Blogg

Liberala idéer vinner genom fokus på politiken istället för på tillmälen

Kategorier: Blogg

I en tid då extrema krafter hotar vårt samhälles stabilitet och grundläggande värden svarar politikens centrum med att utmåla varandra som extrema. Genom att det förståndiga samtalet politiska motståndare emellan blir en tävlan om att markera avstånd till extremism växer den polarisering som extremismen vill driva fram.

Socialdemokrater vill gärna av taktiska skäl utmåla lösning av regeringsfrågan i form av en alliansregering som att det innebär att Centern, Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna har gett efter för rasism, främlingsfientlighet och mörka krafter som vill underminera de värderingar som gör vårt samhälle till en rättsstat.

De politiska debattörer som vill markera sin liberala läggning genom att tävla om mest distans till Sverigedemokraterna hemfaller också åt detta. Som i de gamla sagorna av Bröderna Grimm äter Sverigedemokraterna upp allt vad frihetliga värden, mänsklig anständighet och respekt för människors lika värden.

Politiska partier som i den svenska debatten mer än några andra har stått upp för individens rätt mot kollektivets makt, för frihet och mångfald baserad på respekt för varje människa istället för statens styre skulle plötsligt övertas av ett monster från nazismens och fascismens skogar.

Så skrämda blev några i regeringskansliet av detta monster, och så förlorade från eftertankens förnuft, att de skrev till högre makter för att skydda sig mot demonerna, på en sprucken värdegrund som bortsåg från att i Sverige är det riksdag och regering som formar politiken, utifrån grundlagens krav och de värderingar som vunnit flertalets stöd, inte någon djupare stat och än mindre regeringskansliets personalchef.

I Dagens Nyheter skrev ledarsidan om hur moderaterna nyss – med nyss avsågs 2004 – kommit in i politikens centrum, efter att i årtionden befunnit sig i utmarkerna och styrts från Ryttmästarboställen på det som de preciserade som Öfre Östermalm, men nu omgärdas av en skränig ”fiskmåshöger”.

Det är som om tillmälen kan förpassa 1900-talets politiska historia in i ett ideologiskt och intellektuellt töcken, som bortser från den politiska debattens verklighet i decennierna efter andra världskriget. Från kampen mot planekonomi, mot löntagarfonder, mot totalitär vänster och för den frihetsinriktad svensk debatt med sikte både på Europa och Västvärldens gemensamma försvar.

Den som anser att det moderna Sveriges politiska konflikter har tagits i utmarker har förlorat sin egen orientering i markerna.

I Sydsvenskan skriver kolumnisten Per T Ohlsson, som gärna understryker sin klarsyn genom att formulera sin syn på andras dumhet, om en ”groteskt obildad” och ”direktörssponsrad neandertalhöger som vill dela grotta med Sverigedemokraterna” och som hejar på en ”cirkulerande” Ulf Kristersson.

På vilket sätt blir näringslivsföreträdare ”neandertalhöger” för att man vågar säga att man vill ha en annan regering än en regering ledd av Stefan Löfven? Och varför skulle en alliansregering leva i Sverigedemokraternas grotta, för att tala med Per T Ohlsson, eller vara dominerad av Sverigedemokraterna som ”finansiär” för att tala med DN?

Det är till en del oförskämt, till en annan del uttryck för ett bristande självförtroende för liberala idéers kraft i ett öppet samhälle, och det är till en tredje oförnuftigt eftersom ingen av allianspartierna skulle vilja vara vare sig i grottan eller ens i närheten.

Men det finns också en elitistisk tanke i smutskastningen av dem som tänker sig en regering med någon annan än Stefan Löfven som statsminister. De tänker sig faktiskt kupera riksdagen till att bara bestå av 144 röster plus 143. Det räcker att se på grundlagen för att se att det inte är rätt. Den består av 349 ledamöter. Så ser den svenska demokratin ut. Och grundlagen är viktigare för demokratin än kvicka tillmälen.

Det innebär inte att man, bara för att man finns i Sveriges riksdag, ska ha ett inflytande som står i proportion till storleken. I avgörande och grundläggande politiska frågor bör vare sig Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet ha något inflytande. Deras röster ska räknas de också, men majoriteten i de grundläggande frågorna kring demokrati, rättsstat och säkerhet bör formas av andra än av deras röster. De har rätt att räknas, men ingen rätt att få påverka bara för att man räknas.

Sverigedemokraterna står för en flyktingpolitik och invandringspolitik som jag ogillar djupt men framförallt utmärker de sig genom sin syn på flyktingar och invandrare. Det ena är en uppfattning som man kan diskutera, och avvisa, men det andra är en syn på människor som bör vara avvisad genom att politikens centrum står starkt. Sd har också en tvivelaktig och vacklande syn på Ryssland och Moskva samt vill underminera vår hemhörighet i Europa och i Västvärlden genom att säga nej till varje form av existerande samarbete som det sker i dag inom EU och med Nato.

Vänsterpartiet har företrädare som gått med i ett parti som visat total blindhet inför hur några av den moderna tidens värsta och brutalaste diktaturer har behandlat de allra mest grundläggande mänskliga rättigheterna, som rätten till liv och rätten till frihet. De har i decennier ända in i vår tid hyllat den totalitära diktaturen eftersom de ansåg att målet ursäktade medlen.

Nu står de fast vid målen och har egentligen aldrig på en mer personlig basis gjort upp med en historia av hyllningar till regimer, som bara kunde överleva genom att ta livet av sina medborgare när det krävdes. Ända fram till murens fall gratulerade de den östtyska diktaturen och ända in i den ekonomiska katastrofen och det politiska förtrycket hyllade man Venezuelas regim. Man hyllade Castro på samma lyriska sätt som man för 50 år sedan hyllade Stalin. Vänsterpartiet står fast vid att det är USA, EU, Nato och fria länder som Sverige som hotar fred och stabilitet och säger inte ett ord om Ryssland som hot i sitt partiprogram.

Varför Vänsterpartiets mandat ska räknas in i de 144 är svårt att förstå utifall det är så att man ska räkna de krafter som står för centrums grundläggande försvar för frihet och demokrati.

På den andra sidan i debatten om en alliansregering står de som säger att det inte finns några problem att bilda regering. De bortser från att det är svårt att bilda regering och det är svårt att uppnå att alla i en alliansregering känner den integritet och säkerhet som samarbetet måste kunna ge. Det är tröttsamt att höra deras förenklingar och deras tillmälen.

Jag tillhör dem som redan från första början var emot Decemberöverenskommelsen, men inte för att jag ansåg alternativen var enkla. Bara att DÖ var det sämsta alternativet för att hantera en svår situation och skulle göra den än svårare.

Den ledde också till att fokus flyttades bort från politiken som Sverige behöver till markeringarna mot Sd som några ansåg vara viktigare än att markera genom politiken. Det är likväl tröttsamt att varje fråga där Sverige behöver en annan politik avvisas med att allt är Decemberöverenskommelsens fel. Så enkelt var det inte då och så enkelt är det inte nu.

Styrs de som vill ha en liberal förnyelse av Sverige genom en alliansregering med passivt stöd av Sverigedemokraterna, istället för en fortsatt socialdemokratisk och vänsterstyrd agenda,  av ”näringslivssponsrad neandertalhöger”, eller av ”skräniga fiskmåsar” från politikens utmarker där  ”Ryttmästarboställen” dominerar kvarteren? Är det en rimlig och saklig beskrivning av en svår tids politiska vägval? Motverkar man kraften av de tillmälen som finns i Sverigedemokraternas svansar genom att tävla med dem om tillmälen? Eller genom att hävda att man kan kupera riksdagen till en sammansättning man föredrar?

Eller gör man det genom den liberala politikens kraft och genom fokus på de förändringar som Sverige behöver. Om vi låter saker fortsätta vara som de är kommer de vara som de är, även nästa val. Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets värderingar ska bekämpas i debatt och deras politik ska bemötas i sak. Då försvinner trollens kraft. Vi gör det inte genom att återuppväcka Brödernas Grimms sagor för att bekämpa varandra i strävan efter en liberal förnyelse av det svenska samhället.

Den amerikansk-polska författaren Anne Applebaum skriver i en nyligen publicerad artikel (https://www.theatlantic.com/magazine/archive/2018/10/poland-polarization/568324/) om hur hennes nya hemland Polen efter befrielsen blev splittrat genom politiska närståendes tävlan om att visa varandra förakt långt bortom politikens sakfrågor. Den kan läsas här. Rekommenderas till oss alla. Allra mest till dem som tävlar om att demonstrera sin intellektuella klarsyn genom att söka övertrumfa varandra i tillmälen mot politiker som vill föra Sverige bort från en socialdemokratisk agenda, på rättsstatens och frihetens grund. Låt trollen i skogen stanna där. Där finns utmarkerna. Men läs Applebaum.

Det är den bästa texten jag läst på länge. Inte minst för oss som ser de liberala idéerna som en styrka i sig, starkare än diverse populistiska, men som anser de vinner sina segrar genom fokus på politiken snarare än på andra.

 

One Response to Liberala idéer vinner genom fokus på politiken istället för på tillmälen

  1. J.B says:

    Gunnar: “På vilket sätt blir näringslivsföreträdare ”neandertalhöger” för att man vågar säga att man vill ha en annan regering än en regering ledd av Stefan Löfven? ”

    För att en samverkansfusion mellan M och SD blir resultatet en kopia på regeringen Stefan Löfven – och det är onödigt. Det är sanning som du inte tycks vara medveten om. Därav din entusiasm.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *