Löfven måste klargöra sin demokratisyn

Publicerat av Staben den

Runt omkring i världen förkastar makthavare i regeringsställning oppositionen som ett hot mot demokratin och stabiliteten. Normalt sett har det alltid varit diktaturers och despoters språkbruk som genom att ifrågasätta oppositionens legitimitet söker att stärka sin egen legitimitet i frånvaron av folkligt stöd. 

Så var det i samtliga Östeuropeiska diktaturer. De sade sig ha som sin främsta uppgift att bekämpa fascistiska element. Sovjetunionens ledare sa sig leva i en ständig kamp mot fascismen. Vladimir Putin har följt i deras spår och förkastar oppositionen som kriminella aktörer och fascistiska element som Ryssland måste försvaras mot. 

När demokratins krafter i Ukraina började göra sig hörda med ny kraft 2013 och 2014 förkastade den dåvarande korrumperade presidenten Janukovytj – med en makt som byggde på kontroll över rättsväsende, säkerhetspolis och staten i sin helhet –  de oppositionella i parlamentet och på demonstrationernas Majdantorg som fascister som ville ”gripa makten”.

Samma sak upprepade han när parlamentets majoritet hade avsatt honom. Det var, som det uttrycktes av de regimtrogna, en ”statskupp”. Det var också så som Putin fördömde det demokratiska utfallet av omröstningen i det ukrainska parlamentet. Och det var för att möta de fascistiska krafterna som Putin gav sig själv legitimitet att invadera och ockupera delar av Ukraina i ett krig som fortfarande pågår. 

I Kuba och Venezuela har despoterna försvarat livsmedelsbrist, ekonomins förfall och despotins misslyckanden med att det är en kamp mot fascistiska krafter. 

Vänsterkrafter som i Sverige mobiliserar med våld gör det ständigt under namnet ”antifascister”, vilket bara är en omskrivning av att man därför anser sig ha legitimitet att tillgripa våld. 

Politiken för att underminera oppositionens legitimitet, som i sig är att undergräva själva demokratins legitimitet, har normalt tidigare endast skett i diktaturer. Donald Trump blev på det viset den första demokratiskt valda makthavaren som förklarade att oppositionen genom att vinna valet hotade demokratin. Bidens valseger var inte legitim. Den hotade demokratin, sa Trump. 

När Stefan Löfven nu hävdar motsvarande är det ett hot inte bara mot oppositionen, utan mot demokratin och dess förutsättningar för maktskifte. Stefan Löfven hävdar, ofattbart nog inför en häpen omvärld, att Sverige som nation inte är i bättre skick än att fascismen riskerar att ta över landet om han förlorar regeringsmakten. Ingen svensk statsminister har någonsin uttalat ett sådant förakt för det egna landet och gjort den svenska demokratin en större otjänst. Trump gjorde motsvarande, men mig veterligt har inte andra demokratiskt valda ledare gjort det i modern tid. Säger man att demokratin hotas när den ger utrymme för maktskifte har man slutat att värna demokratin. Då värnar man bara den egna makten. 

Stefan Löfven har gått för långt i förtalet mot oppositionen. Det är ett omdöme om Sverige som är skamligt. Men det skapar också en spegelbild av hur Socialdemokraterna ser på den liberala demokratin. Det är inte den man försvarar, utan den egna makten. Stefan Löfven bör svara på frågan om hur han kommer att förhålla sig till ett valresultat som ger en annan regering än hans. Kommer han att fortsätta hävda att den är ett hot mot demokratin? Kommer han att ifrågasätta dess demokratiska legitimitet? När vänsterns mer våldsinriktade grupperingar tar honom på orden kan det vara för sent. Löfven bör klargöra om han på fullaste allvar ser maktskifte som ett hot mot demokratin.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.