Löfven förstår inte demokratins gränser – det är inte folkbildningens anslag som definierar dem

Publicerat av Gunnar Hökmark den

När Stefan Löfven på djupet i DN resonerade om hur han såg på Vänsterpartiets stöd till diktaturer yttrade han något som tyvärr för lång tid kommer belasta bilden av hur en svensk statsminister ser på demokratins gränser: ”Jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin.”

Orden bör läsas igenom därför att de inte är uttalade som en impuls eller felsägning, som även det vore udda när en statsminister talar om demokratin och dess fiender. Han har aldrig, det vill säga aldrig, uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin. Ett parti som i hela sin historia hyllat diktaturen som system och kommunistiska diktaturerna världen över som föredömen hade alltså enligt Sveriges statsminister aldrig gjort något annat än att stå upp får demokratin. 

I partiprogram efter partiprogram förskönade och idylliserade man diktaturernas mördande och fängslande av sina undersåtar samtidigt som man förespråkade en politik för samma typ av samhälle där staten äger allt och ingen frihet finns utanför den stat som därmed kontrollerar allt. Så är det politiska programmet även i vår tid även om man är mer försiktig med att hylla diktaturerna, vilket delvis förklaras av att de upphörde att existera från slutet av 1980-talet. Att aldrig ha uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin är att inte ha uppfattat något alls om VPK, diktaturerna och demokratins gränser. 

När Löfven efter två dagars betänketid skulle försöka rättfärdiga sitt uttalande som han ångrade genom att säga att det inte var någon lyckad formulering säger han inte mer än att formuleringen inte var bra men inte att han hade fel. Tvärtom gräver han ner sig i sin egen moras när det gäller vad diktatur och demokrati är när han försöker förklara sig: 

”men demokrati är vidare än att gå och rösta. Det är enligt mig att kunna delta i samhället. Och jag har aldrig uppfattat att man ville minska folkbildning eller tycka att judar eller samer inte kan vara svenskar, sade han om VPK.”

Det blir en i det närmaste östtysk definition av vad demokrati är; alla ska kunna delta i folkbildningen, den ska inte minskas utan folket ska bildas, och alla ska ingå i folket. Så sa man i de folkdemokratiska republikerna där friheten inte fanns, där det inte fanns ett fritt näringsliv och inte ett samhälle fritt från staten. Men det fanns folkbildning och alla tillhörde folket, det vill säga alla utom dem som inte gjorde det: folkets fiender, kapitalister, fascister (det var så alla oppositionella krafter kallades), klassfiender och alla dem som proletariatets diktatur skulle härska över i folkets namn, med hjälp av folkbildning. 

De som inte hörde hemma flydde. En del överlevde flykten och andra inte. Företagare flydde, olika minoritetsfolkslag flydde, judar flydde eftersom de ständigt utsattes för regimernas konspirationsteorier, kristna flydde och alla som inte ville leva under förtrycket flydde. De hade alla det gemensamt att de var utdefinierade från Folket. De som inte flydde arresterades, fängslades, deporterades eller avrättades. De upplevde aldrig den inkluderande kraften i den kommunistiska tanken på Folket. 

Och Löfven som ångrade att han sagt at han aldrig hade sett något annat än att VPK stod upp för demokratin förklarar sig med att kommunisterna ansåg att alla tillhörde folket och kunde få bildning, vilket enligt Löfven är definierande för demokratin. Flyktingarna, de deporterade, de avrättade och de överlevande håller knappast med om att de regimer VPK hyllade var inkluderande, däremot upplevde de mycken folkbildning i oändliga former. 

Det allvarliga är att Vänsterpartiet även efter att man avskaffat kået i sitt namn har kvar det i politiken. I Vs partiprogram finns samma grundläggande och för ett samhälle definierande krav kvar som alltid; staten ska äga allt. Det innebär att det finns inget samhälle och ingen frihet utanför det som staten kontrollerar. Så fungerar det totalitära samhället. 

Där äger staten allt, äger TV- och Radiokanaler och förbjuder andra aktörer inom välfärden liksom inom andra områden. Oförmågan att se vilken gränslinje man därmed går över när man förespråkar statens totala dominans kom till uttryck när socialdemokraterna drev igenom löntagarfonderna, försvarade Radio- och TV-monopolet och kollektivanslutningen till det egna partiet. Man exkluderade ingen utan inkluderade alla, så länge man höll med. 

När Sveriges statsministern definierar demokratin, kanske menar han rent av den liberala demokratin, med att folkbildningen måste vara omfattande och inkludera alla, och att VPK därmed levde upp till hans kriterier för att stödja demokratin, visar han inte bara prov på dåliga formuleringar eller dåligt omdöme. Han visar prov på att han inte förstår demokratins gränser och därför relativiserar demokratin. Demokrati kräver nämligen något mer än bibehållen folkbildning. Genom att som statsminister fördöma oppositionen som ett hot mot demokratin relativiserar han demokratin ytterligare. Så gjorde man i många andra regimer men aldrig i demokratiska. 

Stefan Löfven hör inte hemma bland dem och han borde inte yttra sig som dem. Sveriges statsminister måste oavsett parti och regering kunna dra linjen för demokratins gränser. Det kan inte Löfven. Det är farligt i en tid då många ifrågasätter den, inte minst han själv när han utpekar maktskifte som ett hot mot den. 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.