Malmös verklighet är en verklighet med många orsaker, men den går inte att frikoppla från det förhållningssätt i frågan som i decennier präglat det politiska styre som dominerat staden och ytterst Socialdemokraternas ledning.
Socialdemokraterna är självfallet inte ett antisemitiskt parti. Den antisemitism som på bred front vuxit fram i brittiska Labourpartiet ska inte heller länkas till socialdemokraterna, men bör ses som ett varningstecken inför vad passivitet leder till. Socialdemokraterna har däremot ett ansvar för det som sker i Malmö och i andra delar av Sverige där antisemitism blivit till en ny verklighet.
Det finns nämligen bara ett parti som under lång tid har tillåtit antisemitismen att slå läger inom den egna organisationen och där en regional ungdomsorganisation övertagits av antisemitism och homofobi. Det är i ett parti där en ledande företrädare fått nationellt centrala uppdrag efter att ha förklarat att det är ”judarnas ansvar” att judar förföljs. Antisemitiska sånger sjungs under gemensamma demonstrationer, något som man försvarar sig med har skett under lång tid. Riksdagsledamöter har deltagit i antisionistiska manifestationer.
Det är samtidigt ett parti där en sidoorganisation slutit samarbetsavtal med en organisation nära anknuten till en religiös rörelse som hyllar religiös diktatur. I utrikespolitiken riktas politisk aktivism mot en hotad demokrati och judisk stat snarare än kritik mot diktaturens krafter. Krafter som legitimerar terror, förtrycker och torterar sina medborgare och som bärs upp just av en antisemitism som handlar om att utplåna judar.
Antisemitismen i Malmö, men sannerligen inte bara där, kan inte frikopplas från hur socialdemokraterna har stått passiva till antisemitism i de egna leden, accepterat ett språkbruk om judars ansvar och ensidigt i utrikespolitiken förenat sig med de som hatar Israel för att i internationella fora fördöma denna demokrati utan att fördöma den antisemitism och de totalitära åsikter som dessa regimer och rörelser bärs upp av.
Socialdemokratin är, och det ska sägas, ett parti som har tagit tydligt avstånd mot antisemitismen och dess krafter.
Samtidigt är det uppenbart att partiet varit oförmöget att dra gränsen mot antisemitism där den förekommer. Ledningens tystnad inför de antisemitiska krafter som återkommande dyker upp i den egna organisationen står inte i proportion till de utfall mot extremism som man anser sig kunna se på andra håll i det svenska samhället.
Stefan Löfven har vid återkommande tillfällen framhållit att Sverige vid ett regeringsskifte öppnar dörren för fascism och extremism. Det är att förtala hela vårt samhälle. Sverige är inte ett land på gränsen till fascism och man ska vara varsam med att sätta den bilden av Sverige internationellt. Sådant språkbruk bidrar till att försvaga vår demokrati och sudda ut bilden av vad fascism och nazism är. Samtidigt öppnar det upp för regimer som vill underminera vår suveränitet att göra just det, med hänvisning till hot om fascism.
Sverige kan inte ha en statsminister som underkänner oppositionens demokratiska legitimitet genom att hitta på anklagelser om en extremism hos andra, som innebär att han sätter en bild av att Sverige är ett land på tröskeln till fascism. Vi kan heller inte ha en statsminister som är tyst inför antisemitiska krafter på den egna bakgården och som tillåter antisemiter att vara medlemmar i det egna partiet. Då suddar han ut den gräns som aldrig får förloras.
Kan Stefan Löfven inte hålla rent mot antisemitism i det egna partiet och kan han inte skilja nazism, fascism och extremism från demokratisk opposition är han i en djupare bemärkelse olämplig som statsminister.