtryck än de egna förtryckarnas.

Det finns många i Sverige och i övriga Europa som i denna anda menar att förtrycket beror på Västvärlden eller på Israel, som faktiskt menar att det är judarna världen över som bidrar till att araber världen över förnekas mänskliga fri- och rättigheter.

Därför stöts många när kraven på demokrati och frihet tar ett steg från talarstolarnas allmänna betraktelser till konkreta krav på arabvärlden och till krav på att upprätthålla internationell rätt. En lång rad debattörer framställer sådana krav som ett uttryck för intolerans gentemot islam eller gentemot arabvärlden.

För dem som lever i tron att vi visar solidaritet med fattiga och förtryckta araber genom att respektera deras förtryckare är det viktigare att visa att vi kan leva med diktaturerna i en slags gemensam säkerhet än att säga att gemensam säkerhet kräver ett gemensamt ansvar för frihet och demokrati.

Ett viktigt steg i den fortsatta utvecklingen av en internationell rättsordning vore om Sverige och EU tillsammans med den övriga demokratiska världen ställde arabvärldens ledare till ansvars för det förtryck de utövar och den fattigdom de skapar.

Vi måste klargöra att arabvärldens förtryckare och inga andra bär ansvar för förtrycket och att förtrycket av arabiska människor är lika oacceptabelt som allt annat förtryck.

För förtryckarna är det naturligt att vända hatet och frustrationen utåt, mot omvärlden och mot de värderingar som står för frihet. Fortfarande finns det ett antal regimer, med Iran i spetsen, som utmålar Västvärlden, fria samhällen och judar som fiender och som har som överordnat mål att utplåna staten Israel. EU måste klargöra att detta är oacceptabelt och oförenligt med varje del av den internationella rättsordningen.

Detta är desto viktigare som många i västvärlden vill ge förtryckarna rätt och som menar att det är förekomsten av Israel som föder terrorism och hat, inte diktaturerna. Genom att acceptera detta förhållningssätt undergräver vi respekten för demokratin och öppnar också upp för den anti-semitism som vi i dag ser växa fram i Sverige och i Europa.

EU måste utveckla en utrikespolitik som ställer krav på att det internationella samfundet både kan och vill agera mot förtryck och på ett proportionellt sätt verka för att upprätthålla grundläggande mänskliga värden. Det finns inget bättre sätt att bidra till en lösning av Mellersta Österkonflikten än att just i denna region ställa krav på demokratiska ideal och respekt för andra människor.

De kraven ställs i dag här på Norrmalmstorg. Det är bra att de kommer att ställas måndag efter måndag. Det var vad Måndagsrörelsen en gång handlade om. Att som medborgare kräva frihet och demokrati för våra medmänniskor.

Det var få som trodde att det skulle bli verklighet för balterna. Men friheten och demokratin vann. Och det gör den alltid bara kraven ställs. För när diktatur ställs mot demokrati vinner alltid demokratin.

Kategorier: Anförande

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.