Sönderfallet i Storbritannien handlar om ett parlament där det inte finns någon majoritet för något av de alternativ som följer av ett utträde ur EU. Storbritanniens avgörande problem är ett ledarskap som i kanske landet mest centrala fråga inte har lett utan följt de mest högljudda krafterna. Därmed har ansvarstagande förträngts och verklighetens krav underordnats populismen. Nu står Storbritannien i en situation där ingen vet vart man vill och egentligen ingen vet vad man ska göra.

En Brexit utan avtal är förödande framförallt för Storbritannien men skadligt för oss alla.

En hård Brexit ställer Storbritannien utanför sina viktigaste marknader och det samarbete som har gett det brittiska samhället en styrka och stabilitet som inget land självt kan uppnå. En mjuk Brexit, eller till och med fortsatt medlemskap, lever inte upp till de krav som bygger på att man tror sig få suveränitet genom att stå ensamt utan kraft att bestämma över en framtid som är gemensam med andra.

Självfallet visar det som nu sker på det ansvarslösa i Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets krav på att lämna EU och på att EU bör avvecklas. Det skulle ställa Europas länder exponerade inför mörkrets krafter, ensamt i en global ekonomi som kräver gemensamma marknader och aktiv handelspolitik.

Det skulle ställa Sverige ensamt inför den globala ekonomin, inför rysk påverkanspolitik, inför kinesisk statskapitalism, inför den globala ekonomins krav på konkurrenskraft och stora hemmamarknader. Det skulle riva upp det samhälle vi format med andra som bygger på individens rätt i hela EU, på att land ska med lag byggas. Jan Björklund påpekade på Sverigedemokraternas ansvarslöshet i denna fråga med anledning den konservativa regeringens historiska förlust i parlamentet.

Men han bortsåg från sitt eget ansvar.

I en tid av aktiv rysk påverkanspolitik, och krigföring i Europa, kinesisk statskapitalism riktad mot europeiska länder inte bara på Balkan utan också mot Europeiska unionen i sin helhet. Den globala ekonomins utveckling ställer nu än större krav på europeisk konkurrenskraft, innovationsförmåga och att vi kan ställa oss i centrum för en ny global handelsordning som bygger på alla länders lika rätt och fri handel. Samtidigt ser vi populismen i land efter land rikta sig mot samarbetet och mot de behov vi har av att fördjupa vårt samarbete när det gäller ekonomi, öppna marknader, rörligheten inom EU, gemensam försvars- och säkerhetspolitik och finansiell stabilitet.

I denna situation överlämnar Liberalerna och Centerpartiet hela regeringsmakten till Miljöpartiet och Socialdemokraterna, med Stefan Löfven som statsminister. Det är en regering som har misslyckats att styra sina myndigheter och landet men som har visat en för Sverige skadlig passivitet inför Europa. Med all respekt för 73 punkter och 42 utredningar – och jag vill gärna säga att det är bra att värnskatten avskaffas men jag hade aldrig tänkt mig att den skulle avskaffas på bekostnad av högre kostnader för alla de människor som behöver bilen, vill resa i landet och besöka familj eller upprätthålla sitt jobb – så balanserar det inte makten att styra över riket, än mindre makten att styra över den Europapolitik som är en del av hur vårt samhälle formas och utvecklas.

Beslutet att Socialdemokrater och Miljöpartister ska styra landet fryser svensk Europapolitik till att handla om tveksamhet och avvaktan inför andras beslut och andras agenda. Socialdemokrater är fortfarande delade inför de allra flesta Europafrågor, från säkerhet till handel och den inre marknaden, Miljöpartiet är konsekvent protektionistiska där Socialdemokrater är det oftast, de röstar emot alla de handelsavtal EU under de kommande åren måste utveckla i strid med ett USA som river upp avtal och med Ryssland och Kina som vill driva länder in i beroende och underordning. Den inre marknaden, säkerhetspolitiken, försvarspolitiken, handelspolitiken, miljöpolitiken, klimatpolitiken, livsmedelspolitiken, transportpolitiken, infrastruktur. Allt detta i EU lämnar Liberalerna och Centerpartiet till socialdemokratisk tveksamhet och miljöpartistisk protektionism. Under ett inflytande av Vänsterpartiet som är emot samarbetet, ett inflytande som inte ska överskattas, med tanke på Mp och S behöver man inte alltid göra det, men som heller inte ska underskattas när det gäller att sätta gränser för det som behövs.

Det samma gäller Nato-frågan. Istället för en regering som kunde ha drivit denna process framåt ligger den nu hos Miljöpartiet och Socialdemokraterna, samt V, som en nedfrusen fråga. Det är ansvarslöst i en tid då vår säkerhet är hotad. Det är att gynna ett ledarskap som inte leder.

Sverige får nu en regering vars partier aldrig har stått upp för Europa och det svenska medlemskapet. De har släpat sig in, eller släpats in, men aldrig stått upp för de värden som ligger i det gemensamma Europa, friheten och öppenheten, de öppna marknaderna och den gemensamma säkerheten.

I en tid då vi behöver ledarskap inför dessa stora utmaningar har Liberalerna och Centerpartiet gett hela makten över Europapolitiken, Säkerhetspolitiken och Handelspolitiken till de mest tveksamma. I utrikespolitiken får vi Margot Wallströms utrikespolitik riktad mot Israel präglad av tystnad inför den antisemitism som möter landet.

Liberalerna och Centerpartiet har avsagt sig att leda i de frågor som är mest avgörande för att möta extremism, populism och hoten mot vår demokrati.

Kategorier: Blogg

1 kommentar

Eva Blomberg · 17 januari 2019 kl. 13:14

Så väldigt bra skrivet. Instämmer i allt. MvH Eva Blomberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.